Feel in the Blogg

I förra bloggen togs misshandel upp. Hur kvinnor misshandlar män! Inte med hugg och slag utan mer sofistikerat än så.

Psykisk misshandel – tjata, skälla, gråta och hota med barnen. Trycka ner en annan människa psykiskt för egen vinning.

Kvinnor som hatar män verkar glömma denna form av misshandel. Eller möjligen förringa den. Och ändå blir denna form av misshandel – en misshandel x 2.

Vem skojar om en kvinna som trycks ner och misshandlas? Knappast någon. Men män som misshandlas psykiskt kan man göra sig lustig över. x

Men hur kul är det egentligen? Inte ett dugg roligt! För i mäns värld – vilken man beklagar sig över denna form av misshandel!? Vilken man skulle ”prata ut” med en annan man om att han trycks ner hemma? Män som enligt Venus/Mars-teorin (se förra bloggen) inte förstår känslor – hur hanterar han denna känslomisshandel?
I den machovärld som många män befinner sig i anses en nedtryckt man pinsam – en tönt! Inte man i sitt eget hus! ”Pussywhipped – en fittpiskad stackare”! Vilken redan sårad man skulle våga berätta för andra män – och räkna med förståelse!?
Dubbel misshandel alltså.

Men vad kan man då göra?

Tja, det första som kvinnor borde göra – kvinnor som enligt Venus/Mars-teorin odlar sitt känsloliv – är väl att inse vad som pågår! Hitta en balans i åsikterna kring vad män liksom kvinnor har för sig när de visar makt.
Inse att makt kan ta sig uttryck på olika vis – där ”det enkla” är en smäll på käften medan det gnagande psykiska är betydligt svårare. Med detta INTE sagt att fysisk misshandel ska försvaras!

Men vad gör vi då!? När vi ser att något inte står rätt till? HUR kan vi gå tillväga när ambulansen är på väg…
…och det brinner i knutarna!

Utbrändhet är en fasa! Att inte orka leva p.g.a. all stress och press är en fruktansvärd tragedi. Tim Bergling uppmärksammas mycket nu och med all rätt.
Men stress och press kan man känna av så mycket annat. Där jobbet kanske inte är just den utlösande faktorn. När orken tryter och man inte ser någon utväg längre.

Vad gör du? Nu talar jag om MÄN! Om män som mår riktigt dåligt psykiskt av manipulerande kvinnor!

VAD GÖR DU för att hjälpa?

 Ett bra sätt är att LÄGGA SIG I! Att faktiskt visa att man ser vad som pågår! Att inte titta bort eller urskulda sig med ”det är inte mitt problem”.
VÅGA FRÅGA! Och ge dig inte om du får ett undvikande svar!

Här tror jag faktiskt att kvinnor kan göra en stor insats!
Kvinnor som förstår hur andra kvinnor agerar. Som förstår detta med att ”gråta sig till saker” och som förstår vad ”hot med barnen” kan leda till. Som inser betydelsen av psykisk misshandel och som kan möta kvinnor på deras egen planhalva. GÖR DET!
Bli en tolk från Venus till männen från Mars!

Om kvinnan har fastnat i sitt destruktiva beteende kan det vara nödvändigt med psykologkontakt.
Mannen i sammanhanget kan självklart behöva detsamma.

Är det riktigt illa – läs den här boken! Thomas Eriksons bok ”Omgiven av psykopater. Så undviker du att bli utnyttjad av andra”.
Tipset om boken har bloggaren fått av en man som arbetat som chef länge och som har haft hand om olika sorts människor bland sin personal.
Bara några få procent av alla människor är psykopater – men man kan ha psykopatiska drag! HÄR kan du köpa boken via t ex Bokus! Häftad för 179 kr.

VÅGA LÄGGA DIG I!

Och du man som befinner dig i detta fruktansvärda läge av psykisk misshandel – TA EMOT HJÄLP!

