Feel in the Blogg

Tullstugan först!
Den f d lilla tullstugan är den som ligger intill mitt stora hus på bilden, längst bort till höger.

Det lilla fina huset som jag sålde förra året till Gustav och Angelica Öberg. 
Nu är det dags att se det senaste som hänt inuti stugan!

Vi kliver väl in!

Det är ju inte alls klart – men det växer fram så sakteliga. Eller inte alls sakta med den speed som Gustav Öberg har inbyggt inom sig! 🙂

Farstun eller förstugan – som var ett tillbyggt garage tidigare: Här ser ni porten inifrån och längs med väggen under fönstret kommer det att bli tvättmaskin och torktumlare och lite arbetsytor.

Längst bort i förstugan ligger badrummet:
Inte mycket att se än så länge för duschkabinen och det övriga är fast nere i Italien, sa Gustav. Men golvet är lagt och väggar liksom fönstret ut mot gården!

Gustav, ja – här har vi  honom! I det som nu är köket!

Eller det som ska bli köket! Felix ska installera spis, kyl och frys m.m. och det diskuterade Gustav med honom om: Det blir arbetsytor mot väggen till höger och fönstret vetter ut mot Östra Nygatan.
Åt andra hållet på nedre botten blir det allrum. Där kan man så småningom mysa framför kaminen när det är möblerat och klart.
Lite längre fram.  Fönster mot infarten till Glasblåsargården, huset som jag har kvar – och mot Östra Nygatan till höger.
Här var alltså kiosk på senare år och till höger var luckan. Allt förändrat – förbättrat!

En trappa upp då! Ja, då kommer vi till sovrummen. Här finns gott om plats för en bred dubbelsäng om man skulle vilja! Det nyupptagna takfönstret ger ytterligare ljusinsläpp. Den fina väggen med stockar kommer att få vara kvar – och inte vare sig målas över eller tapetseras. Det gillas!

Utsikt mot Stureparken.
Och så här ser den nytapetserade långsidan ut:

Ja, Gustav Öberg har all anledning att se nöjd ut! Hans tullstuga kommer att bli över förväntan!
Gustav är en fantastisk kille! Driftig och kreativ med massor av goda idéer som inte har ett dugg med luftslott att göra utan är fullt genomförbara. Och han genomför dom!!
Jag är SÅ glad att jag sålde den lilla tullstugan just till honom och hans fru!

Fortsättning följer! Snart är huset färdigt och det blir dags för presumtiva hyresgäster att komma och titta!

Sorgen då. Ja, livet går ju lite upp och ner.  Ibland händer förfärligt sorgliga saker och dessa dagar blir tunga.

Kåre var min första kärlek och den första kärleken glömmer man inte. Och kommer nog heller aldrig riktigt över. Den kärleken finns för alltid bevarad i hjärtat.
Kåre dog plötsligt för ett par månader sedan och jag var med på minnesstunden för honom i lördags. På väg dit fick jag vara med om något som jag tar som en hälsning. En koltrast flög fram från en port precis intill mig när jag passerade. Det gjorde stunden lite lättare.

För att närvara vid minnesstunden för Kåre var oerhört smärtsamt. Men trots sorg och tårar blev det en så fin stund – den allra sista med Kåre. Hans systerdöttrar hade organiserat det så fint och musiken som spelades under minnesstunden var Kåres favoriter – men också mina. Och många vänner närvarade. Det blev ett fint farväl mitt i sorgen.

Jag tände ett ljus för Kåre när jag kom hem…

Men på sorg följer glädje och den fick jag genom mina söner som kom samma dag. Mina pojkar stannade till söndagen och självklart blev de så ompysslade som bara en mor kan göra! Allt det bästa för sina barn.
Och våfflor därtill! 🙂

Mina barn blev till plåster på sorgens sår.

Dottern hade födelsedag igår!
  Henne träffar jag imorgon! Då ska jag bjuda henne på en vegansk restaurang i Stockholm. För Lovisa är vegan och jag gillar också allt grönt och vegetariskt utan att för den skull vara vegan.

