Feel in the Blogg

eller icke skyldig?

Idag blev det sista besöket av Hovrättsförhandlingarna i Västmanlands Tingsrätt för i år för min del. I arla morgonstund begav sig journalister och allmänhet till Västmanlands Domstolar i Västerås dit Svea Hovrätt förlagts i det s k Arbogamålet. Mia Karlsson på Expressen startade resan 06.20 från Stockholm. Jag själv var på plats 08.30 för att få en av den fem platser som allmänheten fått tilldelat sig.

Ändå var jag inte först. Här köar allmänheten invid sal 1.

Fortsatt förhör av den morddömda Christine Schürrer. Jag antecknade hela dagen och idag, som vid andra tillfällen som åhörare i rätten, försökte jag hålla mig objektiv i början. Försökte se på den tyska kvinnan som oskyldig, vilket hon själv hävdar att hon är. Bemödade mig att se en kvinna utan skuld som bara råkat hamna på fel plats vid fel tillfälle. Det höll inte länge, kan jag säga.

Här följer några notiser i mitt block – personliga reaktioner – nerkluddade under dagen:

”Ytterligare psykisk press” skriver jag då den tyska kvinnan i januari 2008 får veta att hennes mor är svårt sjuk – hon avlider senare. Schürrer har vid flera tillfällen tidigare försökt ta sitt liv och är enligt dagboksanteckningar mycket upprörd över att den svenska pojkvännen gjort slut. Tillkommer gör alltså moderns sjukdom – till den press hon förmodligen känner.

”Jag får ont i magen av förhöret”. Det är svårt att hålla sig objektiv när den tyska kvinnan agerar som hon gör. ”Ingen kommentar”, ”det vill jag inte svara på”, ”kommer inte ihåg” – är de ständigt återkommande svaren på kammaråklagare Johan Fahlanders frågor. Och när det påstådda födda och bortadopterade barnet förs på tal och vi får höra vad Emmas sambo skrivit om hur han vill att barnet ska få all kärlek som är möjligt – får jag faktiskt ont i magen. Det är så fina saker han skriver, så mycken välvilja och ansvar han känner för ett barn som förmodligen bara finns i Christine Schürrers fantasi.

”Härva av lögner”. Christine Schürrer trasslar mer och mer in sig i sina egna lögner och läser snart innantill i tingsrättsprotokollet för att kunna ”svara rätt” när åklagaren frågar. Domaren får flera gånger säga till henne att sluta läsa innantill och istället svara sanningsenligt på frågorna. Då kommer åter svaren ”Jag kommer inte ihåg” o s v

”Lögner – slingrar sig som en ål” Den anteckningen gjorde jag när åklagaren dels frågade om den påstådda graviditeten men också om namnen på de s k Köpingsvännerna och Schürrer fick stora problem med svaren.

”Nu är hon nog körd – utan möjlighet att läsa innantill” Domaren sa till sist till på skarpen om att Christine Schürrer fick sluta läsa innantill i tingsrättsprotokollet för att kunna svara på frågor.

”Mischmasch” När den tyska kvinnan ska försöka placera tidpunkter, adresser, färdsätt och göromål rätt vad gäller resorna Stockholm-Arboga.

”Man blir helt snurrig” Skrev jag också efter ovanstående om resorna.

”Icke trovärdig” Blev slutkontentan efter att åklagaren frågat om den tyska kvinnan hade något redskap med sig till Halvardsborgen.
”-Ja!”
”-Vad för redskap?”
”-Två ögon” svarade tyskan trotsigt.
”Icke trovärdig” – och ”Uppenbart att hon ljuger” kände jag också när vallningsfilmen rullades upp. Man ser då polisen guidas av Christine Schürrer ut till Lungers udde – som ska ha varit platsen hon besökte 14 och 17 mars i år. Mil efter mil på trafikerad landsväg och slingriga skogsväger ska denna kvinna ha gått i mörkret för att studera ett stenröse! När hon får frågan om vad hon gör med stenarna svarar hon uppkäftigt: ”Jag gick till en sten, tittade på en sten, gick till nästa sten, tittade på en sten, gick till nästa sten, tittade på en sten...”
”Osannolikt att hon gick i mörkret hitut” skrev jag också.

Schürrer pratar åter om ”doktorsavhandlingen” hon planerade och nu har mitt försök till objektivitet helt spårat ur. Det går bara inte att tro på denna kvinna.

Kari Skönebrant tar i på skarpen i sitt förhör och frågar om hon verkligen är beredd att riskera livstids fängelse när hon vägrar uppger namnen på vännerna i Köping som möjligen skulle kunna ge henne någon form av alibi.
Det är hon tydligen…

På lunchen strövar jag på stan med min kompis och Västerås ter sig vackert om än inte vinterlikt denna dag i december.

Denna dag får vi också höra minnesexperten professor Jörgen Borg per telefon svara på rättens frågor. Han ger ett mycket trovärdigt intryck och det känns möjligt att Emmas minnen från mordkvällen kan respekteras som giltiga.
Ett plus för professor Borg som inte klankar ner på sin kollega Christianson när han får frågor om dennes utlåtanden. Borg passar – till skillnad från Christianson i samma situation.

En del pauser blev det och då intogs automatkaffe.

Det är mycket trött man beger sig hemåt igen. Trött men också väldigt glad att inte tillhöra den jury som ska fälla utlåtandet – skyldig eller inte skyldig. Det får vi höra efter 12 januari 2009 om de nya tidsramarna håller bättre än de som gjordes upp tidigare.

