Feel in the Blogg

Oj, vad det fanns mycket att skriva om idag! Ett uppdämt behov kanske. Har varit lite låg ett tag. Är man utbränd som jag så räcker inte krafterna alltid till – inte ens till det roliga man vill göra.
Men nu känns det som om jag snart kan slänga mig upp på banan igen!

Jaha, vad ska vi börja med då? Jo, en av de saker som gjorde att min dip och depp blev lite längre än väntat. Kissen Felix har råkat illa ut igen… Hemsk bild, eller hur! Och inget mot verkligheten och hur stackars Felix fick ha det…
Ja, även matte blev förstås drabbad. Här på bilden är dränaget borttaget men det skulle fortsättas att rengöras runt såret – och tratten skulle vara på…
Stackars Felix! Inte nog med det fysiska – han deppade ihop över att vara instängd 10 dagar. Inte kul för en frihetsälskande katt!

Och vad hade hänt, undrar någon? Jag misstänker starkt Vilda Wilma igen! Felix är en så snäll och vänlig kisse och skulle aldrig starta ett bråk – men lilla röda kissen Wilma har inga problem med det och Felix är en som hon gärna ger sig på…
Men tiden läker alla sår, heter det ju, och så även för Felix! Lyckan var STOR när han äntligen fick gå ut igen! Tidigt, tidigt onsdag morgon gick matte upp för att kissen skulle slippa vänta längre.

Kanske är det så här: ”Tid av HELVETE kan få en att förstå LYCKA – när helvetet är över.”
Så kände jag här om morgonen.

Annat som kan göra en glad är att hitta de där kläderna som man inte visste att man letade efter – men som man direkt kände att man måste ha!! SÅ fin gul färg och jättemjuk! Måste köpa!

Sen den här jackan! OJ! Också SÅ mjuk och med kapuschong som jag bara älskar!
Oroade mig lite, men bara lite, över plånboken – men sen kom jag på att jag var på KappAhl och att jag faktiskt fått med mig den kupong som kom i brevlådan här om dagen!!

30% rabatt!! Hurra!! Det blev nästan så jag fick tröjan gratis! Min turdag!
Kan behövas efter allt elände.
Och inte är jag en sån som säger nej till second hand heller! Den här fina blusen hittade jag på mitt jobb – Röda Korset i Västerås! För 50kr!!

Så fina färger och mönster!

Men ska vi ta lite mer elände när vi ändå håller på? Så är vi av med det.

Så får det bli!

Jag är ju krönikör i Magazin24 och min krönika i september såg ut så här: Rubriken är ”Viljan att döda” och jag skriver om en sak som jag tycker är märklig. Hur man som jägare kan känna en vilja att skjuta, döda, när man går i skogen och ser ett fint djur.
Jag skriver också om det sjuka varghatet och om mina egna upplevelser av att möta varg öga mot öga – ett fantastiskt möte, andaktsfullt och ödmjukt. Skriver om mitt måtto: ”Lev och låt leva”.
Jag ger också en släng av sleven till en del män. För det är oftast män som är nöjesjägare och ännu mer vanligt att det är män som vill helt utrota vargen från jordens yta.
Du kan läsa krönikan genom att klicka HÄR!

 Döm om min förvåning när jag i dagarna läser en kollegas krönika som handlar om Medåkers skola men som avslutas så här! Citat, markerat som plus:
”+ Att en ny jaktsäsong har startat för Västra Mälardalens digra jägarkår”.

Och markerat med ett minus, skriver krönikören: ”- Att de villebråd man tänkte jaga är uppätna av en okontrollerad vargpopulation”.

Vad det har med Medåkers skola att göra vet jag inte – men jag tänkte genast:

Jag träffade rätt direkt! Trampade på en så öm tå att personen ifråga inte kunde hålla sig utan måste låta några dyrbara krönikerader blir en smocka på mig.
Och neej, jag kommer inte att köra någon pinsam krigföring kollegor emellan på Magazin24. Detta har jag också meddelat chefredaktören. Pinsamt är bara förnamnet…

Män, säger jag bara…

 Vita kränkta män…

Då kommer jag osökt in på dessa rader som kom till mig en morgon:

”Kvinnor är värda så mycket mer!
Men på något vis blir deras livsuppgift att ha hand om män…”

Nu slutar vi med eländet för denna gång och går över på positiva saker! En resa till Stockholm till exempel! Så här glad och lycklig blir man över att få luncha ihop med dottern i vår fina huvudstad! Vi åt på Restaurang Feca som ligger på Torkel Knutssonsgatan! Maten var toppen och även för veganer!
Till och med toaletten var utöver det vanliga!! Visst är den fin!!

 Lovisa visade mig runt i det som numera är hennes hemstad.
Ja, vi har verkligen en vacker huvudstad!

