Feel in the Blogg

Det var en gÃ¥ng en kille som hette KÃ¥re…

Den killen blev min första riktiga kärlek.

Kåres mamma var jätteglad när vi blev tillsammans och pratade till och med om förlovning. Gissa om jag blev ännu mer blyg och osäker!
Vi gick hem till hans föräldrar som bodde pÃ¥ KungsgÃ¥rden nere vid Ã¥n i Arboga. – Spring och köp bakelser, sa KÃ¥res mamma. KÃ¥re kom tillbaka tomhänt eftersom Centrum hade stängt. Det blev smörgÃ¥srÃ¥n med ost istället och jag tror det var första gÃ¥ngen jag Ã¥t det.

 Vi bytte ringar, KÃ¥re och jag. Inte riktiga ringar utan sÃ¥dana där enkla i silver som man skulle ge varandra när man ”blev ihop”. Jag minns att KÃ¥re hade sÃ¥ grova fingrar att han fick ha min ring pÃ¥ lillfingret.

Och det krusiga hÃ¥ret gick igen i den lÃ¥t som för evigt är förknippat med den sommaren för länge sen och med KÃ¥re – Mungo Jerry! För krushÃ¥rig var ocksÃ¥ han – Mungo Jerry. Och det här är lÃ¥ten med just Mungo Jerry som alltid fÃ¥r mig att tänka pÃ¥ KÃ¥re:

KÃ¥re hade körkort och bil. En sÃ¥n här modell, tror jag:  Eller var det kanske en sÃ¥n här… Den var i alla fall brun och en gÃ¥ng när KÃ¥re skjutsade hem mig till Borgaregatan sÃ¥ kokade bilen och när KÃ¥re skruvade upp locket till kylaren sÃ¥ sprutade vattnet rakt upp!

Det blev aldrig KÃ¥re och jag – pÃ¥ riktigt – och idag tar jag farväl av min första riktiga kärlek. KÃ¥re är död och pÃ¥ hans begravning fÃ¥r jag ge honom en sista ros.

                          

Summertime, and the livin’ is easy
Fish are jumpin’ and the cotton is high
Oh, your daddy’s rich and your ma is good-lookin’
So hush, little baby, don’t you cry
One of these mornings you’re gonna rise up singing
And you’ll spread your wings and you’ll take to the sky
But till that morning, there ain’t nothin’ can harm you
With daddy and mammy standin’ by

                                             …”So hush, little baby, don’t you cry…”

När man har gÃ¥tt sönder och skrivandet är ens terapi… Den där bilden fanns i bloggen igÃ¥r.

För sÃ¥ här var det…
När allt plötsligt blir för mycket… När den där droppen kommer sÃ¥ bägaren rinner över… Som fÃ¥r hjärnan att explodera…
DÃ¥ blir allt sÃ¥ här sen: Och det känns sÃ¥ här… Tomt!
Hjärnan känns tom! Det går inte att tänka för det finns inga tankar.

Som utbränd vet bloggaren vad det är frågan om. Hon har varit med om det tidigare.

Första gången det hände var både otäck och skön. Otäckt för att man inte längre hade kontroll över sig själv. Otäckt för att du inte själv väljer det och du kan heller inte göra någonting åt det.
Skönt för det var ljuvligt skönt att bli avstängd. Skönt att inte behöva oroa sig mera. Inte behöva ängslas och kämpa. Bara vara – helt avstängd.

Hjärnan förstår och tar över. Fattar att nu har det gått för långt! Blivit för mycket. Nu klarar hon det inte längre!

Plötsligt stänger hjärnan av och man får bara finna sig i det.

DET är att BRÄNNA UT SIG!

När man har varit med om det förr blir man inte sÃ¥ rädd när det händer igen. Det är bara att lägga ner allt – och vänta in tiden.
Vänta tills hjärnan orkar ta emot fler intryck igen.

När man nått så här djupt så är det ändå inte till botten. För botten har bloggaren också besökt ett par fruktansvärda gånger i sitt liv.
 När man faller ner i det svarta avgrundsdjupa hÃ¥let utan att kunna göra nÃ¥gonting Ã¥t det.  Man fÃ¥r ge upp allt. Bara ligga djupt där nere pÃ¥ botten och verkligen plÃ¥gas. PlÃ¥gas av depression, panikÃ¥ngest och dödsskräck – men ocksÃ¥ av dödslängtan ibland. Dödslängtan för det här tillstÃ¥ndet är sÃ¥ fruktansvärt att man inte tror sig klara av det.
Bara att skriva om det svarta hålet får håret att resa sig på bloggaren och hon känner skräcken ligga på lur. SÅ fruktansvärt är detta avgrundshål.