Lucka 18 är ett stort upplyst fönster där markisen utanför hänger lite på sniskan. Någon har knutit en lapp med nr 18 med ett rött band i den. Vem?

Jo, en flitig konstnär! Här sitter han vid sitt staffli och målar. Hans svarta katt sitter på fönsterbrädat och följer arbetet noggrant.

Den traditionella kalendern har följande budskap.Den grymme Herodes ser inte glad ut…

Lantmännen har informerat bl.a. om att det första förtryckta julkortet skickades från London 1872. Själv skickade jag mina igår!!

Ha en trevlig torsdag! Jag tänker ta en fika med Krim på lunchen i Västerås. Det var hon som fick mig att börja med Adventskalendern på bloggen! 🙂

Och så här långt har min Amaryllis kommit!

Järnvägsstationen i Stockholm är inte bara en mötesplats för tågresenärer. Där finns affärer, banker, caféer och restauranger bl.a. men också något annat – just nu!

Reklammakare har förvandlat en del av stationsbyggnaden till en stor spelhall!
Alla möjliga spel…För alla möjliga smaker!

Man kan gilla ishockey eller fotboll eller så kan man vara bara ”Red Alert”

Det var mest killar som provade spelen – så ock äldste sonen medan morsan jagade efter något svalkande att fukta strupen med. Men jag vet att hade dottern varit med hade det varit svårt att få henne därifrån. Datanörd som hon är! 😉

Själv längtade jag hem till lugnet och ron i stillsamma Arboga där stationshuset var stängt när vi kom tillbaka och där omgivningen låg tyst och öde.

Snart gjorde jag som Curry och Felix här nedan – slaggade in! Inte det minsta ”alert” längre! 🙂

Några som förstår sig på har talat om för mig att det inte är riktigt friskt att prata om saker som berör en. I detta fall har de blivit oroliga över om jag är riktigt OK i skallen eftersom jag känner för och med Emma, Nicklas och deras familjer.

”Anna” skriver så här: ”Att finnas som stöd och ha en öppen famn,javisst, men att leka lite “martyr” och nästan låssas som om allt detta hemska har hänt någon nära stående eller en själv,det är inte friskt..”
”Anna” berättar också att ”Har jobbat med en typ av människor där sådant här beteende finns och de är inte friska tyvärr..”

Kära ”Anna” – du har jobbat med människor skriver du. Dock har du kanske inte förstått något som kan kallas ”toppen av ett isberg”. Med det menar jag att människor som engagerar sig i andra, känner sympati och uttrycker känslor – kanske också har varit med om svåra saker . Kanske fortfarande lider. Därmed kan det finnas en vilja att hjälpa andra, skydda och stötta. Och att förmedla tankar och känslor i en blogg.

En blogg är en dagbok, skrev jag i min kommentar till gårdagens blogg. Det är inte helt med sanningen överensstämmande förstås. Jag lämnar inte ut mig själv och heller inte andra i min blogg. De tankarna skriver jag ner i min egen röda dagbok. Imorse sände jag dock iväg några rader till en av mina bästa vänner. Sms:t slutade: ”Nu går jag upp. Jag ska inte gråta. Jag kommer att klara det.”
Och dessa meningar handlar inte om Arbogamålet.

*****

Nu till dagens lucka som är nummer 17! En vecka till julafton!!
Lucka 17 är fönstret där Sakeflaskan står intill på balkongen! Vad kan dölja sig bakom dessa röda gardiner?En liten vit kattunge! Är det matskålen han har framför sig? Sen finns många attiraljer som har med kaffe att göra – är min tolkning! En TV-kanna, som man sa förr, en gammaldags kaffekvarn och en modern lattemugg! Nu blev jag sugen på ytterligare en cappuccino!! Det ska jag dricka nu!

Men jag vill avsluta med vad som gjorde mig glad när jag släpade in tvätten i tvättstugan imorse! Jo, detta!Varje höst stuvar jag in alla uteväxter för ”övervintring” (om de överlever…) i tvättstugans fönster. Imorse möttes jag alltså av denna vackra pelargonblomma! Snacka om livsvilja och växtkraft! Det gjorde mig glad 😀
Livsvilja och växtkraft – det skulle jag vilja förmedla idag! Ha en skön morgon så ses vi snart igen!

Jag har just besökt hemsidan Familjeliv. Jag har varit där förut och titta in men nu fanns det flera bilder på två små fina barn. Jag pratar förstås om Max och Saga.

Nu sitter jag här förstummad. Hjärtat värker. Jag känner mig snurrig och mår illa. Inte för de fina bilderna på mjuka, goa, glada Max och Saga utan för vetskapen om hur ”det gick sen”. Detta faktum slår ner i mitt huvud som en bomb. Benen vill inte bära mig – jag får sätta mig på nytt.

Tittar på bilderna. Glada, trygga Max – så fin med sina vackra, mörka ögon. Och lilla charmtrollet Saga – som mormors prinsessa i rosa tyll. De lyser av lycka och glädje.

Ondskan sveper in. Vetskapen om att dessa så älskade ungar inte längre existerar! Inte finns längre bland oss här i livet. Hur sjukligt hat och förvridet sinne släckte deras liv.
Det gör ONT – fruktansvärt ont. Det är en känsla som knappt går att beskriva – nej, den går inte att formulera i ord!

Och ändå är jag bara en medmänniska som tittar på bilder på två små barn från min hemstad. Hur ska tillvaron vara för deras mamma och deras pappa, för resten av deras familjer!!??
Måtte de få frid och rättvisa.

OFATTBART!