Feel in the Blogg

Det var en gång en kille som hette Kåre…

Den killen blev min första riktiga kärlek.

Kåres mamma var jätteglad när vi blev tillsammans och pratade till och med om förlovning. Gissa om jag blev ännu mer blyg och osäker!
Vi gick hem till hans föräldrar som bodde på Kungsgården nere vid ån i Arboga. – Spring och köp bakelser, sa Kåres mamma. Kåre kom tillbaka tomhänt eftersom Centrum hade stängt. Det blev smörgåsrån med ost istället och jag tror det var första gången jag åt det.

 Vi bytte ringar, Kåre och jag. Inte riktiga ringar utan sådana där enkla i silver som man skulle ge varandra när man ”blev ihop”. Jag minns att Kåre hade så grova fingrar att han fick ha min ring på lillfingret.

Och det krusiga håret gick igen i den låt som för evigt är förknippat med den sommaren för länge sen och med Kåre – Mungo Jerry! För krushårig var också han – Mungo Jerry. Och det här är låten med just Mungo Jerry som alltid får mig att tänka på Kåre:

Kåre hade körkort och bil. En sån här modell, tror jag:  Eller var det kanske en sån här… Den var i alla fall brun och en gång när Kåre skjutsade hem mig till Borgaregatan så kokade bilen och när Kåre skruvade upp locket till kylaren så sprutade vattnet rakt upp!

Det blev aldrig Kåre och jag – på riktigt – och idag tar jag farväl av min första riktiga kärlek. Kåre är död och på hans begravning får jag ge honom en sista ros.

                          

Summertime, and the livin’ is easy
Fish are jumpin’ and the cotton is high
Oh, your daddy’s rich and your ma is good-lookin’
So hush, little baby, don’t you cry
One of these mornings you’re gonna rise up singing
And you’ll spread your wings and you’ll take to the sky
But till that morning, there ain’t nothin’ can harm you
With daddy and mammy standin’ by

                                             …”So hush, little baby, don’t you cry…”

När man har gått sönder och skrivandet är ens terapi… Den där bilden fanns i bloggen igår.

För så här var det…
När allt plötsligt blir för mycket… När den där droppen kommer så bägaren rinner över… Som får hjärnan att explodera…
Då blir allt så här sen: Och det känns så här… Tomt!
Hjärnan känns tom! Det går inte att tänka för det finns inga tankar.

Som utbränd vet bloggaren vad det är frågan om. Hon har varit med om det tidigare.

Första gången det hände var både otäck och skön. Otäckt för att man inte längre hade kontroll över sig själv. Otäckt för att du inte själv väljer det och du kan heller inte göra någonting åt det.
Skönt för det var ljuvligt skönt att bli avstängd. Skönt att inte behöva oroa sig mera. Inte behöva ängslas och kämpa. Bara vara – helt avstängd.

Hjärnan förstår och tar över. Fattar att nu har det gått för långt! Blivit för mycket. Nu klarar hon det inte längre!

Plötsligt stänger hjärnan av och man får bara finna sig i det.

DET är att BRÄNNA UT SIG!

När man har varit med om det förr blir man inte så rädd när det händer igen. Det är bara att lägga ner allt – och vänta in tiden.
Vänta tills hjärnan orkar ta emot fler intryck igen.

När man nått så här djupt så är det ändå inte till botten. För botten har bloggaren också besökt ett par fruktansvärda gånger i sitt liv.
 När man faller ner i det svarta avgrundsdjupa hålet utan att kunna göra någonting åt det.  Man får ge upp allt. Bara ligga djupt där nere på botten och verkligen plågas. Plågas av depression, panikångest och dödsskräck – men också av dödslängtan ibland. Dödslängtan för det här tillståndet är så fruktansvärt att man inte tror sig klara av det.
Bara att skriva om det svarta hålet får håret att resa sig på bloggaren och hon känner skräcken ligga på lur. SÅ fruktansvärt är detta avgrundshål.

