Feel in the Blogg

Lördag 3 juli denna underbara sommar 2010. En morgon full av förväntningar men också en morgon med ett stilla lugn, innan allt drar igång.

En morgon att inta frukostkoppen på trappan. Lagom varmt innan termometern rusat bra mycket över 20-strecket och solen står högt på himlen. Bara jag och katterna.

Ljuvligt lugnt och stilla. Funderar på allt som händer och allt som kan komma att hända.
Tänker först och främst på en mamma och en pappa som aldrig fick hem sin son igår kväll. Istället fick dom det där telefonsamtalet som ingen förälder vill ha…

En olycka invid Götlunda, nära Arboga. En bil gör en U-sväng, en annan bil kommer i hög hastighet – kollisionen är ett faktum – en 21-årig pojke dör. Så fruktansvärt. Så fasansfullt att tänka sig att behöva byta ut ljuvlig, ledig sommartid mot att gå på sitt barns begravning. En smärta, ett avgrundsdjup man bara kan ana något lite av.
Sen att se bilderna från olyckan som spottas ut av kvällspressen. Förvridna bildelar av ett fordon som till synes är totalkvaddad. Hemska beskrivningar där man bara kan ana vad som skedde, föreställa sig lite vad den sista färden kan ha inneburit för den unge pojken. Bilder och text ingen mamma och pappa vill ta del av.

En annan som också  fått känna på den ohyggliga smärtan av död är Emma Jangestig. Emmas bok kommer ut senare i år och heter ”Varför gråter inte Emma?” Boken ges ut på Forum förlag och om du klickar HÄR kommer du dit!

Livet ger både sorg och lycka. När något fruktansvärt händer i ens närhet blir man så rädd om det man har. Så rädd om sina nära och kära. Vill hålla hårt, krama länge.

Livet går vidare. Idag är det Arboga Meet - en årligen återkommande fest där otroligt fina gamla jänkare visas i Arboga! Arrangör är Sleepy Town Cruisers och du kommer till deras hemsida genom att klicka HÄR! Där kan du se dagens program som börjar med utställning av bilarna klockan 10, följt av cruisingen från klockan 16. Hela lördagen är det fest och fart i Arboga! Här en av de bilar som deltar – ägd av min vän Kajsa:

Avslutar bloggen med något utomordenligt fånigt som jag hittade i en gratistidning man fick på Viking Cinderella, ”Scandinavian World”. Lockad av en tävling om en parfym började jag läsa om parfymen i fråga… Parfymen heter Classique X och beskrivs som ”sensuell och modig på samma gång”. Så här kan man läsa om Jean Paul Gaultiers nya sommardoft: ”Classique kvinnan spelar det mystiska X-kortet, X är en hemlig identitet, lust utan gränser.” Och vidare: ”Classique X-kvinnan lovar sensualitet och lekar med elegans och finess. Hon bekänner sina behag utan falsk undergivenhet.” En parfym för en hora/madonna alltså!
Jag behöver inte känna doften på parfymen – jag storknade bara av texten – och kommer inte alls att tävla om en flaska Classique X!

För mig räcker doften av smultron! Ihop med sommarens alla blommor.

Ha en skön lördag! Var rädda om varandra! Ta ingenting för givet – allt kan ändras på ett ögonblick.

I natt har jag haft en hemsk mardröm. Den var så utstuderat ondskefull att jag faktiskt blev lite full i skratt på morgonen. Vad hjärnan kan konstruera!! När jag sen tänkte igenom drömmen och förstod vad den handlade om – ville jag gråta.

Jag ritade av drömmen. Min förmåga att teckna är under all kritik men ni kan nog se ändå vad det föreställer.

Jag ligger fastspänd på några ihopspikade plankor. Över mig har jag en gallerbur som naglar mig fast vid plankorna. Sen har jag kastats i vattnet. Genom floder och sjöar förs jag iväg på min tortyrliknande flotte. Flotten flyter så jag druknar inte – men det är fruktansvärt att ligga där. Ibland slår flotten runt och jag ligger med kroppen nedåt i vattnet. Jag kan inte ta mig loss utan får finna mig i mitt öde medan livet flyter förbi intill.

Jag skrattade för drömmen var så absurd. Men skrattet fastnade i halsen när jag förstod innebörden…

Igår såg jag Kalla fakta på TV4. Programmet visade Emma Jangestigs mardrömslika tillvaro. En mardröm som inte är en dröm – utan verklighet. Missade du programmet kan du se det genom att klicka HÄR!