Annat roligt har också hänt! Den som känner mig och kanske läst det här i bloggen så ÄLSKAR jag ånglok!
Och hur länge som helst har jag velat lära mig elda och köra ett ånglok! I oktober förra året kom jag i alla fall en liten bit närmare genom att få klättra upp i det lok som stod inne i Grosmont i North Yorkshire!
Killarna på loket var så tillmötesgående!
Men att få boka en plats för att ”go on the footplate” med North Yorkshire Moor Railway är inte lätt! Många vill och platserna är få. Helst ska man boka in sig ett år i förväg.
MEN – jag hittade en chans på närmare håll! Nora Bergslags Veteranjärnväg!

Klicka HÄR för att besöka deras hemsida! (Fotot/copyright: Edvin Lindström)

Jag har försökt där också i ett par år och nu hörde Mats som är eldsjäl vid denna järnväg av sig. Så i juni blir det av! Då får jag ”Stora Ånglokslektionen” under två dagar i Nora för att lära mig – och slutligen får jag köra ångloket! Overall är inhandlad och även passande kepa! Det ska bli helt fantastiskt underbart härligt!!

För jag är ju:

Annat som man kan bli glad över är att man i Arboga har en del som kanske inte andra städer har! Hjälp för personer som är helt rudis vad gäller tekniska saker som till exempel smart-TV… Ett telefonsamtal bort bara och så dyker han upp – TV-doktorn Richard Fallqvist – hembesök från Gunnar Karlssons Radio & TV!
Förutom att han snabbt och lätt fixar din TV så får man sig en trevlig pratstund! Gillar katter gör han också så mina tre välkomnar honom så gärna.
Guld värt att ha en TV-handlare som gör hembesök! Som hjälper dig när du står helt handfallen vad gäller såväl TV som datorer, skrivare och mobiltelefoner!

Klicka HÄR så kommer du till Gunnars Karlssons Radio & TV!

Annat lite unikt för Arboga. Vi har en skomakare! Och inte vilken skomakare som helst!  Marina måste vara Sveriges snyggaste skomakare! Trevlig är hon dessutom och man får alltid en kul pratstund när man besöker hennes Sko-Fix!
Tro det eller ej men Marina har fixat skor och nycklar m m här i Arboga sedan 1984!!

Visst känns det skönt att kunna glädjas lite även i mörka stunder Gläds gör jag också över att få skriva som krönikör i Magazin24.
Ännu roligare är det när människor hör av sig – på stan med en kram eller via telefon och meddelanden – för att tala om att de gillar det jag skriver. Det gör mig ödmjukt tacksam och så varm i hjärtat.

 Min senaste krönika som kom förra veckan har rubriken ”Är inte du lite för gammal för det där?” och handlar om den förkastliga åldersfixeringen. Läs den gärna HÄR om du vill!

Ha det bra! Var rädda om er! Lev livet – tänk på att det är kort OCH kan vara oväntat kort… KRAM på er!

Vi ses igen…

I natt såg bloggaren dokumentären om Tim Bergling: ”Avicii – true stories”.
Av en slump blev det på natten – eller kanske inte…
Dagen hade varit tuff för bloggaren.  Som utbränd orkar man inte som förr. Man är skadad men ändå samma person som man var tidigare. Denna nya situation, att förstå skillnaden, är väldigt svår att hantera för bloggaren.
För mycket jobb, för stort engagemang, för mycket ”vilja-väl” men också för mycket ”oroa-sig” – gör att dagen igår åter hade varit tung.
Sådana dagar får bloggaren svårt att sova om kvällen. Somnar – om hon har tur – men vaknar om och om igen. Vid ett sådant tillfälle – mitt i natten, i natt – såg bloggaren dokumentären om Avicii – Tim Bergling.

 Så här beskrivs dokumentären, citat:
”En av Sveriges största musikexporter väljer plötsligt att sluta – vid 27 års ålder. Musikvärlden undrar och fansen är chockade.
Vi följer Tim Berglings fantastiska resa som artisten Avicii. Från de första stapplande mixarna, till världshits och spelningar med Madonna.
Men framgången har ett pris och kostnaden blir till slut ohanterbar för Tim Bergling, som i detta närgångna porträtt ger sin bild av hur han kände och upplevde karriärens uppgångar och fall.”

