Feel in the Blogg

Bloggen blir kort idag då bloggaren är hårt upptagen.

På fotot syns Minneslunden vid en av kyrkogårdarna i Arboga. Bloggaren med familj ska under dagen välja ut en gravplats, tala med officianten som ska förrätta begravningen. Tungt och allt fordrar koncentration, tid och ork.

Vill du läsa mera om Arbogas kyrkor och kyrkogårdar – klicka HÄR!

20 maj idag och Annandag Pingst som inte längre är s k röd dag alltsedan 2004. Karolina och Carola har namnsdag denna måndag. Grattis!

19 maj och Pingstdagen, vilket innebär allmän flaggdag. Det innebär också att bloggaren kommer att gå i kyrkan – något som inte hör till vanligheterna.

Dagens predikan blir kort och handlar för ovanlighetens skull om just kyrkan. Så här läser jag på Svenska Kyrkans hemsida om Pingsten, citat: ”Pingsten är den heliga Andens högtid. Anden är Guds osynliga närvaro bland människorna. Ibland kallas pingsten för kyrkans födelsedag.”

Jag läser vidare: ”Gud mitt ibland oss. På Kristi himmelsfärds dag lämnade Jesus sina lärjungar. Men pingsten är helgen som berättar om hur Gud ändå finns mitt ibland oss och inom oss. Det sker genom den heliga Anden som är Guds osynliga närvaro.”

Det känns förunderligt att den texten gäller för just den dag då jag kommer att besöka kyrkan. Så mycket närvaro som jag känt den senaste tiden…
Läs hela texten om Pingsten HÄR på Svenska Kyrkans hemsida.

Det här kortet har kommit till vår familj.
Så här står att läsa på baksidan:

Av just den anledningen kommer bloggaren att närvara vid högmässan idag. I förbön för en älskad, avliden pappa.

1953 vigdes bloggarens föräldrar på Pingstafton. De skulle ha firat 60-årig bröllopsdag i år… Mamma hade liljekonvaljer i sin brudbukett. Igår fick hon den här buketten av mig.

Förgätmigej – glöm mig inte. Nej, aldrig!

Vila i frid älskade pappa. Vi ses igen.

Flickorna Maj och Majken har namnsdag. Gratulerar!

När jag var liten hörde jag en psalm en gång som jag tyckte var fruktansvärt nedbrytande och sorglig. Den går så hör, fösta versen:

Jag går mot döden var jag går
och anar aldrig stunden
när den till slut en gång mig når.
Den har mig redan bunden.
Ett flyktigt andetag
kan ända väg och dag
så jag i evigheten står.
Jag går mot döden var jag går.

Visst förstår ni mig! Man ser en stackars människa framför sig som ständigt går nedböjd och väntar på liemannen. – När ska han slå till? Idag, imorgon, får jag en vecka till på mig?
Aldrig en glad stund, aldrig ett skratt, för man ska ju ändå alldeles strax dö…

När man kommer upp i bloggarens ålder och fått en viss erfarenhet och många minnen så känns inte psalmen lika hotfull längre utan väldigt sann. Det är ju faktiskt så att vi går mot döden hela tiden.

Numera tänker jag på detta på ett positivt sätt. Att vi ska dö är det enda vi kan vara riktigt säkra på! Allt annat är ovisst.
Kommer jag att ha jobb nästa år, tillräckligt med pengar? Kommer sommaren att bli solig och varm eller väntar bara regn? Vinner Miljöpartiet valet 2014? Kommer ens mitt hus att stå kvar imorgon bitti?
Allt är ovisst, bara spekulationer – endast döden är självklar. Rätt tryggt egentligen. Med den vetskapen bör man värdera det liv man fått på allra bästa sätt. Ta tillvara ögonblicket, stunden, den dag du får idag.

Men trygghet är väl inte riktigt det vi signifierar med döden.  Därför bygger vi upp myter om vad som händer efteråt. En del säger sig ha återvänt från döden och kan berätta om ljuset i tunneln.
Kanske är det så? Vem vet?

Vi hoppas och drömmer och tror att livet inte bara är borta den dagen vi ska skiljas från denna värld. Att det finns något annat! Ett himmelskt hem, tror en del.

