Min mamma är över 80 år och har massor av livserfarenhet. Hon kommer att berätta om sitt liv då och då på denna blogg.
OBS! De senaste inslagen kommer underst!

Senast uppdaterad 2007-10-20

*************************

Mamma berättar om mode anno 1949

Igår kväll visades ”Den tredje mannen” på SVT, en film från 1949. Min mamma berättade att pappa skulle se den. Själv är hon blind och kan tyvärr inte titta på filmen på nytt.
Pappa påminde mamma om hur det var när filmen var ny i Sverige. Min mor och far var fästfolk och mamma hade varit på inköpsresa till Östersund för den lilla affär hon jobbade i. Där hade hon blivit bjuden på bio och sett just ”Den tredje mannen”.
När hon kommer tillbaka hem till Eskilstuna väntar pappa på stationen och han minns det som om det vore idag – så fin var min mamma! Hon hade ”new look” men ankellångt mode. Kappan var lång och insvängd i midjan. Mamma bar hatt med fjädrar och flor. På fötterna hade hon skor av ödleskinn och till det en axelväska som matchade skorna. Pappa sa att hon var otroligt vacker. Jag tror honom.
Mamma berättar att hennes äldre syster tyckt att modet ”new look” såg hemskt ut! Det ankellånga efter det korta – väckte uppmärksamhet.

Numera har mamma en annan look – men är väl så vacker och fin!

***

12/10 2007
MAMMA BERÄTTA OM JÄMSTÄLLDHET I ARBETSLIVET – ANNO 1940-TALET
Här om dagen berättade jag för mamma om hur jag blivit ”klappad på huvudet” för att jag kommit med synpunkter på hur en akutmottagning behandlat en människa i svår kris. Den person som ”klappade” var högsta hönset inom det sjukvårdsområdet – och man. Han ansåg förmodligen att en person, icke utbildad inom vårdyrket, och tillika kvinna – inte skulle sticka upp… Som kvinna ska man veta sin plats – det gäller än i dag alltså.

Mamma berättade då om hur hon som ung kvinna i slutet av 1940-talet jobbade i affär. Mamma var van vid hårt arbete hemifrån, hon var ansvarsfull och plikttrogen och uppmärksammades också för detta. Hennes butikschef gav henne ofta beröm och talade om hur duktig hon var. Men – en dag kom chefens chef på besök – och han hade också fått information om mammas duglighet. Efter en pratstund med mamma föreslog han att hon skulle bli föreståndare för en egen butik. DÅ var det slut på vänligheterna från närmsta chefen. Så länge mamma arbetade kvar hos honom -för det ju var ju naturligtvis en man – så nonchalerade han mamma fullständigt. I de fall då han var tvungen att ha kontakt med henne – var bemötandet hånfullt och fyllt av förakt.

Tänk att så lite har hänt sen dess. Det är nära 60 år mellan de båda historierna – min och mammas.

20/10 2007
MORMOR VÅGADE! Om djurrätt för över 60 år sen!

Mammas mor, min mormor Edit Landerholm, var en stark kvinna! Stark fysiskt som lantbrukarhustru, men också stark i meningen att våga!

Mamma har berättat om en händelse runt 1940-talet. Mormor Edit var född 1905 så hon var någonstans mellan 30 och 40 år då detta hände.
Mormor och morfar hade tidigare sålt en fölunge till en bonde i byn. Efter ett par år fick mormor reda på att hästen inte behandlades väl. Den var selbruten (selen på hästen hade skavt stora sår) men bonden körde ändå med hästen i jordbruket. Då blev min mormor upprörd och arg! Hon tog telefonen och ringde upp bonden! Höll en näsduk för munnen och förställde rösten och sa: ”Jag har hört att ni kör med en selbruten häst! Om ni inte omedelbart slutar med det kommer en anmälan att göras!”

Hästen togs omgående in, såren sköttes om och bonden vågade aldrig mer köra med en selbruten häst. Han vågade inte missköta sina djur över huvud taget! Han var rädd att mannen med den konstiga rösten skulle ringa igen.

Det var modigt gjort av en kvinna på den tiden! Så var min mormor – och det är jag stolt över!