Jag har följt Emma under året som gått. Som medmänniska och boende i Arboga, grep händelsen med morden i Arboga tag i mig fullständigt. Igår kväll kom bilderna från rättegången tillbaka till mig. De fruktansvärda bilderna av en sönderslagen Emma. En Emma som med sin familj ändå kämpade. Kämpade sig tillbaka till livet och till rättvisa för sina älskade barn – Max och Saga.

Jag startade en insamling till Emma i april förra året. Många kände att de ville göra något för Emma men visste inte vad. Pengar kan inte ersätta liv – naturligtvis inte. Det kan heller inte ersätta sorg och lidande – men det kan bli till hjälp på vägen mot en ny tillvaro.
För oss medmänniskor runt omkring kändes det också skönt att kunna göra något för en människa som så totalt fått sitt liv förstört.
Emma fick sina båda barn mördade i sin egen bostad. Hemmet som ska vara tryggheten – blev förvandlad till en mordplats. Emma miste sina barn, sitt hem, sin trygghet och nästan också sitt eget liv. En insamling till Emma kändes rätt.

Insamlingen finns kvar. Vill någon tänka på Emma genom den – så är kontonumret följande: Clearingnummer 8182-8, Kontonummer 23 029 837-4
Kontot är upprättat i Sparbanken Västra Mälardalen (tillhör Swedbank) och Emma har dispositionsrätt. Alla pengar som kommer in går oavkortat till henne.
Se vidare under ”Kategorier” på min blogg och ”Insamling till Emma”. Scrolla rätt långt ner så kommer information om insamlingen.

Skänk gärna pengar till Max och Sagas Minnesfond – plusgiro 123895-5. Märk gåvan “Max och Saga”.
Pengarna går oavkortat till Rädda Barnen och Svenska HPN-föreningen (hemparenteral nutrition) som hjälper familjer som ger sina barn näringsdropp i hemmet. Fonden hanteras av Svenska kyrkan i Arboga och granskas av revisorer. Inga avgifter tas ut.

Min mardröm i natt fick ni del av idag. Vem vet vilka mardrömmar Emma har!? Jag kan bara innerligt hoppas att hennes liv framöver kommer att bli ljust och fint. Att alla drömmar som Emma har om en framtid igen – slår in. Det kan bara finnas ljus och glädje kvar till henne. Hon har fått mer än den beskärda delen av sorg och ondska.

VARM KRAM TILL EMMA OCH HENNES FAMILJ!

***

***

***

***

***

***

***

***

***

***

Här kommer en liten årskrönika över år 2008 på min blogg! Jag hade stora planer först beträffande krönikan men kom sedan på andra tankar. Ni orkar nog inte läsa… Så jag tar det kortfattat!

Januari
Denna månad skrev jag om Guantanamo som ”firade” 6 år som tortyrläger i USA:s namn. Något som gjorde mig mycket upprörd.
Jag fikade med Annetten Kullenberg och fann en underbart klok och humoristisk person! Detta tack vare Arbogas reaktion på ”uttalanden” från Annette… Jag tog helt sonika kontakt med kvinnan för att bilda mig en egen uppfattning. Ett initiativ som jag inte ångrar! Tack Annette!
Under januari fick jag åter det tvivelaktiga nöjet att stifta närmare bekantskap med Försäkringskassan genom tvångsutredning på Manpower Hälsopartner i Västerås. Utslaget blev detsamma som mina sjukskrivande läkare kommit fram till. Lång näsa Försäkringskassan! Men för vilka kostnader…

Februari
Jag skrev om ”LÅPA” – Lars-Åke Pettersson. Citat från 20 februari:”Heder åt Lars-Åke Pettersson - numera f d chef för Kronobergshäktet! Att säga upp sig i protest mot ytterligare försämringar för intagna på fångvårdsanstalter visar på civilkurage och stor trovärdighet!” Och fick flera svar bl a från f d intagna.
Dottern och jag deltog vid inspelningen av ”Så ska det låta” vilket var en höjdare.

Mars

Pressbild

Denna månad kom att domineras av det som numera kallas ”Arbogamorden”.
Jag läste om morden på Magazin24:s hemsida och blev som alla andra – chockad. Eftersom gatuadressen stod angiven begav jag mig genast dit för att tända en liten marschall och lägga två små tulpanknoppar på mordplatsen. Marschallen och tulpanerna kom sen att visas ofta i TV och i pressen.
Jag visste inte vilka de drabbade var – jag bara gav mig av. Det gick inte att komma fram till huset för hela gatan var avspärrad. Två polismän kom fram till mig och jag frågade om jag fick tända ljuset precis intill avspärrningen och det var OK.
På väg hem ringde äldste sonen och frågade om jag visste vilka det var som drabbats. ”-Nej”, svarade jag. ”Det är Emma Jangestig och hennes barn” sa sonen och jag blev ännu mer bedrövad. Emma är skolkamrat med sonen och jag minns henne särskilt tydligt från ett studiebesök då jag jobbade. Jag skulle berätta om företagets verksamhet för en högstadieklass. Intresset var inte särskilt stort bland dessa tuggummituggande, halvsovande elever – med ett undantag! Det fanns en flicka som strålade som en sol! Hon var intresserad, positiv och glad. Utmärkte sig helt från de andra. Jag tänkte efter besöket: ”-Den tjejen kommer det att gå bra för!” Tjejen var Emma Jangestig.