Men det gÃ¥r att klara sig ur det svarta – i alla fall ett par gÃ¥nger. I alla fall om det inte händer alltför ofta…

Man mÃ¥ste vänta in tiden och det tar plÃ¥gsamt lÃ¥ng tid…men sÃ¥ smÃ¥ningom kan man känna ett spirande hopp.

Förnimma en utväg. Det finns en väg att ta sig upp. Det finns hjälpande händer.

 För bloggaren har skrivandet alltid varit en terapi. Ilska, sorg, glädje – att ”skriva av sig” när hjärtat pumpar och hjärnan gÃ¥r pÃ¥ högvarv har lindrat, hjälpt och utvecklat bloggaren.

 MEN när hjärnan stänger av och man hamnar i felsäkert läge – dÃ¥ fungerar inte skrivandet.
DÃ¥ kan man bara klottra sÃ¥ här: ”När skrivandet är din terapi – men pennan inte fungerar för hjärnan stängts av….”

DÃ¥ fÃ¥r man lugnt vänta pÃ¥ allt som bara mÃ¥ste skrivas om! Det blir inget ”Skittrött pÃ¥ feminsm” idag och heller inget om kvinnan som i DN berättar om sin tröstlösa längtan efter ett barn. Hur hon gett upp men blev gravid vid 47 Ã¥rs Ã¥lder.

Om lyckan att fÃ¥ barn… Men bloggaren ska sluta skriva strax för nu kom ”farliga tankar” upp igen. Om sorg över barn som försvinner frÃ¥n en
– fast de fortfarande är i livet…

 Att inte kunna skriva för bloggaren är alltså inte  att drabbas av vanlig skrivkramp. Det finns hur mycket som helst som vill ut och ner på pappret eller hamras fram på ett tangentbord.

Det finns helt enkelt ingen ork.

Men snart så! Snart kommer bloggaren igen! Vänta bara så ska ni få se!! 😀

 Till dess kan lite lycka vara doften av ljuvlig fruktsoppa som på mammas vis.
Och känslan som finns för den man håller av.

Jag behöver ditt lugn
– för att stävja min oro.
Jag behöver din famn
– för att värma min själ.
Jag behöver din klokskap
Рf̦r att inte g̴ vilse.
Jag behöver din sorg
Рf̦r att f̦rst̴ min.
Jag behöver dig.

 Puss och kram till HONOM! Han som vet precis vad det är frågan om och som betyder så mycket. Vi ses.

Var rädda om er nu! Imorgon är en annan dag. Kanske finns det ork och kraft då för en riktigt explosiv blogg igen! 😉

 Idag handlar bloggen om den tickande klockan. Om tid!
Tid som vi tror vi har obegränsat av – vilket inte är sant.
När vi är unga tror vi att vi är odödliga men ju mer tiden gÃ¥r och vi mÃ¥ste uppleva hur far- och morföräldrar dör, hur de egna föräldrarna lämnar jordelivet och även vänner och bekanta gÃ¥r bort – sÃ¥ börjar det slÃ¥ en:

Allt har ett slut!

För nÃ¥gra mÃ¥nader sedan mötte bloggaren en gammal vän helt apropÃ¥. Hon är i bloggarens egen Ã¥lder, kanske nÃ¥gra Ã¥r yngre och vi har haft mycket roligt tillsammans förr i världen. Nu hade vi inte setts pÃ¥ ett tag. Det som först slog bloggaren var hur tärd och blek vännen sÃ¥g ut. ”Dödsmärkt” – for det genom bloggarens huvud.

Det vännen berättade gjorde bloggaren stum. Kvinnan levde pÃ¥ ”lÃ¥nad tid”. En svÃ¥r och obotlig sjukdom gör att hennes liv här pÃ¥ jorden väldigt snart är till ända.

Massor av tankar for genom bloggarens huvud. Sorg och förtvivlan men också frustration. En oro över att inte hinna med allt. Inte hinna säga allt man vill ha sagt och inte hinna göra allt man vill ha gjort.

Här nedan följer lite av den frustration som satte an bloggaren!

Klockan tickar pÃ¥ – tiden gÃ¥r. HUR VÃ…GAR DU ta risker den dag som idag är – och som kan vara din sista?

 HUR VÅGAR DU riskera att göra någon illa denna dag? Vad vet du om vad som väntar runt hörnet?

