Feel in the Blogg

Tårar det är vad jag kommer att minnas av dagens Hovrättsförhandlingar i Västerås – den andra dagen i det s k Arbogamålet.

Tårar och en förlamande upplevelse – så vill jag beskriva det.

Idag närvarade jag under några timmar på eftermiddagen i rätten. Betydligt färre timmar än vad Emma fick ”göra”.
Under tingsrättsförhandlingarna i Köping antecknade jag flitigt eftersom allt var nytt. Under förhandlingarna i Hovrätten blir det enstaka anteckningar, mest min upplevelse – känslan.

Den tyska kvinnan är märkligt oberörd. Oavsett om hon är skyldig till morden eller inte borde hon, tycker jag, visa någon som helst reaktion. Det känns som en ”normalt funtad” person skulle göra det. Skulle jag själv sitta oskyldigt anklagad för så fruktansvärda brott – skulle det synas på mig! Men Christine Schürrer visar inga sådana känslor. Hon visar inte känslor över huvud taget.

Under eftermiddagen visades först bandupptagningen av det s k vallningsförhöret av Emma i bostaden på Verktygsgatan i Arboga 1½ månad efter morden.
En bandupptagning av det första förhöret med Emma visades också. Förhöret genomfördes den 1 april, endast 2 veckor efter de brutala överfallen som dödade båda barnen och som var nära att kosta även Emma livet.
Dessa båda filmer berörde mig och många av åhörarna djupt. Styrkan hos Emma att försöka hjälpa till, att minnas, att få fatt i barnens mördare. Hur Emma gick runt på mordplatsen och redogjorde för sina minnen.
Men också åsynen vid det första förhöret av en svårt misshandlad ung kvinna i rullstol på lasarettet. Hur någon person är förmögen att åsamka en annan så svåra skador – ofattbart.
Jag grät. Så gjorde också andra.

OCH – i bandupptagningen från det första polisförhöret, 1 april, viskar den mycket svårt skadade Emma hörbart orden: ”En gammal tjej till honom gjorde det”. Expressens journalist som sitter bredvid mig vänder sig mot mig – vi tittar på varandra – och säger båda: ”Där! Där sa hon det! Det är hon!”
Jag ryser, det knottrar sig på armarna. Jag sitter som förlamad och tittar! Ser hur Emma formar orden. Svårt skadade Emma med rakat huvud och flera ärr, armen gipsad – minns och berättar!
Den tyska kvinnan tittar aldrig på filmerna. Hon sitter hela tiden med huvudet nedböjt.

Därefter utfrågas Emma på plats i sal 1 om händelserna 17 mars och hon pekar åter ut den tyska kvinnan Christien Schürrer som den kvinna som stod utanför när hon öppnade dörren den ödesdigra kvällen.
Emma berättar om sina känslor och sina skador. Hur hon mår idag och om hur barnens pappa Nicklas, som inte närvarar denna dag, mått och mår. Hon berättar också om sambons mycket goda relation till de båda bonusbarnen.

Därefter vill försvarsadvokat Per-Ingvar Ekblad ställa frågor till Emma och Emma blir tvungen att titta på honom, där han sitter intill tyskan. Emma har under dessa två dagar undvikit att se på den tyska kvinnan – nu måste hon – och börjar gråta. Målsägarbiträdet Marie Fredborg förklarar för domaren att Emma inte klarar av att se den tyska kvinna. Då ropar Christine Schürrer: ”Men du har ju sett mig hela tiden!” Emma bryter ihop, börjar skaka och gråta högljutt . Förhandlingarna avslutas tillfälligt. Den tyska kvinnan förs ut och får inte längre närvara i rättssalen.
Många berörs starkt av det som händer, flera gråter öppet – så också jag.

Under pausen samlas familjen Jangestig och vännerna för att krama och trösta varandra. Det känns oerhört tungt och svårt. Jag är mycket tagen och ledsen. Ändå är det absolut ingenting mot det Emma gått igenom nu och tidigare.

Förhandlingarna återupptas och jag lämnar strax därefter Hovrätten för ett annat möte.