Men det går att klara sig ur det svarta – i alla fall ett par gånger. I alla fall om det inte händer alltför ofta…

Man måste vänta in tiden och det tar plågsamt lång tid…men så småningom kan man känna ett spirande hopp.

Förnimma en utväg. Det finns en väg att ta sig upp. Det finns hjälpande händer.

 För bloggaren har skrivandet alltid varit en terapi. Ilska, sorg, glädje – att ”skriva av sig” när hjärtat pumpar och hjärnan går på högvarv har lindrat, hjälpt och utvecklat bloggaren.

 MEN när hjärnan stänger av och man hamnar i felsäkert läge – då fungerar inte skrivandet.
Då kan man bara klottra så här: ”När skrivandet är din terapi – men pennan inte fungerar för hjärnan stängts av….”

Då får man lugnt vänta på allt som bara måste skrivas om! Det blir inget ”Skittrött på feminsm” idag och heller inget om kvinnan som i DN berättar om sin tröstlösa längtan efter ett barn. Hur hon gett upp men blev gravid vid 47 års ålder.

Om lyckan att få barn… Men bloggaren ska sluta skriva strax för nu kom ”farliga tankar” upp igen. Om sorg över barn som försvinner från en
– fast de fortfarande är i livet…

 Att inte kunna skriva för bloggaren är alltså inte  att drabbas av vanlig skrivkramp. Det finns hur mycket som helst som vill ut och ner på pappret eller hamras fram på ett tangentbord.

Det finns helt enkelt ingen ork.

Men snart så! Snart kommer bloggaren igen! Vänta bara så ska ni få se!! 😀

 Till dess kan lite lycka vara doften av ljuvlig fruktsoppa som på mammas vis.
Och känslan som finns för den man håller av.

Jag behöver ditt lugn
– för att stävja min oro.
Jag behöver din famn
– för att värma min själ.
Jag behöver din klokskap
– för att inte gå vilse.
Jag behöver din sorg
– för att förstå min.
Jag behöver dig.

 Puss och kram till HONOM! Han som vet precis vad det är frågan om och som betyder så mycket. Vi ses.

Var rädda om er nu! Imorgon är en annan dag. Kanske finns det ork och kraft då för en riktigt explosiv blogg igen! 😉

 Idag handlar bloggen om den tickande klockan. Om tid!
Tid som vi tror vi har obegränsat av – vilket inte är sant.
När vi är unga tror vi att vi är odödliga men ju mer tiden går och vi måste uppleva hur far- och morföräldrar dör, hur de egna föräldrarna lämnar jordelivet och även vänner och bekanta går bort – så börjar det slå en:

Allt har ett slut!

För några månader sedan mötte bloggaren en gammal vän helt apropå. Hon är i bloggarens egen ålder, kanske några år yngre och vi har haft mycket roligt tillsammans förr i världen. Nu hade vi inte setts på ett tag. Det som först slog bloggaren var hur tärd och blek vännen såg ut. ”Dödsmärkt” – for det genom bloggarens huvud.

Det vännen berättade gjorde bloggaren stum. Kvinnan levde på ”lånad tid”. En svår och obotlig sjukdom gör att hennes liv här på jorden väldigt snart är till ända.

Massor av tankar for genom bloggarens huvud. Sorg och förtvivlan men också frustration. En oro över att inte hinna med allt. Inte hinna säga allt man vill ha sagt och inte hinna göra allt man vill ha gjort.

Här nedan följer lite av den frustration som satte an bloggaren!

Klockan tickar på – tiden går. HUR VÅGAR DU ta risker den dag som idag är – och som kan vara din sista?

 HUR VÅGAR DU riskera att göra någon illa denna dag? Vad vet du om vad som väntar runt hörnet?

 HUR VÅGAR DU låta bli att kontakta, be om förlåtelse, för det där du gjorde och som grämer dig? Hur vet du om du någonsin får chansen igen?

