Feel in the Blogg

DN har en serie där sex skribenter får ger sin syn på folkhemmet 2008. Denna söndag är det Dilsa Demirbag-Stens tur med rubriken ”Hur bra är dagis för barnen egentligen?”

Dilsa beskriver hur Alva och Gunnar Myrdal en gång i tiden tog sig an barnuppfostran och hur utvecklingen gick från privata kindergartens till daghem och förskola. Tanken var dels att kvinnor skulle få chans till arbete och egen försörjning samtidigt som välståndet i landet skulle öka, dels skulle barnen fostrades enhetligt till goda samhällsmedborgare.
Lika för alla – alla barns rätt till pedagogiken och alla kvinnors rätt till eget liv.

En god tanke – men någonstans på vägen mot 2008 gick det fel. Önskan om ekonomiskt välstånd tog överhanden framför det fina tanken om ”barnens bästa” och kvinnors frigörelse.

När 1-åringar ser mer av dagispersonalen under dygnets vakna timmar samtidigt som föräldrar har ångest över just detta – då är någonting riktigt fel.

Tempot i samhället har skruvats upp så till den milda grad att arbete/produktivitet är det viktigaste av allt. Facit börjar vi se när människor rasar i utbrändhetsfållan och barn mår dåligt av koncentrationssvårigheter och psykisk stress.

Forskare har länge konstaterat att de tre första åren i en människas liv är de viktigaste – både fysiskt och psykiskt. Barn under tre år är mer infektionskänsliga och de första åren är viktiga för att knyta an till en vuxen – se tidigare artikel i DN om ”mentalisering”.
Hur knyter en 1-åring an till en av få vuxna i en jättebarngrupp på dagis? Hur mår dessa barn och hur mår personalen? Att många föräldrar ständigt bär på dåligt samvete för sin frånvaro har redan konstaterats.

När mina egna barn föddes fanns samma tvång att lämna bort sina barn tidigt. Man kunde ”jämka, klippa och lappa” som Dilsa skriver – för att försöka ha sitt barn hemma till det var 1½ år – maxgränsen för att få ha kvar sin anställning.
Vi gjorde så i vår familj – jämkade, kippte och lappade. Det var oerhört tufft men vi vägrade lämna bort våra barn före 1½ års ålder.
Sen kom nästa problem – vi ville inte att barnen skulle vara mer än halvtid på dagis. Precis som Dilsa skriver – ville vi vara de personer som barnet såg mest av under sin vakna tid.
Genom att trixa och tråckla lyckades vi – men det var mycket svårt och krävdes planering och snälla chefer.

Ändå glömmer jag aldrig blicken från vårt yngsta barn – 1½ år – när jag lämnade henne på dagis en morgon. Hon grät och ville vara kvar hos mamma. Klängde på mig, kramade, hängde sig fast. När hon till sist förstod att inget skulle hjälpa fick jag en blick från henne – jag glömmer den aldrig – sen vände hon sig om och tultade där ifrån. Jag kan gråta än idag när jag tänker på den morgonen.
I bilen på väg till jobbet tröstade jag mig med att hon skulle ju bara vara på dagis halvtid. Jag var snart tillbaka hos henne. MEN det var inte detta jag ville. Det var inte det här som vår familj ville med våra barn.

Sen dess har situationen blivit värre på dagis. Större grupper, färre personal och föräldrar som stressas sjuka på jobbet.

Vi är inne i det INHUMANA FOLKHEMMET! Ett folkhem som bara ser till produktivitet och pengar! Ett samhälle som biter sig själv i svansen – genom att tro att det kan ”välja bort” små barn och deras välbefinnande!
Små barn blir snart stora och med en psykiskt ohälsosam uppväxt med jättedagis från tidig ålder, skolor med enorma klasser och utbrända lärare får vi inga friska, kraftfulla samhällsmedborgare som kan ta vid!

Vi kanske får några stycken som med föräldrars feta plånbok eller egen stark kamp klarat sig. Men vi får också en stod mängd utslagna! Psykiskt instabila unga som går in i väggen redan på högskolan – om de klarar sig tills dess.

Vad politiker inte förstår är den stora faran i detta! Det otroligt viktiga i att satsa på barn och ungdomar. VI får inte fix och färdig arbetskraft för framtiden om inte grunden är den allra bästa!