Lite vackra bilder hemifrån så! Först inomhus!  Den vackra azalean som jag fick av min mamma när hon levde, blommar igen. Detta trots sin trånga kruka och jorden den suttit i under många år.
Det är nog kärlek!

Kärlek kanske detta är också! Att jag tålmodigt vattnat och pysslat om denna Agave som jag haft i över 10 år! Jag tog ett skott hos en kille i Piteå och Agaven har växt så sakta – men nu har den fått en knopp! Jag visste inte ens att Agave kunde blomma!

Blommar gör min fina porslinsblomma. Igen!  Också från mamma! Visst är dess blommor vackra och så säregna!

Utomhus är det också vackert, tycker jag.

Även om det kan vara lite grått och regnigt så lyser ju blad och blommor upp!

Härliga höstbilder tagna idag på Glasblåsargården.

Och än finns det blommor! Kaprifolen vid en av portarna är översållad med ljuvligt doftande blommor!
Och balkonglådornas blomster lever än!

Primulan har till och med knoppar!

Och än får utemöblerna stå kvar ett tag till.

Titta så vackert bordet är – regnvått och fullt av löv!

Ja, nog är hösten en härlig tid.  Det tycker både jag och katten Curry!

 Då känner jag att jag vill sjunga som i den där reklamen för Hyundai!

Lucky, lucky, lucky me!
I’m a lucky son of a gun.
I work eight hours, and sleep eight hours.
That leaves eight hours for fun.

Lucky, lucky, lucky me!
Even though I haven’t a dime,
I laugh and play in a carefree way
And I have a wonderful time.

I smile at the sun and when daylight is done
Ev’ry evening is loaded with charms.
I wish on the moon, and I whistle a tune
And I dream of a boy in my arms.

Lucky, lucky, lucky me!
You can kiss your worries goodbye.
Life’s a chuckle and Lady Luck’ll
Make you as lucky as I!

Det är Evelyn Knight som sjunger i reklamen. Evelyn Knight var en framgångsrik amerikansk sångerska på 1940-50-talet. Hon avled 2007, nästan 90 år gammal.

Du kan lyssna på sången genom att klicka HÄR!

Ja, jag känner mig både ”lucky” och lycklig!

Önskar att du gör det samma!
Lucky och lycklig!
Var rädd om dig!
Vi ses igen!

”I’m slowly becoming the person I should´ve been a long time ago” – så står det på väggen i mitt kök.
Men som jag skriver i rubriken – det sker ”too slowly”… Det borde gå fortare!

Varför gör det inte det då?? Jo, det har flera orsaker. En av de viktigaste är den här: Jag är utbränd. Det betyder att jag är precis samma människa som före de två tillfällen då utbrändheten slog till med full kraft MEN med den dramatiska skillnaden – jag har inte samma ork längre. Inte samma energi.
Lusten, kreativiteten och viljan finns kvar – men jag åker på pumpen hela tiden när jag glömmer… Glömmer att krafterna tar slut och att jag måste ladda nya.
Att ladda nya som utbränd – det tar tid… Nu står jag på laddning igen.

Anledningen till kraftlösheten denna gång är huset jag äger och som har haft en lägenhet ledig.
Glasblåsargården i Arboga: Massor att göra kring det men med fantastiskt duktiga hantverkare som ställt upp så har vi nu nästan nått målet – en fin, renoverad lägenhet.

Pontus – elektriker, Jens – målare  och så KAK Golv inte att förglömma!

Ingo och hans medarbetare! *

Fler favoriter:  Göran Anderssons BT-Bygg! Och ja, det var faktiskt snö när vi började med alla jobb första veckan i mars.
Och här ser ni snickare Ken: Så bussiga killar! Ställer alltid upp!
Och så trevliga dessutom!
Göran och BT-Bygg såg till att Peter från VVS-huset kom och fixade rörmokeriet! I badrummet fanns det en hel del jobb kan man lugnt säga…

Sen var det fullt ös! Största delen av jobbet gjorde Linus Englunds duktiga målare Jens Magnusson! Såväl fönster som väggar, dörrar och skåpluckor fixade denne duktige, trevlige man!  Jens Magnusson!
Jag minns hans farfar Nils! Nils Magnusson jobbade som vaktmästare på gamla sjukhemmet på Kungsörsvägen och var en klippa där. Jag började mitt allra första sommarjobb som städerska på sjukhemmet. För övrigt ett sjukhus tidigare med ett BB som jag faktiskt är född på! 🙂

Shazada hjälpte mig att rensa bort gamla klätterväxter från husväggen! Inte ett enkelt jobb alls – och högt upp! Men han klarade det!

Så duktiga och trevliga killar allesammans! En och annan tjej också faktiskt! Två tjejer dök upp som hantverkare också! Toppen!
STORT TACK ALLESAMMANS!!