När allt ser mörkt ut. Upptäck ljusglimtarna! Se halmstrået! Det finns alltid lösningar bara du orkar och vill se dem.

Bloggaren är en sådan som inte ger sig för det svåra. Som agerar om hon kan.  Som delar med sig av livslusten. Gör det du också. Det är inte svårt. Det handlar om att känna in och att våga.

Var rädda om er men var också mycket rädda om varandra! Och om dom andra! Dom där som beter sig annorlunda plötsligt. Som drar sig undan. Som det kanske pratas illa om! VÅGA VARA RÄDD OCKSÅ OM DOM!

Bloggaren är rädd  – särskilt om Älskling förstås!

Som bonus ligger en diktblogg under den här idag! Bara att scrolla ner.

I natt såg bloggaren dokumentären om Tim Bergling: ”Avicii – true stories”.
Av en slump blev det på natten – eller kanske inte…
Dagen hade varit tuff för bloggaren.  Som utbränd orkar man inte som förr. Man är skadad men ändå samma person som man var tidigare. Denna nya situation, att förstå skillnaden, är väldigt svår att hantera för bloggaren.
För mycket jobb, för stort engagemang, för mycket ”vilja-väl” men också för mycket ”oroa-sig” – gör att dagen igår åter hade varit tung.
Sådana dagar får bloggaren svårt att sova om kvällen. Somnar – om hon har tur – men vaknar om och om igen. Vid ett sådant tillfälle – mitt i natten, i natt – såg bloggaren dokumentären om Avicii – Tim Bergling.

 Så här beskrivs dokumentären, citat:
”En av Sveriges största musikexporter väljer plötsligt att sluta – vid 27 års ålder. Musikvärlden undrar och fansen är chockade.
Vi följer Tim Berglings fantastiska resa som artisten Avicii. Från de första stapplande mixarna, till världshits och spelningar med Madonna.
Men framgången har ett pris och kostnaden blir till slut ohanterbar för Tim Bergling, som i detta närgångna porträtt ger sin bild av hur han kände och upplevde karriärens uppgångar och fall.”

Dokumentären kom 2017, förra året. Den 20 april 2018 nås vi av detta besked:

Bloggaren såg dokumentären och blev skakad från första stund. Under den 2 timmar långa filmen hade hon tårar i ögonen hela tiden. Ibland rann tårarna nedför kinderna.
Dokumentären är så otroligt stark.
Och – bloggaren kände igen sig…

 Bloggaren kände naturligtvis inte igen sig som artist, som världsberömd eller speciellt begåvad på något unikt område.
Hon kände igen sig i den unga, blyga killen. Killen som älskade det han gjorde och som snart blev uppskattad för det.

Bloggaren var blyg och mobbad som liten och som ung. Trodde sig inte vara bra på någonting alls. Men i sitt jobb kom hon så småningom att bli uppskattad. Hon blev omtyckt och till och med beundrad för sitt stora engagemang och sin förmåga att prestera bra. Det gick bättre och bättre för bloggaren och hon avancerade.
Bloggaren älskade sitt jobb – och älskade känslan att duga, att vara bra på något, att uppskattas.

När hon fick beröm ville hon prestera ännu bättre. Visa sig ännu duktigare. Klara allt!
Den lilla mobbade, blyga flickans revansch…

MEN – det hade ett pris. Ett fruktansvärt pris av stress, press, ångest, enorma sömnproblem, kollaps, det fruktansvärda svarta hålet och till sist – total utbrändhet.

Det fanns tillfällen under tiden innan den totala kollapsen när bloggaren nästan rasade samman av all stress, press och ångest.  Bara ville sätta sig ner på jobbet och storgråta. Då tittade hon på klockan och tänkte: – Nej, jag har ju inte tid att gråta just nu…

Bloggaren överlevde – men som utbränd med begränsningar i ork och förmåga. Och med sjukbidrag och inget jobb.