Det inhumana folkhemmet är ett faktum!

Jag skäms när jag läser Lisbeth Lindeborgs essä i lördagens DN! Skäms över att Feministiskt intiativ – Fi – inte kom längre i sin strävan att bilda parti för jämställdhet och feminism i Sverige!

I Lisbeth Lindeborgs essä ”De första feministerna” kan man läsa om den kamp som fördes på 1840-talet och hur kvinnor då – liksom nu – kämpade för rättvisa, för människors lika värde oavsett kön.

Skäms gör jag också över de personer som gjorde att Fi blev en makalös fadäs! Det blev ett giganternas kamp där egoism och maktfullkomlighet blev avgörande.
När härskarna slogs om makten kunde vi andra bara stå och se på. Visst gjorde vi försök att lägga fokus på det som var viktigt – budskapet, grundsatserna vi tagit fram – men förgäves. Vi tystades ner av rädsla för att härförarna skulle känna sig misskrediterade.

Och så gick det som väntat i alla fall – eller just därför. Vi försattes med munkavle, skulle hålla käft när de stora talade! Slagskämparna avgick en efter en – och med dem föll också de flammande önskemålen, de glödande förväntningarna!

Den ena avgick för att hon kände sig trampad på tårna. En så fin och välkänd profil beter man sig inte hur som helst emot!

Jag talade för döva öron när jag gång på gång bad henne: ”Fortsätt! Ställ upp för saken! Är du förespråkare för jämställdhet så måste du väl ändå lägga din personliga fåfänga åt sidan”.

Den andra gick inte att prata med över huvud taget. Hon var den farligaste av dom alla. Farlig i sin cyniska, inskränkta dumhet. Och ändå var det hon som påstod att vi som stod för idealen, som kämpade för Feministiskt initiativs grundidéer – helt saknade intelligens. Hon uttalade det många gånger och hennes verbala utbrott var fullständigt befängda och irrationella – men ingen vågade tysta henne.

Till sist avgick hon av personliga skäl – som en sårad hjältinna – fast hon var en av två som fullständigt sköt båten i sank.

Jag skäms över att Feministiskt initiativ släckte glöden i tusentals kvinnors ögon! Jag minns glädjen, hoppet och förväntningarna bl.a. vid ett möte i Umeå i februari 2005. Alldeles särskilt kommer jag ihåg de gamla, utslitna kvinnorna som tagit sig från de norrländska småbyarna för att lyssna på budskapet i Umeå Folkets Hus. Många gamla kvinnor bad talaren att bilda ett parti! De sa: ”Vi har aldrig tagit ställning politiskt tidigare – men blir det ett feministiskt parti, då tänker vi gå med.”

Jag skäms också över alla förväntansfulla sjukskrivna – utslitna av för hårt arbete i alltför stressig miljö – som lurades av Fi. Genom min närvaro vid presskonferensen i april 2005 tändes hoppet hos dessa utarbetade, baktalade människor. Äntligen skulle något parti se det omöjliga i deras situation. Nu skulle någon våga föra deras talan – en talan som de själva inte orkade.
Men när stormvindarna började blåsa var Fi precis lika fega som övriga politiska partierna. Jag fick t.o.m. höra hur Fi:s partitopp ångrade mitt deltagande och att detta med utbrända, långtidssjukskrivna var helt fel att ta upp!

1840-talets feminister var mycket modigare och kraftfullare än dagens egenkära damer!

Det är en synd och skam att inte Fi lyckades bättre!

Shame on you – ni härsklystna och egotrippade högdjur bland aristokratin!

På min gnisslande gamla cykel tar jag mig fram på den smala landsvägen. Drar in doften av kaprifol som fyller hela luften här nere. Fåglarna kvittrar och min älskling Koltrasten drillar varhelst min cykel bär mig. Det är sol idag! SOL! Ljuset fyller såväl landskapet som mitt sinne.

Framme i den lilla sommaraffären blir det som vanligt trängsel i brödkön. Alla vill ha av det nybakade brödet! Ostfrallor, baguetter, grovt bröd, limpor och sockriga bullar!
Det uppstår en viss irriterad atmosfär framför brödlådorna. Alla vill vara säkra på att få just sitt morgonbröd och helst rätt antal brödstycken! Någon tränger sig före, en annan ser till att det hela ”rättas till” och fler kommer in i affären.