HUR VÅGAR DU låta bli att vara vänlig och positiv mot människor du möter?
Vad vet du om deras liv och vad som väntar?

 HUR VÅGAR DU att låta bli att ringa dina nära och kära bara för att säga: JAG ÄLSKAR DIG. En dag – kanske redan imorgon –
är allt du velat säga försent…

HUR VÅGAR DU…
tro att du får en chans också imorgon…

Mötet med vännen vars liv hastigt går mot sitt slut fick bloggaren åter att tänka till. Snart är det över – och vi vet inte när…

 Snart har sista tåget gått…

Men IDAG lever du! IDAG kan du ställa tillrätta!

Fokusera på det som är bra! Släpp det där andra! Tänk positiva tankar och låt inte negativa händelser förstöra och förgöra ditt liv!
DU HAR INTE TID att låta skitsnack, hämndbehov och elakheter ta över de dagar du fått!
SLÖSA INTE TID PÅ DÅLIGA SAKER!

För så här är det:

Så ta tillvara den tid du har IDAG! Du vet inte om du får morgondagen. Du vet inte hur många ytterligare dagar i ditt liv som du har att spela med.
Om vi tänker oss att detta är din sista dag –
LEV LIVET!

KRAMAS! Medan du har möjlighet… En varm kram gör underverk – både för dig och för den du kramar!

VISA KÄRLEK!

Om vi tänker oss att du bara får en enda dag till… Var rädd om den dagen.

 En särskild hälsning till Emma Jangestig idag, till Nicklas, Togge och övriga anhöriga till två små barn – Max och Saga.
Älskade barn som fick alldeles för få dagar av livet…

 KRAM från bloggaren till er alla!
Och som vanligt – en särskilt varm kram till en särskild man som för alltid finns i bloggarens hjärta.

Känns gyttjepölen igen? Den där sega leran som man trampar runt i.

Och rätt vad det är slirar man omkull i skiten!
Blir liggandes i eländet! 

Och hur lätt är det inte att fastna där sen! Liksom bara acceptera att man ligger där och kan inget annat – tror man.

Ja, en del ger nästan upp.

Men – det går att ta sig ur!  Kämpa på bara! Lite fotfäste och man är nära räddning!

Men vad menar den där bloggaren nu då??   Jo, bloggaren vill bara ha lite mer jävlar anamma!  Tycker ibland att det är mycket så här: Mycket snack – gnäll och klagan – och väldigt lite ”försöka-göra-något-åt-saken”.

Det går att ta sig ur skiten! Det går att kravla sig ur den där sega lerpölen om man verkligen vill och ger sig tusan på det!
Mer verkstad alltså! 
Mycket mer!

 En bra sak när livet känns komplicerat- vänd på problemen! När man inte hittar några lösningar – vänd på det hela!  Se på det hela från ett annat håll.  Som den här bilden:  Är det en hare?

Eller skulle det kunna vara en anka också?

När du ändrar ditt sätt att se på saker – så kommer sakerna du tittar på också att ändras! Titta åt sidorna ibland! Utanför det invanda! Vänd dig om och upptäck annat!

 Det är lite som att tänka utanför boxen! Frigöra sig från de låsta positionerna och tänka fritt.

Nästan lite plockepinn! När allt ligger fast och låst i boxen – dra upp allt och släpp! Börja om! Se nytt!

Bloggen började med gyttja och lera – och på tal om lera! Lera som du formar som du vill – precis som livet. Det kan bli så här…

Eller – – början till något helt annat…

”Mindstorming”! Tänk nytt och fritt!

Och plötsligt! Plötsligt så ser du livet på ett helt annat sätt. Det finns andra lösningar. Andra alternativ. Och andra möjligheter!