Jag vill avsluta dagens blogg om Arbogamålet med att säga:
Ingen kan förstå vad Emma går igenom! Vi kan försöka – men det är bortom vårt förstånd. Jag är mycket, mycket berörd av dagen. Jag är också mycket, mycket imponerad av styrkan hos en 24-årig kvinna som kämpar för rättvisa åt sina döda barn.

Emma har gjort en lång, mödosam vandring. En vandring som nu tar sina sista svåra steg. Måtte denna vandring få rätt slut. Ett ändpunkt som innebär avslut på något ont, sataniskt och vidrigt – och början på något nytt, vackert och ljust. Det är Emma sannerligen värd!

Foto taget stax före 16 från Stadsparken i Västerås

Alldeles under frisersalongen finns en källarglugg. Det är dagens lucka i Adventskalendern!

Innanför lucka 5 leker två små möss!

Tradtionskalendern gav igår den 4 december följande citat:Och idag den 5/12:

Lantmännen Granngården kan berätta att den traditionella julstjärnan som vi pryder fönstren med i december ursprungligen härstammar från Mexico och att vi svenskar årligen förbrukar 200 ton(!!) julklappspapper…

Ha en fin fredag.

Strax innan hovrätten inledde Arbogamålet fick allmänheten veta att den tyska kvinnans försvarsadvokat ämnade kalla in Emmas väninna för att vittna MOT Emma. Anledningen skulle vara att väninnan vid något tillfälle hade uttryckt att Emma känt sig besvärad av en tysk kvinna som inte ville lämna henne och sambon i fred. Det skulle, enligt advokat Per-Ingvar Ekblad, tyda på att Emma hyste agg mot tyskan och därmed pekade ut henne som mördare.
Verkligen långsökt! Hade min egen man ha någon som förföljde honom skulle även jag vara besvärad och även uttrycka det till mina vänner. Det betyder inte att jag automatiskt skulle peka ut henne som våldsverkare av något hämndbegär.
Att begära att Emmas egen väninna ska vittna till den tyska kvinnas fördel är lågt!

Sen under gårdagen får vi höra att samme advokat vill stoppa förhandlingen. Detta för att den tyska kvinna plötsligt hittat några vänner som kan styrka att hon INTE skulle ha varit i Kreta den aktuella tid som det nya, tyska vittnet ska höras om. ”Vännerna” ska finnas ”någonstans i Mellaneuropa eller Grekland”… Allt enligt den tyska kvinnan som inte kunde namnge ”vännerna i Köping” under tingsrättsförhandlingarna. ”Vänner” som annars skulle ha kunnat vara avgörande för en del av hennes alibi.
Vad jag anser om sanningshalten i vad den tyska kvinnan säger, förstår ni säkert.

Att genomföra en rättegång ska ske i rättvisans namn – för att skyldig ska dömas och målsäganden få upprättelse. MEN det är också ett spel – det har vi sett förr! Ju ”skickligare advokat” desto mer raffinerade metoder… Jag tänker bl.a. på Leif Silberskys minst sagt osmakliga tillvägagångssätt i Engla-fallet då han läste upp Stig Dagermans ”Att döda ett barn”. Då går man över gränsen!

Rättegång ska göras med etik och jag anser att man ska bespara sig impulsen att spela på känslor för att vinna sympati!

Per-Ingvar Ekblad ska försvara den tyska kvinnan – ja visst. Men i försvarsmetoderna ska inte ingå att göra mer skada än nytta – är min åsikt. Och att såra, uppröra och spela på känslor är inte etiskt riktigt, anser jag. Emma och Nicklas och övriga drabbade har fullt upp ändå!

Idag ska Emma höras. Jag tänker på henne hela tiden! Hennes helvete startade den 17 mars och har pågått sen dess! Det är snart 9 månader av fasa, plåga och sorg.
Kan någon egentligen föreställa sig vad hon går igenom!? Jag tror inte det.
Hon har mist sina båda barn i sitt eget hem. Mördade! Hon blev nästan offer själv för mördaren. Hon har skador som kommer att bestå livet ut – såväl fysiska som psykiska. Hon tvingas leva med minnen -som dessutom ifrågasätts – och hon tvingas klara en vardag utan de som måste ha stått henne allra närmast – de älskade barnen. Och- hon måste åter uppleva kvällen den 17 mars i Hovrätten.

Det finns inte ord.