Dokumentären kom 2017, förra året. Den 20 april 2018 nås vi av detta besked:

Bloggaren såg dokumentären och blev skakad från första stund. Under den 2 timmar långa filmen hade hon tårar i ögonen hela tiden. Ibland rann tårarna nedför kinderna.
Dokumentären är så otroligt stark.
Och – bloggaren kände igen sig…

 Bloggaren kände naturligtvis inte igen sig som artist, som världsberömd eller speciellt begåvad på något unikt område.
Hon kände igen sig i den unga, blyga killen. Killen som älskade det han gjorde och som snart blev uppskattad för det.

Bloggaren var blyg och mobbad som liten och som ung. Trodde sig inte vara bra på någonting alls. Men i sitt jobb kom hon så småningom att bli uppskattad. Hon blev omtyckt och till och med beundrad för sitt stora engagemang och sin förmåga att prestera bra. Det gick bättre och bättre för bloggaren och hon avancerade.
Bloggaren älskade sitt jobb – och älskade känslan att duga, att vara bra på något, att uppskattas.

När hon fick beröm ville hon prestera ännu bättre. Visa sig ännu duktigare. Klara allt!
Den lilla mobbade, blyga flickans revansch…

MEN – det hade ett pris. Ett fruktansvärt pris av stress, press, ångest, enorma sömnproblem, kollaps, det fruktansvärda svarta hålet och till sist – total utbrändhet.

Det fanns tillfällen under tiden innan den totala kollapsen när bloggaren nästan rasade samman av all stress, press och ångest.  Bara ville sätta sig ner på jobbet och storgråta. Då tittade hon på klockan och tänkte: – Nej, jag har ju inte tid att gråta just nu…

Bloggaren överlevde – men som utbränd med begränsningar i ork och förmåga. Och med sjukbidrag och inget jobb.

Allt detta, alla känslor och all ångest, alla krav inlindade i uppskattning och beröm – kände bloggaren igen från Tim Berglings, Aviciis, liv.
Att till slut inte tycka om det man gör. Att det man älskade blir något man börjar hata.

För när bloggaren hade kollapsat HATADE hon sin arbetsplats! Skämdes innerligt över att ha jobbat där och berättade för alla som ville höra att det förbannade jobbet hade gjort henne sjuk.
Ett av många symptom vid utmattningsdepression…

Att se dokumentären blev nästan för mycket och bloggaren känner stor sorg inför att en såg ung människa levt så hårt – och inte överlevde.
När kraven och pressen blir så stora att glädjen och förmågan försvinner. ”När det bästa man vet blir en mardröm”.

SE DOKUMENTÄREN på SVTPlay!! Klicka HÄR!

Se den och ta in historien om Tim Berglings liv. Tänk, förstå, utvärdera och omvärdera – ditt liv. För livet är kort, ibland alldeles för kort.
Försök att lära dig att leva försiktigt. Att förstå vad som är viktigt och inte. Tyck om dig själv och var nöjd med den person du är. Sätt gränser – och se till att hålla dem.

VAR MYCKET MYCKET RÄDDA OM ER! Det gäller förstås Älskling också som är en person som bloggaren oroar sig mycket över och som ger henne sömnproblem om natten.

Vila i fred, Tim Bergling

– Vilken glass väljer du??

Bloggaren är en sån som alltid väljer den nyaste sortens som GB presenterar för året! Och alltid den mest annorlunda. Den med underligaste smaken.

När hon är utomlands väljer hon alltid en maträtt hon aldrig provat förut – och alltid landets traditionella! Haggis i Skottland! På inälvor och här traditionellt tillagad i fårmage… 
Fast bloggaren fick sin haggis serverad så här:

 I Egypten valde hon kamel!

Alltid det nya, spännande, annorlunda!

Hur har hon blivit sån?? I småskolan var hon en skugga – tordes inte säga någonting och absolut inte sticka ut.
Men före skoltiden och på sin fritid levde hon ut. Tyckte om att skriva. Skrev sagor och berättelser. Fick några publicerade i DN. Gjorde till och med ett eget skriftspråk som hon och kompisen Gittan kunde utan och innan.

 Är det inte så att hon alltid varit en leva-livet-typ?  Fast skolan och mobbingen gjorde henne till en skugga som inte vågade någonting. Som valde det alla andra valde för att inte synas och märkas.

Kanske blev det ännu mer vågat när hon väl ”kom ut”! När hon skulle ta igen allt! Mycket party-party då… Och prova på!!