Allt detta, alla känslor och all ångest, alla krav inlindade i uppskattning och beröm – kände bloggaren igen från Tim Berglings, Aviciis, liv.
Att till slut inte tycka om det man gör. Att det man älskade blir något man börjar hata.

För när bloggaren hade kollapsat HATADE hon sin arbetsplats! Skämdes innerligt över att ha jobbat där och berättade för alla som ville höra att det förbannade jobbet hade gjort henne sjuk.
Ett av många symptom vid utmattningsdepression…

Att se dokumentären blev nästan för mycket och bloggaren känner stor sorg inför att en såg ung människa levt så hårt – och inte överlevde.
När kraven och pressen blir så stora att glädjen och förmågan försvinner. ”När det bästa man vet blir en mardröm”.

SE DOKUMENTÄREN på SVTPlay!! Klicka HÄR!

Se den och ta in historien om Tim Berglings liv. Tänk, förstå, utvärdera och omvärdera – ditt liv. För livet är kort, ibland alldeles för kort.
Försök att lära dig att leva försiktigt. Att förstå vad som är viktigt och inte. Tyck om dig själv och var nöjd med den person du är. Sätt gränser – och se till att hålla dem.

VAR MYCKET MYCKET RÄDDA OM ER! Det gäller förstås Älskling också som är en person som bloggaren oroar sig mycket över och som ger henne sömnproblem om natten.

Vila i fred, Tim Bergling

När man har gått sönder och skrivandet är ens terapi… Den där bilden fanns i bloggen igår.

För så här var det…
När allt plötsligt blir för mycket… När den där droppen kommer så bägaren rinner över… Som får hjärnan att explodera…
Då blir allt så här sen: Och det känns så här… Tomt!
Hjärnan känns tom! Det går inte att tänka för det finns inga tankar.

Som utbränd vet bloggaren vad det är frågan om. Hon har varit med om det tidigare.

Första gången det hände var både otäck och skön. Otäckt för att man inte längre hade kontroll över sig själv. Otäckt för att du inte själv väljer det och du kan heller inte göra någonting åt det.
Skönt för det var ljuvligt skönt att bli avstängd. Skönt att inte behöva oroa sig mera. Inte behöva ängslas och kämpa. Bara vara – helt avstängd.

Hjärnan förstår och tar över. Fattar att nu har det gått för långt! Blivit för mycket. Nu klarar hon det inte längre!

Plötsligt stänger hjärnan av och man får bara finna sig i det.

DET är att BRÄNNA UT SIG!

När man har varit med om det förr blir man inte så rädd när det händer igen. Det är bara att lägga ner allt – och vänta in tiden.
Vänta tills hjärnan orkar ta emot fler intryck igen.

När man nått så här djupt så är det ändå inte till botten. För botten har bloggaren också besökt ett par fruktansvärda gånger i sitt liv.
 När man faller ner i det svarta avgrundsdjupa hålet utan att kunna göra någonting åt det.  Man får ge upp allt. Bara ligga djupt där nere på botten och verkligen plågas. Plågas av depression, panikångest och dödsskräck – men också av dödslängtan ibland. Dödslängtan för det här tillståndet är så fruktansvärt att man inte tror sig klara av det.
Bara att skriva om det svarta hålet får håret att resa sig på bloggaren och hon känner skräcken ligga på lur. SÅ fruktansvärt är detta avgrundshål.

Men det går att klara sig ur det svarta – i alla fall ett par gånger. I alla fall om det inte händer alltför ofta…

Man måste vänta in tiden och det tar plågsamt lång tid…men så småningom kan man känna ett spirande hopp.

Förnimma en utväg. Det finns en väg att ta sig upp. Det finns hjälpande händer.

 För bloggaren har skrivandet alltid varit en terapi. Ilska, sorg, glädje – att ”skriva av sig” när hjärtat pumpar och hjärnan går på högvarv har lindrat, hjälpt och utvecklat bloggaren.

