Tårar det är vad jag kommer att minnas av dagens Hovrättsförhandlingar i Västerås – den andra dagen i det s k Arbogamålet.
Tårar och en förlamande upplevelse – så vill jag beskriva det.
Idag närvarade jag under några timmar på eftermiddagen i rätten. Betydligt färre timmar än vad Emma fick ”göra”.
Under tingsrättsförhandlingarna i Köping antecknade jag flitigt eftersom allt var nytt. Under förhandlingarna i Hovrätten blir det enstaka anteckningar, mest min upplevelse – känslan.
Den tyska kvinnan är märkligt oberörd. Oavsett om hon är skyldig till morden eller inte borde hon, tycker jag, visa någon som helst reaktion. Det känns som en ”normalt funtad” person skulle göra det. Skulle jag själv sitta oskyldigt anklagad för så fruktansvärda brott – skulle det synas på mig! Men Christine Schürrer visar inga sådana känslor. Hon visar inte känslor över huvud taget.
Under eftermiddagen visades först bandupptagningen av det s k vallningsförhöret av Emma i bostaden på Verktygsgatan i Arboga 1½ månad efter morden.
En bandupptagning av det första förhöret med Emma visades också. Förhöret genomfördes den 1 april, endast 2 veckor efter de brutala överfallen som dödade båda barnen och som var nära att kosta även Emma livet.
Dessa båda filmer berörde mig och många av åhörarna djupt. Styrkan hos Emma att försöka hjälpa till, att minnas, att få fatt i barnens mördare. Hur Emma gick runt på mordplatsen och redogjorde för sina minnen.
Men också åsynen vid det första förhöret av en svårt misshandlad ung kvinna i rullstol på lasarettet. Hur någon person är förmögen att åsamka en annan så svåra skador – ofattbart.
Jag grät. Så gjorde också andra.
OCH – i bandupptagningen från det första polisförhöret, 1 april, viskar den mycket svårt skadade Emma hörbart orden: ”En gammal tjej till honom gjorde det”. Expressens journalist som sitter bredvid mig vänder sig mot mig – vi tittar på varandra – och säger båda: ”Där! Där sa hon det! Det är hon!”
Jag ryser, det knottrar sig på armarna. Jag sitter som förlamad och tittar! Ser hur Emma formar orden. Svårt skadade Emma med rakat huvud och flera ärr, armen gipsad – minns och berättar!
Den tyska kvinnan tittar aldrig på filmerna. Hon sitter hela tiden med huvudet nedböjt.
Därefter utfrågas Emma på plats i sal 1 om händelserna 17 mars och hon pekar åter ut den tyska kvinnan Christien Schürrer som den kvinna som stod utanför när hon öppnade dörren den ödesdigra kvällen.
Emma berättar om sina känslor och sina skador. Hur hon mår idag och om hur barnens pappa Nicklas, som inte närvarar denna dag, mått och mår. Hon berättar också om sambons mycket goda relation till de båda bonusbarnen.
Därefter vill försvarsadvokat Per-Ingvar Ekblad ställa frågor till Emma och Emma blir tvungen att titta på honom, där han sitter intill tyskan. Emma har under dessa två dagar undvikit att se på den tyska kvinnan – nu måste hon – och börjar gråta. Målsägarbiträdet Marie Fredborg förklarar för domaren att Emma inte klarar av att se den tyska kvinna. Då ropar Christine Schürrer: ”Men du har ju sett mig hela tiden!” Emma bryter ihop, börjar skaka och gråta högljutt . Förhandlingarna avslutas tillfälligt. Den tyska kvinnan förs ut och får inte längre närvara i rättssalen.
Många berörs starkt av det som händer, flera gråter öppet – så också jag.
Under pausen samlas familjen Jangestig och vännerna för att krama och trösta varandra. Det känns oerhört tungt och svårt. Jag är mycket tagen och ledsen. Ändå är det absolut ingenting mot det Emma gått igenom nu och tidigare.
Förhandlingarna återupptas och jag lämnar strax därefter Hovrätten för ett annat möte.
Jag vill avsluta dagens blogg om Arbogamålet med att säga:
Ingen kan förstå vad Emma går igenom! Vi kan försöka – men det är bortom vårt förstånd. Jag är mycket, mycket berörd av dagen. Jag är också mycket, mycket imponerad av styrkan hos en 24-årig kvinna som kämpar för rättvisa åt sina döda barn.
Emma har gjort en lång, mödosam vandring. En vandring som nu tar sina sista svåra steg. Måtte denna vandring få rätt slut. Ett ändpunkt som innebär avslut på något ont, sataniskt och vidrigt – och början på något nytt, vackert och ljust. Det är Emma sannerligen värd!
Foto taget stax före 16 från Stadsparken i Västerås
Senaste kommentarer