Feel in the Blogg

I tisdags visade SVT Bo Widerbergs ”Ådalen 31” som eftermiddagsbio. Förmodligen med få tittare denna soliga sommardag. Förmodligen ännu färre unga tittare som hellre låg på stranden och antagligen varken hört talas om filmen eller om händelserna i Lunde.

Det är väldigt synd! Unga som skippar facket och tror att dom klarar sig själva får nuvarande regering att gnugga händerna av förtjusning och medlemsantalet bland organisationerna att minska kraftigt.
Unga och dumma tror att dom är störst, bäst och äger marknaden. I själva verket är det precis tvärtom.

Min tonårsdotter och jag såg filmen i tisdags och båda blev vi mycket berörda. Dottern ställde många frågor och jag berättade hur viktigt det är med en motpol till arbetsgivaren. Hur förhandlingar fungerar och vilka arbetsrättsliga lagar som vi i Sverige kämpat oss till – till skillnad från många andra länder. Att strejk är en laglig stridsåtgärd om de inblandade parterna inte kan komma överens.
Sen uppmanade jag henne att gå med i facket den dag hon får jobb.

Alla ni stöddiga, naiva killar och tjejer födda på 80-talet! Läs om fackföreningars historia både här och t ex i USA. Och om SVT sänder ”Ådalen 31” igen – SE DEN!

Filmen var Oscarsnominerad och vid filmfestivalen i Cannes vann den Grand Prize of the Jury och var nominerad till Golden Palm. ”Ådalen 31” fick 2 guldbaggar 1969.
Läs mer om filmen HÄR via Wikipedia. Och om de verkliga händelserna i Ådalen bl.a. HÄR.

Sommarmorgon på landet. Det blir en solig dag idag också. Jag vet vad jag ska göra allra först nu på morgonen: Kolla tidningarna på Internet.

Jag får först upp den lokala Magazin24 och brister i gråt när jag läser: ”Mamman kände igen den tyska kvinnan direkt”.
Plötsligt sveps jag in i en kylande vind trots sommarvärmen, huden knottrar sig och jag tänker: ”Måtte det vara sant. Tidningen berättar väl sanningen?” Och sen: ”Om det är sant – måtte det hålla som bevis för en fällande dom”!
Jag gråter på något vis av lättnad men ändå sorg. Tänker på Emma, mamman, som för första gången sedan 17 mars stått öga mot öga med den som misstänks ha mördat hennes små barn på det mest bestialiska vis. Och som sånär kostade henne själv livet.

Jag besöker sedan kvällstidningarnas hemsidor. Uppkopplingen går trögt härnere. Sakta, sakta rullas en bild upp av Emma. Emma på väg in i rättssalen med en Spidermangubbe hårt tryckt mot bröstet. Då börjar jag gråta. Tårarna rinner och jag hulkar. Jag förstår precis vad det är Emma har med sig. Det är sina barn, det som finns kvar, minnen, deras käraste leksaker. Doften finns kvar, känslan, leksakerna fulla av skratt och värme, lyckliga stunder.

Sen läser jag Nicklas brev från rättegången och kan nästa ta på hans ensamhet, hans utsatthet i orden han skriver. Han måste sitta där ensam utan sin sambo av rättegångstekniska skäl. Nicklas ser och hör, hatet blandas med sorg och uppgivenhet.
När Emma har en trygg axel att luta sig mot – har han ingen. Jag såg på tv-inslaget i Rapport hur Emmas sambo skyddande höll sin arm runt henne. Men Nicklas – han fick utstå allt ensam.

Detta är en fullständig mardröm! Morden i min hemstad. Inte bara några tidningsnotiser, scoop och klipp för journalister utan iskall verklighet.

Måtte indicierna vara tillräckligt många och frapperande! Måtte Emma kunna peka ut mördaren! Måtte denna del av mardrömmen ta slut.
Inga överklagande av domar, ingen fortsättning i hovrätten – avslut! Så att de stackars hårt märkta inblandade kan få ta itu med resten av mardrömmen – livet utan två små barn.

Morden i min hemstad – en fasansfull tragedi. Jag fryser fast solen lyser lika vackert och klart som alla andra morgnar.

SJälvklart sitter jag intill Emma i rättssalen – idag när hon ska förhöras. Jag gör det inte bokstavligen men bildlikt. Faktiskt tror jag att rättssalen är fullpackad av människor som inte syns men som med sina tankar, böner och stöd finns där idag. Alla tankar och allt stöd till dig idag Emma!