Jag som inte längre tillhör de stressades skara småler lite för mig själv och väntar lugnt på min tur, låter till och med den där sömndruckna kvinna gå före. Hon verkar inte riktigt uppfatta att det finns någon kö och jag får för mig att hennes morgonhumör är av ett slag som i alla fall inte jag tänker utmana.

Jag köper ett paket kex till stranden (TÄNK om det blir en stranddag idag äntligen!?), lite spicken skinka till frukostbrödet och hittar sen några vackra kort vid disken. De är unika, vackert utsirade, smyckade kort.
Jag frågar flickan i kassan om de är gjorda av samma tjej som tillverkade fina örhängen förra året. Det är det! En flickan på 11-12 år som förmodligen har en konstnärlig framtid framför sig. Jag köper två av korten.
Har fotograferat dem och ska visa er bilder när jag kommer hem och kan lägga in foton på bloggen.

Jag cyklar hemåt. Det lutat uppåt och inför den sista stigningen tar jag sats och precis uppe vi krönet där jag ska svänga till höger – fyller jag lungorna med luft! För där växer Magnussons enorma kaprifolhäck som doftar fullständigt underbart. Känns som en belöning när man stretat klart uppför backen!

Nu puttrar kaffet i bryggaren och dottern väntar otåligt på att det ska vankas frukost med färska frallor!

Det blir nog en fin dag idag.

Om jag fick den där frågan som många får – vem i hela världen skulle du helst vilja träffa – så har jag haft samma svar i många, många år:

NELSON MANDELA!

Idag fyller Nelson Mandela 90 år! En levande legend! Ett föredöme för alla och envar – i det stora som i det lilla. Betydelsen av förlåtelse, försoning och av förståelsen att våld aldrig löser våld.

Men så tänker jag: Vad skulle jag säga till denne fantastiske man? Jag skulle få tunghäfta, inte kunna säga någonting.
Jag skulle bara vilja sitta där och beundra honom. Insupa varje detalj av den mannen och hans aura. Helt ödmjukt vara fullständigt lycklig och tacksam över att få se och höra honom i verkligheten.

Det kommer förmodligen aldrig att hända. Nelson Mandela är 90 år. En människas livstid är begränsad – så ock Nelson Mandelas. Även om hans minne kommer att vara i evighet.

Och varför skulle jag få den ynnesten? Nej, jag hyllar honom på hans födelsedag idag genom att än en gång läsa ledarartikeln i dagens DN – gör det du också. Klicka HÄR för att komma till artikeln! Läs den, fundera, förundras och känn en enorm beundran. Läs gärna mycket mer om Nelson Mandelas liv – kicka HÄR för en av de sidor som finns på Internet!

Kan man säga något så töntigt som att Nelson Mandela är min idol?? Jo, det tror jag! För så är det! Och fler borde ha hans föredöme som rättesnöre!
Jag tror Nelson Mandela skulle gilla att en tjej i nordliga Sverige kallar honom sin idol! 😀

HAR DEN ÄRAN NELSON MANDELA!

Läser på Magazin24:s hemsida att Emma och hennes sambos katter kan fälla den som mördade två små barn i Arboga den 17 mars!

Fy katten vad bra!!

Inte nog med att jag älskar katter – nu kan några av dessa hemtrevliga, spinnande varelser kanske komma att lösa två mord och ett mordförsök! Snacka om att människans bästa vän är KATTEN!

Hoppas, hoppas, att Arbogakatternas hår matchar håren på den tyska kvinnas kläder! Förutom all annan lycka det medför – ska jag se till att sända dessa två katter varsin burk extra god kattmat av finaste sort!

De närmaste veckorna kommer att bli olidliga av spänning och förväntan – inte bara för de närmaste utan för hela Arboga! Ja, säkert för hela Västmanland och resten av Sverige!
MÅ DENNA HEMSKA HISTORIA FÅ SIN RÄTTSLIGA AVSLUTNING SNART OCH MÖRDAREN FÄLLAS!

(OBS!Katterna på bilden är inte de aktuella ev hjältarna!)