 Så nu börjar det likna något – denna lägenhet!

Vardagsrummet!

Och köket:

Hallen in mot vardagsrummet: Och till höger – dörren in till badrummet – som nästan är klart!

Den största delen av städningen fixade Ingela och hennes Stilrent från Kungsör! Tack för det!

Men blod, svett och tårar har det kostat… För en utbränd stackare som vill så mycket men har så liten ork.
 Fysiskt illa har jag gjort mig också! Men det är smällar man får ta. Och de fysiska skadorna läker mycket snabbare än de psykiska…

Hur kurerar man sig då?  Jo, med en promenad om man orkar! Här är Östra Nygatan i Arboga med den vita Glasmästarvillan direkt till höger i bild. Längre fram, framför den röda bilen, ses den lilla f d tullstugan och därefter mitt hus – Glasblåsargården – en gång i tiden arbetarbostad åt glasblåsarna vid Arboga Glasbruk.

På tal om tullstugan – här en bild från dess kök i vardande! Fotot är taget genom fönstret för Gustav Öberg, nuvarande ägare, fanns inte på plats.

En promenad i solskenet gör gott. När man promenerar så rensar man samtidigt skallen på alla möjliga och omöjliga tankar!
 Att titta på alla vårpigga blommor som dyker upp här och var gör också gott för sinnet!
Jag älskar krokus! Dessa små blommor hjälpte mig att komma igen under nattsvarta promenader då utbrändheten var som allra värst. De hjälper mig fortfarande…

Orkar man inte ta sig ut – kan man titta ut genom fönstret i alla fall! Se solen och se våren som är på språng in till gamla Sverige!

Nu firar jag!
I min ensamhet för jag orkar inte annat.
Utbrändheten har sitt pris och ett ganska högt sådant. Men lite ekologisk skumpa, en bukett tulpaner och en glass gör att jag mår lite, lite bättre och kan glädjas lite lite grann över jobbet som jag och övriga här ovan genomfört! Projekt renovering av lägenhet är över! JAG KLARADE DET!!!

Lite nostalgi sen!  En muckarfest med ett fantastiskt slut! 
Från vänster – Mats Wahlfeldt i gul muckartröja, Mats Envall, Peter Linde, Elizabeth Källqvist, Kåre Gullichen, Janne Widerlöv, Lotta Jigelius och Håkan Persson. Fotograf är fröken Wahlfeldt!
Muckades gjordes det från P4 i Skövde – och lumparkompisarna var Mats och Peter. Peter och jag klickade direkt och några månader senare var vi förlovade! Tre år efter det blev jag Susanne Linde – f d Wahlfeldt! 🙂

Det är några år mellan bilden här ovan och denna:

Lite äldre, lite fler erfarenheter, lite mer skadad/utbrändhet – men lika positiv och glad som förr. Leva livet gäller!

Lite visdomsord också. och den här: Sitter på väggen hemma hos mig. Tänk att jag aldrig lär mig ändå…

Ett tack till! Tack Anneli Arnoldsson för underbara ägg till påsk!   Det är Annelis dotter Fredrika som har hönor som lägger så här vackra ägg!
Goda är dom också!!

Njut våren och solskenet ni som kan. Själv ägnar jag mig just nu åt detta: Och laddar batterierna.
Men jag lyckades ju skriva en blogg nu i alla fall! Hurra!

Ta hand om er! Jag jobbar på det här – också! Slowly… men det går framåt!

PS! På onsdag kommer min krönika igen i Magazin24!
Rubriken är ”Den enda sanna glädjen…”! Ds

Det var en gång en kille som hette Kåre…

Den killen blev min första riktiga kärlek.

Kåres mamma var jätteglad när vi blev tillsammans och pratade till och med om förlovning. Gissa om jag blev ännu mer blyg och osäker!
Vi gick hem till hans föräldrar som bodde på Kungsgården nere vid ån i Arboga. – Spring och köp bakelser, sa Kåres mamma. Kåre kom tillbaka tomhänt eftersom Centrum hade stängt. Det blev smörgåsrån med ost istället och jag tror det var första gången jag åt det.

 Vi bytte ringar, Kåre och jag. Inte riktiga ringar utan sådana där enkla i silver som man skulle ge varandra när man ”blev ihop”. Jag minns att Kåre hade så grova fingrar att han fick ha min ring på lillfingret.

Och det krusiga håret gick igen i den låt som för evigt är förknippat med den sommaren för länge sen och med Kåre – Mungo Jerry! För krushårig var också han – Mungo Jerry. Och det här är låten med just Mungo Jerry som alltid får mig att tänka på Kåre:

Kåre hade körkort och bil. En sån här modell, tror jag:  Eller var det kanske en sån här… Den var i alla fall brun och en gång när Kåre skjutsade hem mig till Borgaregatan så kokade bilen och när Kåre skruvade upp locket till kylaren så sprutade vattnet rakt upp!