Kanske blev det också så att hon förstod mer ju äldre hon blev. Förstod att gilla det annorlunda. Det som inte var självklart. Vågade gå tvärtemot alla andra och gjorde det mer än gärna.

Som när brorsan gjorde lumpen och berättade om kompisarna. Att ”alla tjejer gillar Anders” när han pekade ut lumparkompisarna på bild. Fast det imponerade inte på bloggaren. Inte alls. Denne Anders var snygg men inte ett dugg spännande.
Så när bloggaren bläddrade igenom brorsans bilder fastnade hon direkt för en annan! ”– Han! ”utropade hon. ”Honom skulle jag vilja veta mer om!”
När hon fick veta att ”han är helt galen” och ”gör hur mycket tok som helst” så var hon fast! Ju udda desto bättre liksom!

Och på den vägen blev det faktiskt. Peter kom på brorsans muckarskiva och resten är historia. Det är därför det är atlasblomma i brudbuketten också. För att vara tvärtemot och inte bara välja rosor…

Och det där att gå sin egen väg det har fortsatt! Aldrig mainstream! Och inte för att försöka verka cool och annorlunda utan för att det är så hon är – bloggaren!

Så den här bilden som delades på Facebook idag var det självklart att bloggaren delade vidare!

Verkligen en text värd att fundera över! För bloggaren kommer det tankar om att VÅGA VARA ANNORLUNDA! Och att VÅGA GILLA ANNORLUNDA! Och då självklart när det gäller MÄNNISKOR!

 Bloggaren är också en stark typ som håller fast vid det hon tycker om och tror på.  I allt – även kärlek. Så älskar hon – så älskar hon fullt ut och till 100% och det finns ingen annan!
D v s blir hon kär – vilket inte händer ofta (har hänt typ två gånger i hennes liv!) så är det HAN som gäller och INGEN ANNAN. Och då förmodligen en person som andra skulle säga: ”– Men dom där två passar väl verkligen inte ihop!” Sånt prat gör förresten förälskelsen ännu mer spännande! 

Får hon inte den hon vill ha – så får det vara! Det finns INGEN som kan ersätta. INGEN reserv! Ingen Plan B!

ALDRIG – sån är  bloggaren!

Jaha, och vad vill bloggaren ha sagt med detta då!? JO, att våga gå sin egen väg! Våga titta sig omkring och välja nytt, annorlunda. Prova!

OCH dom där människorna som du tycker är ”konstiga” och som du helst inte vill ha med att göra – varför då!?

Ha ett öppet sinne och möt ALLA människor! Antagligen har de där ”konstiga människorna” mycket mer spännande saker att berätta än alla dom andra som måste följa mängden, stöpta i samma form. Hur kul är en mängd likadana kopior liksom!?

Sen måste bloggaren tala om Lill-Babs! Lill-Babs är död! ?? Men en sådan som Lill-Babs kan inte dö! Får inte dö! Lill-Babs har liksom alltid funnits och ska alltid finnas.  Ung, snygg, glad och – levande! En svensk institution. En sådan får inte dö – kan inte dö.

Och Lill-Babs kommer att leva kvar! I mångas minnen och för bloggaren för det som kommit att bli en favoritlåt! Ett favorituttryck: LEVA LIVET!

”Leva livet, nu ska jag leva livet, ja, leva livet, ja, leva livet. Dom ska få se vem dom roat sig med!”
Så kanske en liten mobbad tjej som blivit en vuxen stark kvinna kan känna! LEVA LIVET – NU SKA JAG LEVA LIVET!
Och bloggaren LEVER LIVET!

HÄR kan ni höra Lill-Babs sjunga låten!!

En helt annan sak nu – KATTER! Och Arboga katthem!

På Facebook fanns idag det här inlägget: Om en förvildad kattmamma och hennes unge. Och hur Arboga katthem fångat in och tagit hand om katterna – för att nu kunna placera ut dem, båda tillsammans, i ett nytt hem. Trygga, tama, friska, kastrerade och vaccinerade. Suveränt bra gjort!!

MEN – för att klara sin verksamhet – att hjälpa hemlösa, utkastade katter behövs pengar! Alla som vill stödja med pengar – här kommer kontonummer:

Bankgiro: 5191-2897

Swish: 1230019901

Vill du att pengarna går till ett särskilt ändamål eller katt, ange detta i meddelandefältet.

