Feel in the Blogg

Ja, det var nog mest jag som tjatade den frågan till den blivande maken… Men det gav resultat till slut. 😉 Han gav väl upp stackarn! Men han verkar inte ha lidit speciellt mycket under vår tid tillsammans, för idag firar vi ett antal år sedan vi gifte oss. Ett ganska stort antal år… Jag säger inte hur många – döm av bilden själva…

Brudklänningen åkte jag till Stockholm och köpte ihop med min bästa vän Junith. Brudkronan är virkad av en annan vän – Kristina – och bröllopsbuketten bands av Heléne, också en kär vän. Fracken hyrde den blivande maken i Örebro.

Gifte oss gjorde vi i Regna Kyrka i Östergötland där min mor och far också vigdes för länge sen. Regna är mammas hemtrakter. Häst och vagn till hembygdsgården där middag med dans hölls.

Imorse när jag vaknade kom jag att tänka på visan som Glory sjöng solo för oss på vårt bröllop:

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

När jag tänkte på orden så kände jag – jo, det stämmer. Då – och ännu.

Ikväll ska jag bjuda min mor och far på bröllopsmiddag! Vår bröllopsdag infaller ju på en lördag – precis som när det begav sig en gång. Brudgummen och alla barnen (3) ska förstås vara med! Jag har just varit ute och plockat smultron till efterrätt. Fick ihop nästan en halvliter på vår gård! Det räcker till dekoration på 7 hemgjorda bakelser till efterrätt!

Middagen blir entrecote som jag köpt på Konsum – KRAVMÄRKT och EKOLOGISKT!! Handla på Konsum i Arboga – dom har många kravmärkta och ekologiska köttvaror!

Ja, tiden går och den går fort! Med tjockare hull, lite rynkor och kortare hår är jag ändock precis samma Susanne som jag var en gång! Nja, lite klokare har jag nog blivit med åren… och lugnare… 😀

Gift er gott folk! Det är en fin tradition, en härlig fest och ett minne för livet! Så grabba tag i sambon och släpa honom eller henne till prästen!! 😉

Ibland funderar jag över hur länge man ”ska” sörja en död? Med det menar jag inte personligen hemma eller tillsammans med nära och kära – utan ”utåt”?
Jag tänker på s k minnesannonser i tidningarna. Det finns minnesrunor över människor som dog för 10 år sedan och ännu längre tillbaka.

Idag läste jag en sådan där minnesannons över ett litet barn som troligen fötts död – eller möjligen dog vid födseln. Födelsedatum och dödsdag var den samma och det var för 5 år sedan. Jag kan verkligen förstå att det måste ha varit en fruktansvärt tragisk händelse.

Men i minnesannonsen står att pojken är en saknad storebror och som sörjande anges förutom mor och far även tre små syskon, alla förmodligen under 5 år.

Jag undrar då – hur länge ska man tala om för allmänheten i tidningen hur mycket man saknar detta lilla döda barn?
Hur tänker/känner tre syskon inför denna sorg som varat i 5 år? Kanske inte idag – men när de blir äldre och börjar förstå?

Visst – det är fasansfullt att mista ett barn – men de här föräldrarna har ju fått tre barn till – senare. Är inte det tillräckligt? Kan inte de tre nya barnen leva upp till den förstfödde och drömmarna, förhoppningarna kring honom och hans födelse? Eller varför gör man så här?

Ni ska inte se mig som hård – för det är jag definitivt inte. Jag undrar bara om det liksom finns någon sorts oskriven lag över att man ”måste” sörja, måste berätta att man inte glömt det döda barnet? Och att detta måste göras offentligt, i tidningen.
Att man inte tillåter sig glädjas över de tre barn man fick senare – utan hela tiden måste berätta hur saknad den förstfödde är – offentligt.

Jag kan förstå att man gråter tillsammans hemma – men att publicera en dödsruna i tidningen efter 5 år – nej, det känns konstigt.

Vad tycker ni andra? Hur ser ni på det jag skrivit?

nästan…

Sommaren är inte så tokig i alla fall!
När kvällen kommer och den värsta hettan lagt sig – då leker jag ”utomlands” på trappan hemma!

Läckert färgad drink med is, nötter och kultursidan av DN! I lagom skugga med sol på fötterna – njuter jag sommaren på förstukvisten!
Grannen kommer förbi och vi pratar en stund. Om sommaren, om livet och om allt runt omkring.

Solat har jag gjort så skinnet svider. Lite senare kanske vi grillar eller äter en bit kall lax! Gott vin till och sen så småningom krypa ner i sin egen sköna säng.

Semester hemma är inte så dum! Inte årstiden SOMMAR heller. 😀

Vår hall – som är fösta intrycket av ett hem – är bedrövlig! Katterna har i unga år haft som ”hobby” att riva sönder tapeterna i hörnen på väggarna…

HAR NÅGON TIPS OM VAD VI SKA GÖRA?
Jag KAN inte fixa, min äkta hälft har inte tid och pengar är det som alltid ont om…

Tips mottages på denna sida! Kanske det t o m finns någon som vill hjälpa till? Eller vet någon annan som kan förhindra ytterligare förödelse i hallen…

Att göra sig av med katterna är INGET alternativ. Dessutom har de tröttnat på leken – men tapeterna ser ju ut som de gör…

Kolla bilden!

VAD GÖR JAG?

Så här ser alla hörnen ut i hallen. Inte välkomnande precis och jag SKÄMS när jag öppnar dörren då någon ringer på…

Idag är min tonårsdotter ”blind”. Tidigare i veckan har hon varit stum en dag, döv en dag och idag alltså blind. Imorgon ska hon vara sängliggande och förlamad.

Det är hon själv som kommit på idén med sin ”handikappvecka”. Jag tycker det är fantastiskt av en tonårstjej att hitta på detta!

Hon gör det för att prova på hur det är att ha dessa handikapp. Försöker uppleva vad människor som är blinda, döva o s v har för sorts vardagsliv.
Jag beundrar henne!

Vi kanske alla borde prova på en handikappsdag eller bara för ett par timmar!
Svårigheten är väl att uppleva ett av de svåraste handikappen – de psykiska. Hur föreställer man sig panikångest, svår depression och självmordstankar ”på riktigt”. Tyvärr och lyckligtvis är det nog en omöjlighet.

Men vi borde nog alla ta tillvara våra liv lite bättre. Inte uppleva det så självklart att vi kan slänga benen över sängkanten på morgonen, läsa tidningen eller lyssna på favorit-cd:n.
OCH åtminstone FÖRSÖKA ta in att psykiska handikapp är oerhört tungt och nedbrytande – inget man nonchalerar, jagar med blåslampa eller snackar skit om!

NJUT alla ni som kan läsa denna blogg för det betyder att ni är seende!

Kramar!