 HUR VÅGAR DU låta bli att kontakta, be om förlåtelse, för det där du gjorde och som grämer dig? Hur vet du om du någonsin får chansen igen?

HUR VÅGAR DU låta bli att vara vänlig och positiv mot människor du möter?
Vad vet du om deras liv och vad som väntar?

 HUR VÃ…GAR DU att lÃ¥ta bli att ringa dina nära och kära bara för att säga: JAG ÄLSKAR DIG. En dag – kanske redan imorgon –
är allt du velat säga försent…

HUR VÃ…GAR DU…
tro att du fÃ¥r en chans ocksÃ¥ imorgon…

Mötet med vännen vars liv hastigt gÃ¥r mot sitt slut fick bloggaren Ã¥ter att tänka till. Snart är det över – och vi vet inte när…

 Snart har sista tÃ¥get gÃ¥tt…

Men IDAG lever du! IDAG kan du ställa tillrätta!

Fokusera på det som är bra! Släpp det där andra! Tänk positiva tankar och låt inte negativa händelser förstöra och förgöra ditt liv!
DU HAR INTE TID att låta skitsnack, hämndbehov och elakheter ta över de dagar du fått!
SLÖSA INTE TID PÅ DÅLIGA SAKER!

För så här är det:

Så ta tillvara den tid du har IDAG! Du vet inte om du får morgondagen. Du vet inte hur många ytterligare dagar i ditt liv som du har att spela med.
Om vi tänker oss att detta är din sista dag –
LEV LIVET!

KRAMAS! Medan du har möjlighet… En varm kram gör underverk – bÃ¥de för dig och för den du kramar!

VISA KÄRLEK!

Om vi tänker oss att du bara fÃ¥r en enda dag till… Var rädd om den dagen.

 En särskild hälsning till Emma Jangestig idag, till Nicklas, Togge och övriga anhöriga till tvÃ¥ smÃ¥ barn – Max och Saga.
Älskade barn som fick alldeles för fÃ¥ dagar av livet…

 KRAM från bloggaren till er alla!
Och som vanligt – en särskilt varm kram till en särskild man som för alltid finns i bloggarens hjärta.

Känns gyttjepölen igen? Den där sega leran som man trampar runt i.

Och rätt vad det är slirar man omkull i skiten!
Blir liggandes i eländet! 

Och hur lätt är det inte att fastna där sen! Liksom bara acceptera att man ligger där och kan inget annat – tror man.

Ja, en del ger nästan upp.

Men – det gÃ¥r att ta sig ur!  Kämpa pÃ¥ bara! Lite fotfäste och man är nära räddning!

Men vad menar den där bloggaren nu dÃ¥??   Jo, bloggaren vill bara ha lite mer jävlar anamma!  Tycker ibland att det är mycket sÃ¥ här: Mycket snack – gnäll och klagan – och väldigt lite ”försöka-göra-nÃ¥got-Ã¥t-saken”.

Det går att ta sig ur skiten! Det går att kravla sig ur den där sega lerpölen om man verkligen vill och ger sig tusan på det!
Mer verkstad alltså! 
Mycket mer!

 En bra sak när livet känns komplicerat- vänd pÃ¥ problemen! När man inte hittar nÃ¥gra lösningar – vänd pÃ¥ det hela!  Se pÃ¥ det hela frÃ¥n ett annat hÃ¥ll.  Som den här bilden:  Är det en hare?

Eller skulle det kunna vara en anka också?

När du ändrar ditt sätt att se pÃ¥ saker – sÃ¥ kommer sakerna du tittar pÃ¥ ocksÃ¥ att ändras! Titta Ã¥t sidorna ibland! Utanför det invanda! Vänd dig om och upptäck annat!

 Det är lite som att tänka utanför boxen! Frigöra sig från de låsta positionerna och tänka fritt.

Nästan lite plockepinn! När allt ligger fast och lÃ¥st i boxen – dra upp allt och släpp! Börja om! Se nytt!

Bloggen började med gyttja och lera – och pÃ¥ tal om lera! Lera som du formar som du vill – precis som livet. Det kan bli sÃ¥ här…

Eller – – början till nÃ¥got helt annat…

”Mindstorming”! Tänk nytt och fritt!

Och plötsligt! Plötsligt så ser du livet på ett helt annat sätt. Det finns andra lösningar. Andra alternativ. Och andra möjligheter!