Det blev aldrig Kåre och jag – på riktigt – och idag tar jag farväl av min första riktiga kärlek. Kåre är död och på hans begravning får jag ge honom en sista ros.

                          

Summertime, and the livin’ is easy
Fish are jumpin’ and the cotton is high
Oh, your daddy’s rich and your ma is good-lookin’
So hush, little baby, don’t you cry
One of these mornings you’re gonna rise up singing
And you’ll spread your wings and you’ll take to the sky
But till that morning, there ain’t nothin’ can harm you
With daddy and mammy standin’ by

                                             …”So hush, little baby, don’t you cry…”

Nyfiken i en strut!?
Det kan jag skriva under på! Förvandlingen av min tullstuga till fint bostadshus fortsätter sen jag sålde huset till Gustav Öberg i juni månad i år. Och jag är så nyfiken på att se allt som händer!

Det lilla huset – tullstuga i Arboga på 1700-talet – här markerad på en ritning från år 1920 – har man tänkt göra om flera gånger.
Här en ritning från 1884: Och ännu en från 1893: Det blev den sista ritningen som fick gälla.

Elsbeth Larsson som tog över huset efter sin pappa har berättat att huset varit bl.a. hattaffär på 1900-talet. Så här såg Stora Nygatan ut på den tiden.  Stora Nygatan degraderades så småningom till bara Nygatan och den här gatstumpen från Centrumleden räknat blev sen Östra Nygatan.

Elsbeths pappa som kallades Mört-Harald gjorde om huset till kiosk någon gång på 1950-talet. Tyvärr har jag inte lyckats hitta några foton från storhetstiden som kiosk. Det var säkert rejäl ruljans där då när bilar och människor passerade in i Arboga från Köpingshållet.

Men att förstöra ett så fint litet hus som man gjorde för att få till kioskverksamhet anser jag vara fruktansvärt.
Man undrar i sitt stilla sinne hur Arboga kommun kunde tillåta den förstörelsen av en anrik tullstuga byggd i slutet av 1600-talet…

Min pappa köpte huset för över 30 år sedan och därefter var det all möjlig verksamhet där. Garnaffär, keramikbutik, loppis och möbelrenovering bland annat.

Men förfallet tilltog. Och inte var huset vackert…

I våras bestämde jag mig för att sälja tullstugan. Jag var mycket bestämd över hur jag ville ha det. Allra helst ville jag få en köpare som tänkte i mina banor – att återställa huset så som det såg ut en gång – och göra om det till ett litet bostadshus.

Och det blev så! Gustav och Angelica Öberg köpte det och därefter blev det full fart!

Gustav Öberg visade sig vara en fantastiskt driftig entreprenör med tusen järn i elden och en förmåga att få till det! Precis lika glad jämt – som på bilden! Och – han delar med sig till mig. Låter mig vara med där det händer! Guld värt för mig!

Och det händer! Hela tiden! Igår såg det ut så här på min infart.

Det var liiite svårt att komma in till garagen…

 En ful häck skulle grävas upp med rötterna men det tog inte lång tid!

Så från det här – – med ett fult garage –

– till det här! ***

Framför porten ska dessa plattor läggas: 

 Det fula garaget har blivit entré med grovkök och badrum.

Visst ser det fantastiskt ut!! Vilken underbar förvandling!!

Jag fortsätter att följa utvecklingen och publicerar här i min blogg – med Gustav Öbergs goda minne.
Jag undrar vilka lyckliga som kommer att få flytta in här.

Vem blir det som kommer att få njuta av gammaldags charm parat med toppmodernt!

Vem låser upp dörren till sitt nya hem? Vem kommer att fira jul här – inte i år kanske – men nästa – intill den sprakande braskaminen med århundraden av historia fastetsad i takbjälkar och väggar… Vem?

Det blir svårt för Gustav och Angelica att välja hyresgäster, tror jag. Ju mer huset blir klart, ju finare det blir – desto fler intresserade som hör av sig!

Stora Nygatan en gång…

Och här:
Nu börjar det likna nåt igen!! 🙂

Och jag fortsätter att vara nyfiken!! Kikar in genom rutorna när Gustav inte är där och släpper in mig!

Fortsättning följer alltså!!
Och – bilderna här är mina! D v s får inte kopieras eller flyttas till någon annan eller till någon Facebooksida utan mitt medgivande.

Avslutar med en bild från Arboga station i måndags. Med den vill jag visa att lilla Arboga också kan ha vackra morgnar – efter alla bilder jag visat på fantastiska soluppgångar och solnedgångar från Goathland i North Yorkshire (mestadels på Facebook dock).

Ha ett underbart liv!
Det är du värd!
Och det har jag.