Bloggaren känner sig lyckosamt så här: Ja, hon känner sig faktiskt som en problemlösare. Uppstår ett problem, oavsett storlek, sätter hjärnan igång direkt att söka lösningar – och det lyckas, alltid! Det kan möjligen bero på det liv hon levt. Erfarenheter som gjort att hon tvingats söka alternativ och stöd där inget sådant tycktes finnas.
Bloggaren kan ännu höra mobbarnas röster… Hur de hånade henne. Härmade henne när hon blyg och rädd försökte försvara sig i småskolan:
”- Ssss, vad dum du är!” härmade mobbarna, upprepade om och och om igen hånflinande, medan bloggaren rodnande försökte gömma sig bland ytterkläderna i skolkorridoren – smälta in i väggen – försvinna.
Det kunde vara sättet hon pratade på – om hon någonsin vågade öppna munnen, kläderna hon bar, frisyren – allt. Det fanns inget som var rätt i mobbarnas ögon.

Dessa mobbare var starten! Problem, rädsla, ångest – och bloggaren fick mindstorma, hitta lösningar för att överleva. Och det gjorde hon.
Hon klarade sig – blev en problemlösare på köpet. Men om hon hör talas om någon som mobbas…eller om hon ser någon fara illa – då blir hon en TIGER!!

När livet vänder och blir svart – ta nya tag –
gå vidare.

Lätt att säga – svårare att göra kanske – särskilt om det känns som man sitter hårt fast där nere i lerpölen.

Men ta då och mindstorma lite! Vänd på problemen!  Släpp ut alla plockepinn igen och börja om.  Försök att tänka utanför din trånga låda, utanför den kletiga gyttjepölen.
Och även om du känner dig fastlåst och ensammast i världen med dina problem – se dig omkring!
Det finns stöd att få! Det finns alltid någon vid din sida som smörjer.

Se saker från andra synvinklar, kasta upp alla bollar i luften och märk – det finns en hjälpande hand! Vänner som hjälper dig att finna vägen ut – mot nya vägar, annat liv.

 Och när livet riktigt suger så finns det ändå alltid plats för lite fuldans som piggar upp!  Klicka HÄR och ge järnet med Rolandz!!

Var rädd om dig! Tänk utanför boxen! Våga se dig omkring och vända problemen. Och – våga ta emot hjälp. Gårdagens visdomsord kör vi idag – för de passar alla dagar året om! ”När det gör ont att se tillbaka och du är rädd att se framåt – så kan du titta bredvid dig och hitta din bästa vän.”

Sant!
Puss på er därute och en riktig blöt kyss till ni-vet-vem…

Imorgon handlar det om ADHD en egenskap som inte mången förstår sig på…

Imorgon, den 27 januari 2018, är det ”Förintelsens minnesdag”.

Så här står det om dagen på Wikipedia:

”Förintelsens minnesdag den 27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, baserad på dagen med samma datum då fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz befriades, 1945.

Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Sedan 1999 har det varit en nationell minnesdag i Sverige och FN deklarerade 2005 denna dag som internationell minnesdag. Denna dag högtidlighålls årligen av bland annat Forum för levande historia.”

Läs HÄR på Wikipedia! HÄR finns mycket fakta om minnesdagen: ”Forum för levande historia”!

Bloggaren är med i Böckernas Klubb och det senaste bladet såg ut så här. Och ett av uppslagen så här: Fyra bokförslag som berättar om Förintelsen. Klicka HÄR för att komma till Böckernas Klubb.

Bloggaren har beställt den här boken! Den har dock inte kommit än.

Så här står det om boken, citat:
” I den här boken får vi i serieform följa sex barn vars liv slogs i spillror under Förintelsen. De berättar vad som hände dem och deras familjer och om hur de lyckades överleva. De berättar om undernäring, missad skolgång, familjer som slits isär och första mötet med Sverige och hur man fortsätter leva, trots allt.”
Du hittar den HÄR på Böckernas Klubb!

LÅT DET ALDRIG HÄNDA IGEN!!!!

L Å T   D E T   A L D R I G   H Ä N D A   I G E N !!!