 MEN när hjärnan stänger av och man hamnar i felsäkert läge – då fungerar inte skrivandet.
Då kan man bara klottra så här: ”När skrivandet är din terapi – men pennan inte fungerar för hjärnan stängts av….”

Då får man lugnt vänta på allt som bara måste skrivas om! Det blir inget ”Skittrött på feminsm” idag och heller inget om kvinnan som i DN berättar om sin tröstlösa längtan efter ett barn. Hur hon gett upp men blev gravid vid 47 års ålder.

Om lyckan att få barn… Men bloggaren ska sluta skriva strax för nu kom ”farliga tankar” upp igen. Om sorg över barn som försvinner från en
– fast de fortfarande är i livet…

 Att inte kunna skriva för bloggaren är alltså inte  att drabbas av vanlig skrivkramp. Det finns hur mycket som helst som vill ut och ner på pappret eller hamras fram på ett tangentbord.

Det finns helt enkelt ingen ork.

Men snart så! Snart kommer bloggaren igen! Vänta bara så ska ni få se!! 😀

 Till dess kan lite lycka vara doften av ljuvlig fruktsoppa som på mammas vis.
Och känslan som finns för den man håller av.

Jag behöver ditt lugn
– för att stävja min oro.
Jag behöver din famn
– för att värma min själ.
Jag behöver din klokskap
– för att inte gå vilse.
Jag behöver din sorg
– för att förstå min.
Jag behöver dig.

 Puss och kram till HONOM! Han som vet precis vad det är frågan om och som betyder så mycket. Vi ses.

Var rädda om er nu! Imorgon är en annan dag. Kanske finns det ork och kraft då för en riktigt explosiv blogg igen! 😉

Känns gyttjepölen igen? Den där sega leran som man trampar runt i.

Och rätt vad det är slirar man omkull i skiten!
Blir liggandes i eländet! 

Och hur lätt är det inte att fastna där sen! Liksom bara acceptera att man ligger där och kan inget annat – tror man.

Ja, en del ger nästan upp.

Men – det går att ta sig ur!  Kämpa på bara! Lite fotfäste och man är nära räddning!

Men vad menar den där bloggaren nu då??   Jo, bloggaren vill bara ha lite mer jävlar anamma!  Tycker ibland att det är mycket så här: Mycket snack – gnäll och klagan – och väldigt lite ”försöka-göra-något-åt-saken”.

Det går att ta sig ur skiten! Det går att kravla sig ur den där sega lerpölen om man verkligen vill och ger sig tusan på det!
Mer verkstad alltså! 
Mycket mer!

 En bra sak när livet känns komplicerat- vänd på problemen! När man inte hittar några lösningar – vänd på det hela!  Se på det hela från ett annat håll.  Som den här bilden:  Är det en hare?

Eller skulle det kunna vara en anka också?

När du ändrar ditt sätt att se på saker – så kommer sakerna du tittar på också att ändras! Titta åt sidorna ibland! Utanför det invanda! Vänd dig om och upptäck annat!

 Det är lite som att tänka utanför boxen! Frigöra sig från de låsta positionerna och tänka fritt.

Nästan lite plockepinn! När allt ligger fast och låst i boxen – dra upp allt och släpp! Börja om! Se nytt!

Bloggen började med gyttja och lera – och på tal om lera! Lera som du formar som du vill – precis som livet. Det kan bli så här…

Eller – – början till något helt annat…

”Mindstorming”! Tänk nytt och fritt!

Och plötsligt! Plötsligt så ser du livet på ett helt annat sätt. Det finns andra lösningar. Andra alternativ. Och andra möjligheter!