Detsamma gäller när vi sörjer våra djur. Begreppen ”Regnbågsbron” till ”Regnbågslandet” har skapats och ger tröst.
Det känns skönt och, just det – tryggt, när jag t ex läser via Kattvännerna i KAK om hur någon svårt skadad liten kisse blivit fri från sina plågor och vandrat över regnbågsbron. Samma sak gäller förstås hundar och andra djur.
En önskan, en dröm om ett nytt liv utan våndor och plågor.

I mitt Regnbågsland finns många vänner idag. Raja, den strävhåriga foxterrier som kom till oss på min 11-årsdag.

”Kissegubben” som jag och Bror Öijerholm räddade i början av 70-talet då vi hittat honom påkörd efter vägen.

Älskade katten Sippan!  Här någon Luciadag, kanske 1979?
Hasse som kom när Sippan ”vandrat över” 18 år gammal. Hasse som bara blev 12 år.

Många fler djur förstås – frid över deras minne!
Regnbågsbron har en egen hemsida – klicka HÄR!

För bloggaren är det helt OK med de här myterna! För vem kan egentligen säga att de är fel? Vem kan bevisa motsatsen till s k evigt liv?
Låt oss få drömma lite, fantisera lite om det ger tröst och förgör rädsla.

Själv skulle jag gärna se en varg som välkomnade efter döden. En varg som får skipa rättvisa för alla djur som farit illa p.g.a. dåraktiga människors beteenden.

En varg som får symbolisera den dumma människan som tror att hennes hjärna är den mest perfekta och att mänskligt beteende är det rätta.
En gudomlig varg som berättar om alla de förmågor som djur har – totalt överlägsna människans – och som ska värderas och respekteras efter detta.

En trygg, klok varg…

Hur kom jag in på detta djupa ämne. Jo, bl.a. genom en artikel i DN i söndags.

Åsa Beckman skriver:

Klipp ur artikeln:

Bloggaren tycker faktiskt att det är en rätt god sed att åter ta upp. Idén om att låta sörjande som vill sörja ifred få göra det.
Genom ett enkel band på klädedräkten visa att man inte vill ha så nära kontakt just nu.

Sorgflor fyllde säkert sin funktion på samma sätt förr. Floret gjorde också så att den sörjande slapp visa upp sitt förgråtna ansikte för omgivningen.

Sen finns det säkert människor som tvärtom vill ha kontakt. Vill bli omkramade och beklagade när någon nära avlidit. Valet borde vara vars och ens.

Läs Åsa Beckmans hela artikel ur DN genom att klicka HÄR!

Hur det nu än är med evigt liv eller inte – så ger kanske naturen en fingervisning. Den frusna, till synes döda marken, har plötsligt vaknat upp till liv igen!

Ebba och Ebbe har namnsdag. Gratulerar!

Denna söndagspredikan börjar med Domsöndagen som infaller idag enligt enligt västerländska kristna kyrkor. Men vem är det som ska dömas och varför?

På nätet hittar jag uppmaningar om att ”tänka på döden” denna dag och någon berättade att i bibeln står att just idag ska fåren skiljas från getterna och de sistnämnda ska brinna i helvetet! Vad har väl en stackars get gjort för ont??

Människan har alltid haft korkade idéer om djur utifrån djurens utseende och instinkt.

Jag bryr mig inte om vad domsöndagen står för och vad som uppmanas med den. Mitt devis är att alltid leva så bra som möjligt oavsett dag.

Men på tal om domar och rättvisa kontra orättvisa så är det bra att få kontakt med vården och den så kallade omsorgen ibland. För att mera förstå detta med orättvisor och inte.
Varför är det mest fundamentala i vårt samhälle lägst prioriterat? Varför är det inte högstatus och välavlönat att arbeta med det som måste vara det viktigaste i ett land – omvårdnad och utbildning.

I kontakten med vården och omsorgen ser man direkt hur hög arbetsbelastningen är och hur det saknas resurser. Ändå möts man av vårdbiträden, sköterskor och läkare som gör sitt yttersta och dessutom visar värme och omsorg om patienten.
Samma sak i skolan! Lärare som kämpar på trots överbefolkade klassrum och låg status.

Bilden av hemtjänsten här intill ser ju så trevlig ut. Ingenting påminner om tunga lyft, bajsblöjor eller larm mitt i natten – som också är en del av verkligheten. En mycket viktig del!

Jag är verkligen full av beundran för alla dessa människor inom sjukvården, hemtjänsten och skolan!