Bloggaren känner sig lyckosamt sÃ¥ här: Ja, hon känner sig faktiskt som en problemlösare. UppstÃ¥r ett problem, oavsett storlek, sätter hjärnan igÃ¥ng direkt att söka lösningar – och det lyckas, alltid! Det kan möjligen bero pÃ¥ det liv hon levt. Erfarenheter som gjort att hon tvingats söka alternativ och stöd där inget sÃ¥dant tycktes finnas.
Bloggaren kan ännu höra mobbarnas röster… Hur de hÃ¥nade henne. Härmade henne när hon blyg och rädd försökte försvara sig i smÃ¥skolan:
”- Ssss, vad dum du är!” härmade mobbarna, upprepade om och och om igen hÃ¥nflinande, medan bloggaren rodnande försökte gömma sig bland ytterkläderna i skolkorridoren – smälta in i väggen – försvinna.
Det kunde vara sättet hon pratade pÃ¥ – om hon nÃ¥gonsin vÃ¥gade öppna munnen, kläderna hon bar, frisyren – allt. Det fanns inget som var rätt i mobbarnas ögon.

Dessa mobbare var starten! Problem, rädsla, Ã¥ngest – och bloggaren fick mindstorma, hitta lösningar för att överleva. Och det gjorde hon.
Hon klarade sig – blev en problemlösare pÃ¥ köpet. Men om hon hör talas om nÃ¥gon som mobbas…eller om hon ser nÃ¥gon fara illa – dÃ¥ blir hon en TIGER!!

När livet vänder och blir svart – ta nya tag –
gå vidare.

Lätt att säga – svÃ¥rare att göra kanske – särskilt om det känns som man sitter hÃ¥rt fast där nere i lerpölen.

Men ta då och mindstorma lite! Vänd på problemen!  Släpp ut alla plockepinn igen och börja om.  Försök att tänka utanför din trånga låda, utanför den kletiga gyttjepölen.
Och även om du känner dig fastlÃ¥st och ensammast i världen med dina problem – se dig omkring!
Det finns stöd att få! Det finns alltid någon vid din sida som smörjer.

Se saker frÃ¥n andra synvinklar, kasta upp alla bollar i luften och märk – det finns en hjälpande hand! Vänner som hjälper dig att finna vägen ut – mot nya vägar, annat liv.

 Och när livet riktigt suger så finns det ändå alltid plats för lite fuldans som piggar upp!  Klicka HÄR och ge järnet med Rolandz!!

Var rädd om dig! Tänk utanför boxen! VÃ¥ga se dig omkring och vända problemen. Och – vÃ¥ga ta emot hjälp. GÃ¥rdagens visdomsord kör vi idag – för de passar alla dagar Ã¥ret om! ”När det gör ont att se tillbaka och du är rädd att se framÃ¥t – sÃ¥ kan du titta bredvid dig och hitta din bästa vän.”

Sant!
Puss pÃ¥ er därute och en riktig blöt kyss till ni-vet-vem…

Imorgon handlar det om ADHD en egenskap som inte mÃ¥ngen förstÃ¥r sig pÃ¥…

Imorgon, den 27 januari 2018, är det ”Förintelsens minnesdag”.

Så här står det om dagen på Wikipedia:

”Förintelsens minnesdag den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, baserad pÃ¥ dagen med samma datum dÃ¥ fÃ¥ngarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades, 1945.

Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag i Sverige och FN deklarerade 2005 denna dag som internationell minnesdag. Denna dag högtidlighÃ¥lls Ã¥rligen av bland annat Forum för levande historia.”

Läs HÄR pÃ¥ Wikipedia! HÄR finns mycket fakta om minnesdagen: ”Forum för levande historia”!

Bloggaren är med i Böckernas Klubb och det senaste bladet såg ut så här. Och ett av uppslagen så här: Fyra bokförslag som berättar om Förintelsen. Klicka HÄR för att komma till Böckernas Klubb.

Bloggaren har beställt den här boken! Den har dock inte kommit än.

Så här står det om boken, citat:
” I den här boken fÃ¥r vi i serieform följa sex barn vars liv slogs i spillror under Förintelsen. De berättar vad som hände dem och deras familjer och om hur de lyckades överleva. De berättar om undernäring, missad skolgÃ¥ng, familjer som slits isär och första mötet med Sverige och hur man fortsätter leva, trots allt.”
Du hittar den HÄR på Böckernas Klubb!

LÅT DET ALDRIG HÄNDA IGEN!!!!

 

 

 

L Å T   D E T   A L D R I G   H Ä N D A   I G E N !!!