 Arboga katthem kan du läsa mera om på deras hemsida – klicka HÄR!

En dag i taget! Ja, det är nog bäst att ta det så. Ibland svårt för bloggaren som gärna rusar sta… Skylten på väggen, en gåva från vännen Britta, påminner henne om att ta det lite lugnt. ”- Take it easy för fan”, som hon och kompisen fick höra när det levdes rullan i unga dar. Nu levs det också rullan men kanske lite, lite mer easy då… Men inte mycket!!

Lite bilder så från Chinatown. Hos bloggaren seglar det alltid upp rosa moln…

Och våren är i antågande, banne mig!! 🙂 SOM vi har längtat!

Ha det nu så bra! Sköt om er och var snälla mot varandra! Livet är kort! Kramar till alla som behöver och vill ha. Pussen går dock bara till HONOM!

När man har gått sönder och skrivandet är ens terapi… Den där bilden fanns i bloggen igår.

För så här var det…
När allt plötsligt blir för mycket… När den där droppen kommer så bägaren rinner över… Som får hjärnan att explodera…
Då blir allt så här sen: Och det känns så här… Tomt!
Hjärnan känns tom! Det går inte att tänka för det finns inga tankar.

Som utbränd vet bloggaren vad det är frågan om. Hon har varit med om det tidigare.

Första gången det hände var både otäck och skön. Otäckt för att man inte längre hade kontroll över sig själv. Otäckt för att du inte själv väljer det och du kan heller inte göra någonting åt det.
Skönt för det var ljuvligt skönt att bli avstängd. Skönt att inte behöva oroa sig mera. Inte behöva ängslas och kämpa. Bara vara – helt avstängd.

Hjärnan förstår och tar över. Fattar att nu har det gått för långt! Blivit för mycket. Nu klarar hon det inte längre!

Plötsligt stänger hjärnan av och man får bara finna sig i det.

DET är att BRÄNNA UT SIG!

När man har varit med om det förr blir man inte så rädd när det händer igen. Det är bara att lägga ner allt – och vänta in tiden.
Vänta tills hjärnan orkar ta emot fler intryck igen.

När man nått så här djupt så är det ändå inte till botten. För botten har bloggaren också besökt ett par fruktansvärda gånger i sitt liv.
 När man faller ner i det svarta avgrundsdjupa hålet utan att kunna göra någonting åt det.  Man får ge upp allt. Bara ligga djupt där nere på botten och verkligen plågas. Plågas av depression, panikångest och dödsskräck – men också av dödslängtan ibland. Dödslängtan för det här tillståndet är så fruktansvärt att man inte tror sig klara av det.
Bara att skriva om det svarta hålet får håret att resa sig på bloggaren och hon känner skräcken ligga på lur. SÅ fruktansvärt är detta avgrundshål.

Men det går att klara sig ur det svarta – i alla fall ett par gånger. I alla fall om det inte händer alltför ofta…

Man måste vänta in tiden och det tar plågsamt lång tid…men så småningom kan man känna ett spirande hopp.

Förnimma en utväg. Det finns en väg att ta sig upp. Det finns hjälpande händer.

 För bloggaren har skrivandet alltid varit en terapi. Ilska, sorg, glädje – att ”skriva av sig” när hjärtat pumpar och hjärnan går på högvarv har lindrat, hjälpt och utvecklat bloggaren.

 MEN när hjärnan stänger av och man hamnar i felsäkert läge – då fungerar inte skrivandet.
Då kan man bara klottra så här: ”När skrivandet är din terapi – men pennan inte fungerar för hjärnan stängts av….”

Då får man lugnt vänta på allt som bara måste skrivas om! Det blir inget ”Skittrött på feminsm” idag och heller inget om kvinnan som i DN berättar om sin tröstlösa längtan efter ett barn. Hur hon gett upp men blev gravid vid 47 års ålder.

Om lyckan att få barn… Men bloggaren ska sluta skriva strax för nu kom ”farliga tankar” upp igen. Om sorg över barn som försvinner från en
– fast de fortfarande är i livet…

 Att inte kunna skriva för bloggaren är alltså inte  att drabbas av vanlig skrivkramp. Det finns hur mycket som helst som vill ut och ner på pappret eller hamras fram på ett tangentbord.