April
I min blogg började jag ”Titta till Emma”. Ett uttryck för besöken på mordplatsen med tankar, ljus och blommor. Besök som många, många andra också gjorde för att visa sitt deltagande.
Ganska snart kände jag: ”-Jag måste göra något mer!” Och så startade jag ”Insamlingen till Emma” – en insamling som fortfarande pågår. Se under ”Kategorier” i högerspalten. Många har bidragit till insamlingskontot – från närområdet, från hela Sverige men också från utlandet. Bbl/AT och Magazin24 publicerade annons gratis.

Maj
Minnesgudstjänst för Max och Saga hölls på pingstafton. Jag grät när Emma kom in i kyrkan, rak i ryggen men med nästan inget hår alls på sitt huvud. Trots sin stora sorg lyste hon av styrka och värme. Jag grät också när jag hälsat på Nicklas - och såg smärtan i hans ögon.
Kyrkoherde Mikael Hirsch läste följande dikt av Per Harling.

Döden är början
En del tror att döden vinner över livet,
att döden har makt att sätta punkt.
Jag tror inte det.
Döden kan bara sätta kolon:
Det blir en fortsättning på meningen,
på meningen om livet.

En del tror att människor hamnar i jorden, för att förmultna där.
Jag tror inte det.
Vi läggs som frön i jorden,
för att en dag gro och blomstra i en annan värld,
där sommaren aldrig dör.

En del tror att själen dör med kroppen.
Jag tror inte det.
Kroppen är bara människans kokong.
Själen flyger iväg i frihet
som fjärilen över blomsterängarna,
befriad ur kokongens brustna skal.

En del tror att döden är slutet.
Jag tror inte det.
Döden är början.
Början på något nytt

Juni
Polisen jagar ett par speciella skor av typen Vans Bearcat som en tysk kvinna ska ha burit. Kvinnan är misstänkt för att ha mördat Max och Saga. Polisen har svårt att ens hitta ett par av samma sort!
Efter en kvart hade jag fått tag i Marie på Vans kontor i Lugano, Schweiz som hade ett par exakt likadana skor och var villig att skicka dom till polisen i Sverige. Hon fick numret till Västeråspolisen… Hur svårt kan det vara…??

Juli
OS i Kina närmar sig och jag har införskaffat mig en t-shirt som säger allt om min inställning till spektaklet!

Jag fick också kontakt med en kinesisk bloggare som kallar sig Zola.

Augusti
Dottern och jag ser Mamma Mia i Globen! Fantastiskt!
Tingsrättsförhandlingar i Arbogamålet. Här ses målsägarbiträde Marie Fredborg samtala med Aftonbladets reporter och fotograf Conny Sillén. Tingsrättsförhandlingarna blev det sista mål som avhandlades i det anrika Tingshuset i Köping.

September
Max och Sagas otroligt vackra gravsten är på plats på kyrkogården i Arboga.
Jag och många med mig engagerar oss mot The Pirate Bay som godkänner publicering av obduktionsbilder på de mördade barnen. Jag och min dotter angrips via nätet av anhängare till TPB och jag gör polisanmälan. Fallet läggs så småningom ner. Brott kan inte styrkas…

Oktober
Barnen och jag besöker ”Bodies” en fantastisk utställning i Köpenhamn.
Via bloggen, genom insändare och brev till länsstyrelser och myndigheter protesterar jag mot varghetsen som uppstår när älgarna tryter och jägarna blir utan byte. För det utsätts jag också för anonyma hot. Jag skulle göra om alltsammans igen – och kommer att göra det!

November
Alla helgons dag såg bl.a. ut så här i Arboga:

Barack Obama blev vald till president i USA och lovade att stänga Guantanamo! Tack!

December

Jag öppnar luckor i Adventskalendern varje dag på bloggen.
Hovrättsförhandlingar vid Tingsrätten i Västerås.
Via bloggen uppmanar jag folk att tänka till om grisen och julskinkan. Jag rasar åter mot travsporten där s k grisfösning förekommer.

