Ibland funderar jag över hur länge man ”ska” sörja en död? Med det menar jag inte personligen hemma eller tillsammans med nära och kära – utan ”utåt”?
Jag tänker på s k minnesannonser i tidningarna. Det finns minnesrunor över människor som dog för 10 år sedan och ännu längre tillbaka.
Idag läste jag en sådan där minnesannons över ett litet barn som troligen fötts död – eller möjligen dog vid födseln. Födelsedatum och dödsdag var den samma och det var för 5 år sedan. Jag kan verkligen förstå att det måste ha varit en fruktansvärt tragisk händelse.
Men i minnesannonsen står att pojken är en saknad storebror och som sörjande anges förutom mor och far även tre små syskon, alla förmodligen under 5 år.
Jag undrar då – hur länge ska man tala om för allmänheten i tidningen hur mycket man saknar detta lilla döda barn?
Hur tänker/känner tre syskon inför denna sorg som varat i 5 år? Kanske inte idag – men när de blir äldre och börjar förstå?
Visst – det är fasansfullt att mista ett barn – men de här föräldrarna har ju fått tre barn till – senare. Är inte det tillräckligt? Kan inte de tre nya barnen leva upp till den förstfödde och drömmarna, förhoppningarna kring honom och hans födelse? Eller varför gör man så här?
Ni ska inte se mig som hård – för det är jag definitivt inte. Jag undrar bara om det liksom finns någon sorts oskriven lag över att man ”måste” sörja, måste berätta att man inte glömt det döda barnet? Och att detta måste göras offentligt, i tidningen.
Att man inte tillåter sig glädjas över de tre barn man fick senare – utan hela tiden måste berätta hur saknad den förstfödde är – offentligt.
Jag kan förstå att man gråter tillsammans hemma – men att publicera en dödsruna i tidningen efter 5 år – nej, det känns konstigt.
Vad tycker ni andra? Hur ser ni på det jag skrivit?
Senaste kommentarer