Jag skäms när jag läser Lisbeth Lindeborgs essä i lördagens DN! Skäms över att Feministiskt intiativ – Fi – inte kom längre i sin strävan att bilda parti för jämställdhet och feminism i Sverige!
I Lisbeth Lindeborgs essä ”De första feministerna” kan man läsa om den kamp som fördes på 1840-talet och hur kvinnor då – liksom nu – kämpade för rättvisa, för människors lika värde oavsett kön.
Skäms gör jag också över de personer som gjorde att Fi blev en makalös fadäs! Det blev ett giganternas kamp där egoism och maktfullkomlighet blev avgörande.
När härskarna slogs om makten kunde vi andra bara stå och se på. Visst gjorde vi försök att lägga fokus på det som var viktigt – budskapet, grundsatserna vi tagit fram – men förgäves. Vi tystades ner av rädsla för att härförarna skulle känna sig misskrediterade.
Och så gick det som väntat i alla fall – eller just därför. Vi försattes med munkavle, skulle hålla käft när de stora talade! Slagskämparna avgick en efter en – och med dem föll också de flammande önskemålen, de glödande förväntningarna!
Den ena avgick för att hon kände sig trampad på tårna. En så fin och välkänd profil beter man sig inte hur som helst emot!
Jag talade för döva öron när jag gång på gång bad henne: ”Fortsätt! Ställ upp för saken! Är du förespråkare för jämställdhet så måste du väl ändå lägga din personliga fåfänga åt sidan”.
Den andra gick inte att prata med över huvud taget. Hon var den farligaste av dom alla. Farlig i sin cyniska, inskränkta dumhet. Och ändå var det hon som påstod att vi som stod för idealen, som kämpade för Feministiskt initiativs grundidéer – helt saknade intelligens. Hon uttalade det många gånger och hennes verbala utbrott var fullständigt befängda och irrationella – men ingen vågade tysta henne.
Till sist avgick hon av personliga skäl – som en sårad hjältinna – fast hon var en av två som fullständigt sköt båten i sank.
Jag skäms över att Feministiskt initiativ släckte glöden i tusentals kvinnors ögon! Jag minns glädjen, hoppet och förväntningarna bl.a. vid ett möte i Umeå i februari 2005. Alldeles särskilt kommer jag ihåg de gamla, utslitna kvinnorna som tagit sig från de norrländska småbyarna för att lyssna på budskapet i Umeå Folkets Hus. Många gamla kvinnor bad talaren att bilda ett parti! De sa: ”Vi har aldrig tagit ställning politiskt tidigare – men blir det ett feministiskt parti, då tänker vi gå med.”
Jag skäms också över alla förväntansfulla sjukskrivna – utslitna av för hårt arbete i alltför stressig miljö – som lurades av Fi. Genom min närvaro vid presskonferensen i april 2005 tändes hoppet hos dessa utarbetade, baktalade människor. Äntligen skulle något parti se det omöjliga i deras situation. Nu skulle någon våga föra deras talan – en talan som de själva inte orkade.
Men när stormvindarna började blåsa var Fi precis lika fega som övriga politiska partierna. Jag fick t.o.m. höra hur Fi:s partitopp ångrade mitt deltagande och att detta med utbrända, långtidssjukskrivna var helt fel att ta upp!
1840-talets feminister var mycket modigare och kraftfullare än dagens egenkära damer!
Det är en synd och skam att inte Fi lyckades bättre!
Shame on you – ni härsklystna och egotrippade högdjur bland aristokratin!
Senaste kommentarer