Bloggaren känner sig lyckosamt så här: Ja, hon känner sig faktiskt som en problemlösare. Uppstår ett problem, oavsett storlek, sätter hjärnan igång direkt att söka lösningar – och det lyckas, alltid! Det kan möjligen bero på det liv hon levt. Erfarenheter som gjort att hon tvingats söka alternativ och stöd där inget sådant tycktes finnas.
Bloggaren kan ännu höra mobbarnas röster… Hur de hånade henne. Härmade henne när hon blyg och rädd försökte försvara sig i småskolan:
”- Ssss, vad dum du är!” härmade mobbarna, upprepade om och och om igen hånflinande, medan bloggaren rodnande försökte gömma sig bland ytterkläderna i skolkorridoren – smälta in i väggen – försvinna.
Det kunde vara sättet hon pratade på – om hon någonsin vågade öppna munnen, kläderna hon bar, frisyren – allt. Det fanns inget som var rätt i mobbarnas ögon.

Dessa mobbare var starten! Problem, rädsla, ångest – och bloggaren fick mindstorma, hitta lösningar för att överleva. Och det gjorde hon.
Hon klarade sig – blev en problemlösare på köpet. Men om hon hör talas om någon som mobbas…eller om hon ser någon fara illa – då blir hon en TIGER!!

När livet vänder och blir svart – ta nya tag –
gå vidare.

Lätt att säga – svårare att göra kanske – särskilt om det känns som man sitter hårt fast där nere i lerpölen.

Men ta då och mindstorma lite! Vänd på problemen!  Släpp ut alla plockepinn igen och börja om.  Försök att tänka utanför din trånga låda, utanför den kletiga gyttjepölen.
Och även om du känner dig fastlåst och ensammast i världen med dina problem – se dig omkring!
Det finns stöd att få! Det finns alltid någon vid din sida som smörjer.

Se saker från andra synvinklar, kasta upp alla bollar i luften och märk – det finns en hjälpande hand! Vänner som hjälper dig att finna vägen ut – mot nya vägar, annat liv.

 Och när livet riktigt suger så finns det ändå alltid plats för lite fuldans som piggar upp!  Klicka HÄR och ge järnet med Rolandz!!

Var rädd om dig! Tänk utanför boxen! Våga se dig omkring och vända problemen. Och – våga ta emot hjälp. Gårdagens visdomsord kör vi idag – för de passar alla dagar året om! ”När det gör ont att se tillbaka och du är rädd att se framåt – så kan du titta bredvid dig och hitta din bästa vän.”

Sant!
Puss på er därute och en riktig blöt kyss till ni-vet-vem…

Imorgon handlar det om ADHD en egenskap som inte mången förstår sig på…

Vad fattas här i detta permafrosthål!!
Jo, ett sådant här:

För alla frusna själar med permafrost! En möjlighet att tina upp! Ett varmt klappande hjärta!

Har du tänkt på hur lätt livet känns när allt går bra? När du är frisk, känner dig pigg, när du har härliga, roliga dagar och inte ett bekymmer i världen! Visst är det underbart! Allt är bara ”Happy days” liksom!!
Det är nästan så bra och härligt att du inte ens tänker på hur bra och härligt du har det…

förrän de dåliga dagarna dyker upp… Dagarna som slår knut på varandra och bara är isande kyla…

 När det känns som just du och din tillvaro är utvald att må riktigt, riktigt dåligt! När hela ditt jag fryser till is och du kryper ihop därinne i det frusna, kalla. Det spelar liksom ingen roll hur du vrider och vänder på dig själv eller på dina problem – det blir bara värre.
Mer fruset och mer isande kallt.

Det spelar ingen roll om du själv varit ett person med stort, varmt hjärta! Hamnar du under isen så är det andras värmande hjärtan som du behöver nu!

Och finns dom där?? De värmande hjärtana – eller märker du bara svarta hål.

Och hur tar du själv hand om de människor som bryr sig om dig? Inte bara när det är dagar av guld utan när den där iskylan sveper över de där människorna.
Kan du hantera den riktiga, viktiga vänskapen?  Som Muhammad Ali beskriver det: ”Vänskap är det svåraste i världen att förklara. Det är inget du kan lära dig i skolan. Men har du inte lärt dig meningen med vänskap så har du faktiskt inte lärt dig någonting alls.” 