Ja, detta var mitt år på bloggen i mycket stora drag. Den kom att präglas stort av den fasansfulla händelsen 17 mars i Arboga. Därför vill jag avsluta min årskrönika med ett av pressens foton som jag tycker mycket om – en bild på Emma.

Hennes trosvissa ögon vill jag ska visa vägen för år 2009.

I kommande bloggar får ni läsa mina Nyårsönskningar för år 2009
men också ”2008 års Soglimt” liksom ”2008 års Istapp”
”Solglimtarna” och ”Istapparna” har lokal anknytning och kanske kan vara trevliga för de som får en Solglimt och lite mer besvärande för de som erhåller Istappen… Vi får väl se. Häng med och kolla! Kanske just DU får något av ”priserna”!?

Idag gick jag en alldeles speciell promenad. Genom staden och fram till en park. När jag öppnade den svarta järngrinden kom två små barn springande emot mig. De ropade och skrattade och frågade om jag skulle besöka dom. - Ja, sa jag. – Vi ska visa dig vägen, ropade barnen. Pojken tog min hand och den lilla flickan sprang i förväg. - Kom, ropade hon och hennes bror och jag började också springa .
Det var förunderligt – barnen var så tunt klädda. Pojken hade en Spidermantröja på sig men ingen jacka. Den lilla flickan hade bara en rosa prinsessklänning av skiraste siden. Båda sprang barfota över den nyfallna snön. - Fryser ni inte, undrade jag. -Nej då, försäkrade de båda i munnen på varandra. - Vi leker och har så roligt och fryser inte alls. Kom får du se var vi bor!
Vi gick längre in i parken.

Nu sprang de båda före mig. Vi närmade oss en liten å och de båda barnen sprang ner till åkanten där de började leka med små träbåtar. - Är det inte kallt i vattnet, undrade jag. Men plötsligt såg jag grönskande mark där det förut varit is och snö. Och vattnet som nyss tycktes fruset var klart och fint. Den lilla flickan plockade upp de vackraste blommor från marken. En varm vind svepte runt mig. Jag var förstummad.

-Det är många som kommer och hälsar på oss, sa flickan.

- Ja, jag kan se det, svarade jag.

Jag gick sakta framåt. Ja, visst är det många som besöker de två små barnen. Granris dekorerade med röda band, massor av ljus och små presenter.

- Vi har fått julklappar!!

Ja tänk, barnen hade fått paket på julafton! – Det där är från pappas bror, sa pojken, jag fick en motorcykel! En riktigt fin motorcykel!! När jag blir stor ska jag tar motorcykelkörkort!
- Från pappas bror och från Carina, utropade flickan. Jag fick en mjuk, fin nalle! Jag tittar och beundrar. Ler åt deras glada miner. Får syn på två små, små julgranar och barnen försäkrar att det är deras alldeles egna julgranar!
De pekar ivrigt på både glitter och julgransprydnader och visst är det två riktiga små julgranar som står där. Och plötsligt är barnen pyttesmå och tar varandra i hand. Sjungande dansar de runt en av de små, små granarna. Deras pärlande skratt får mig också att börja skratta.

– Vi har fått pappersänglar också! Barnen drar i mig, pekar och visar.
Där i snön står två små änglar intill ett litet lusthus. - Så fint, säger jag.

- Har du sett porslinsgranen, pojken pekar.

Där står en gran av porslin och två små tomtar busar och leker intill. - Jag brukar gunga! skrattar flickan.
- Och jag puttar på, säger pojken. – Jag lovar att jag ser till att hon aldrig, aldrig ramlar och slår sig. Han stryker sin lillasyster över kinden.

Ja, jag kan se att de har det så bra – de två små änglarna som jag mött.

Jag tänder ljusen jag har med mig och känner mig lugnare än när jag gick hit.

När jag ska gå tar de mig i handen. Pojken på ena sidan och flickan på den andra. Följer mig genom parken.
- Kommer du tillbaka, undrar de. - Ja självklart, svarar jag.
- Hej då! Snabbt som vinden far de iväg och lämnar mig ensam vid grinden ut mot världen.
- Ja, jag kommer tillbaka.

Och med ens är det grönskande gröna borta, solen värmer inte mera och marken är frusen precis som den var när jag gick in här för en stund sen. Nu ser jag inte längre de två små änglarna heller . Men jag vet att dom finns. Och jag har fått höra att de har det bra.

Jag drar en djup suck av lättnad. Känner mig lite omtumlad. Precis när jag korsar övergångsstället hör jag Rådhusklockan slå tio slag. Det är Juldagen år 2008.

(Tack till Lisa vars hemsida har så många fina änglar!) www.lisas-place.net/Lisas-place/Lisas-Space/anglabilder3.htm