Det finns helt enkelt ingen ork.

Men snart så! Snart kommer bloggaren igen! Vänta bara så ska ni få se!! 😀

 Till dess kan lite lycka vara doften av ljuvlig fruktsoppa som på mammas vis.
Och känslan som finns för den man håller av.

Jag behöver ditt lugn
– för att stävja min oro.
Jag behöver din famn
– för att värma min själ.
Jag behöver din klokskap
– för att inte gå vilse.
Jag behöver din sorg
– för att förstå min.
Jag behöver dig.

 Puss och kram till HONOM! Han som vet precis vad det är frågan om och som betyder så mycket. Vi ses.

Var rädda om er nu! Imorgon är en annan dag. Kanske finns det ork och kraft då för en riktigt explosiv blogg igen! 😉

 Idag handlar bloggen om den tickande klockan. Om tid!
Tid som vi tror vi har obegränsat av – vilket inte är sant.
När vi är unga tror vi att vi är odödliga men ju mer tiden går och vi måste uppleva hur far- och morföräldrar dör, hur de egna föräldrarna lämnar jordelivet och även vänner och bekanta går bort – så börjar det slå en:

Allt har ett slut!

För några månader sedan mötte bloggaren en gammal vän helt apropå. Hon är i bloggarens egen ålder, kanske några år yngre och vi har haft mycket roligt tillsammans förr i världen. Nu hade vi inte setts på ett tag. Det som först slog bloggaren var hur tärd och blek vännen såg ut. ”Dödsmärkt” – for det genom bloggarens huvud.

Det vännen berättade gjorde bloggaren stum. Kvinnan levde på ”lånad tid”. En svår och obotlig sjukdom gör att hennes liv här på jorden väldigt snart är till ända.

Massor av tankar for genom bloggarens huvud. Sorg och förtvivlan men också frustration. En oro över att inte hinna med allt. Inte hinna säga allt man vill ha sagt och inte hinna göra allt man vill ha gjort.

Här nedan följer lite av den frustration som satte an bloggaren!

Klockan tickar på – tiden går. HUR VÅGAR DU ta risker den dag som idag är – och som kan vara din sista?

 HUR VÅGAR DU riskera att göra någon illa denna dag? Vad vet du om vad som väntar runt hörnet?

 HUR VÅGAR DU låta bli att kontakta, be om förlåtelse, för det där du gjorde och som grämer dig? Hur vet du om du någonsin får chansen igen?

HUR VÅGAR DU låta bli att vara vänlig och positiv mot människor du möter?
Vad vet du om deras liv och vad som väntar?

 HUR VÅGAR DU att låta bli att ringa dina nära och kära bara för att säga: JAG ÄLSKAR DIG. En dag – kanske redan imorgon –
är allt du velat säga försent…

HUR VÅGAR DU…
tro att du får en chans också imorgon…

Mötet med vännen vars liv hastigt går mot sitt slut fick bloggaren åter att tänka till. Snart är det över – och vi vet inte när…

 Snart har sista tåget gått…

Men IDAG lever du! IDAG kan du ställa tillrätta!

Fokusera på det som är bra! Släpp det där andra! Tänk positiva tankar och låt inte negativa händelser förstöra och förgöra ditt liv!
DU HAR INTE TID att låta skitsnack, hämndbehov och elakheter ta över de dagar du fått!
SLÖSA INTE TID PÅ DÅLIGA SAKER!

För så här är det:

Så ta tillvara den tid du har IDAG! Du vet inte om du får morgondagen. Du vet inte hur många ytterligare dagar i ditt liv som du har att spela med.
Om vi tänker oss att detta är din sista dag –
LEV LIVET!

KRAMAS! Medan du har möjlighet… En varm kram gör underverk – både för dig och för den du kramar!

VISA KÄRLEK!

Om vi tänker oss att du bara får en enda dag till… Var rädd om den dagen.

 En särskild hälsning till Emma Jangestig idag, till Nicklas, Togge och övriga anhöriga till två små barn – Max och Saga.
Älskade barn som fick alldeles för få dagar av livet…

 KRAM från bloggaren till er alla!
Och som vanligt – en särskilt varm kram till en särskild man som för alltid finns i bloggarens hjärta.