Så har du en riktig vän – en som plötsligt bara vill kolla att du är okey, en som bryr sig – var rädd om den!!
Sådana vänner är svåra att hitta…

Eller tar du dina vänner för givet!?

 Några som oftast riskerar att tas för givet är den närmaste familjen – de som borde uppskattas mest. De som alltid finns där för dig oavsett glädje eller sorg.

Föräldrar – barn… Föräldrar älskar sina barn villkorslöst! För den skull ska de inte tas för givet!

Barn – föräldrar…
Föräldrar älskar sina barn utan förbehåll – det är bara ren kärlek. Var rädd om den kärleken! För det kommer en dag när stolen där hemma står tom och föräldrarna är borta för alltid…

Att ta sina familj – sina föräldrar, sina barn, sina syskon för givet är hårt och definitivt inte bra. Men frågan är om inte äkta vänskap utan familjeband som naturligt knyter samman ändå är den största gåvan. De där oväntade banden – utan förankring i släktskap. Dom där vännerna, dom där nära dig som accepterar dig precis som du är, som skulle göra allt för dig.  Dom som inte är familjen men som ändå alltid finns där för dig.

Sant…

Ta aldrig dessa människor för givet! Dom bryr sig om DIG utan familj- eller släktband. Dom tycker bara om dig av fri vilja! Vill göra det bästa för dig oavsett!
Svik inte dessa människor. Ta dom aldrig för givet! De är de där unika diamanterna du någon sällsynt gång kan hitta i grushögen! Slarva inte bort dom! VAR RÄDD OM DOM!

Så när de frusna stunderna kommer.  Ta hand om varandra! Visa kärlek, omsorg och omtanke när den som allra mest behövs.

Och den där känslan med någon man älskar. Var rädd om den!

”Det är lätt att ta av sig kläderna och ha sex. Människor gör det hela tiden.
Men att öppna upp sin själ för någon, låta någon komma in till sitt innersta, till sina tankar, sina rädslor, sin framtid, sitt hopp och sina drömmar
– det är att vara naken.”

Så TA ALDRIG NÅGONTING FÖR GIVET!  Lev inte ditt liv själviskt och trångsynt! Nyp dig själv i armen då och då och tänk på hur lyckligt lottad du är! Du har familj! Du har vänner! Du har människor som bryr sig om dig! Tänk på det, uppskatta det och visa det för dessa människor! Visa att du har ett varmt klappande hjärta!

Låt värmen och kärleken flöda! Omtanke och vänlighet kostar ingenting! Slösa med sådant!

Bry dig!

Låt inte tankar och löften bara bli till läpparnas bekännelse. Var rädd om dom som vill dig bäst och mest!

Och när det är som svårast för någon. Visa din omtanke och din kärlek lite försiktigt. Visa den – men vänta in. Låt det smälta in och läka till bättre dagar…

Bloggaren bryr sig och bloggaren har människor som bryr sig om henne. Men ibland känns det inte så. Ibland känns tomheten och saknaden stor. Iskylan sveper hårt omkring en och man bara önskar att någon ville blåsa lite varm kärlek på en.

”En läkare sa en gång: -Den bästa medicinen för människor är kärlek. Någon frågade: – Men om det inte fungerar? Läkaren log och svarade: – Öka dosen.”

Var rädda om varandra och om er själva! Visa kärlek! Visa uppskattning! Visa att ni bryr er om varandra – såväl i goda som i svåra stunder och allra helst då. Då behöver ni/vi/du/jag det mest.
Bloggaren vill sända en extra varm omtankeskram här och nu till sina barn, till HONOM, till sina syskon med familjer (en biologisk och en självvald) och till vännerna – ni som faktiskt betyder ALLT! – TACK för att ni finns och jag hoppas att ni vet och känner hur mycket jag bryr sig om er.

Se den här filmen om att aldrig ta någon eller något för givet!