Domsöndagen borde handla om dessa orättvisor! Hur det är helt OK i Sverige att håva in pengar på finansjobb, klipp med bostäder och annat…
medan det som är värt något egentligen, att vi har friska människor och får välutbildade barn och ungdomar är klassat som yrken som ska ha låg lön.

Rent äckligt är det att höra talas om alla ekonomiska fallskärmar som löses ut för redan välbeställda och hur märkliga fastställda regler gör att avpolletterade politiker kan kvittera ut dubbla ersättningar.

Var finns fallskärmen för undersköterskan eller hemtjänstens personal som rycker ut mitt i natten!?  Nej, här är det fritt fall som gäller – och klara sig bäst man kan!
(Bilden ritad av TecknarOlle)

Om detta tycker jag Domsöndagen ska handla! Inte om stackar oskyldiga getter eller tvångstankar om döden.

För övrigt så var det en månad till julafton igår och idag är det en vecka till första advent. Katterna bryr sig inte ett dugg om vare sig advent eller jul utan håller sig till sina vanliga rutiner.
Som här - Curry spanar in fåglarna och retar upp sig på dom. Han morrar och skär tänder när han ser pippifåglarna snaska i sig fågelfrö som morsan lagt ut.
Hur kan jag vara så urbota dum, tänker han säkert.

Förutom Domsöndagen så har Katarina och Katja namnsdag! Grattis!

Bloggaren intar nu frukost. Ta det lugnt, njut söndagen och tänk inte så mycket på domar. Om det inte är i form av sådana här domherrar…

(Foto: Sverige Radio)

Plötsligt dyker det upp drop-in-aktiviteter á la Svenska kyrkan!
Vigslar har ju utförts via löpandebandprincipen tidigare och i samband med alla möjliga evenemang – till exempel vid så kallad cruising, som här i Norrland för ett par år sedan: En kul grej, kan tänkas. – Äntligen blir det av efter alla år som sambos.

Men drop-in-dop?? Och nu också i Arboga på söndag!
De flesta som låter döpa sina barn idag i Sverige gör det för att de anser att det är en fin, traditionell ritual och inte av religiösa skäl.

Fler och fler väljer att ha så kallade namngivningsceremonier istället, för att undvika kyrkan. Helt rätt tycker jag, som ofta får muttrande kommentarer från dottern om att hon skrevs in i kyrkan mot sin vilja vid späd ålder. (Fotot är inte på dottern utan annat gråtande barn).
Ja, jag lät döpa mina barn men senare valde de själva att låta bli att konfirmera sig. Konfirmera – bekräfta, bekräfta sin kristna tro.

Vid 14-15-års ålder kan barn välja att bekräfta sin medlemskap i kyrkan eller låta bli, konfirmationen. Det innebär dock inte att de automatiskt går ur kyrkan om de väljer bort konfirmation. Nej, detta måste göras aktivt och barn över 12 år måste ha föräldrars samtycke. Läs mera HÄR om hur du går ur kyrkan.
 Konfirmationen har ofta ett lite löjets skimmer över sig om man betänker vad det egentligen innebär och varför ungdomar väljer att konfirmera sig.

Det är nog inte Gud utan mera Mammon som påverkar beslutet… Hur många gånger har man inte hört att unga konfirmerar sig för presenternas skull!? Ju fler och ju dyrare gåvor desto villigare konfirmand…

Så varför då drop-in-dop? Om det är den fina festen som är vitsen med dopet? Då är ju drop-in ingenting att ha. Löpande band, ut och in ur kyrkan snabbast möjligt!

Nej, det är nog ännu ett desperat försök av Svenska kyrkan att räkna in nya medlemmar när fler och fler väljer att gå ur.
Känns inte riktigt OK, enligt mitt sätt att se. Lite övergrepp. Men men, föräldrar måste själva ta in information och välja ståndpunkt – tvinga in telningen i religionen eller inte.

Själv tycker jag att val i vuxen ålder är bäst – såväl till religion som till regering och vad gäller andra verkligt viktiga beslut! Vuxendop finns och vill man inte bada så kan det gå enklare och bekvämare till.

NILS har namnsdag idag! GRATTIS!

Den här lilla figuren dyker omedelbart upp på bloggarens hjärnkontor: Nils Karlsson Pyssling!

Imorgon ska jag berätta om yttrandefrihet i lokalpressen. Finns den?

Fan tro’t! Välkommen att läsa imorgon.