DN har en serie där sex skribenter får ger sin syn på folkhemmet 2008. Denna söndag är det Dilsa Demirbag-Stens tur med rubriken ”Hur bra är dagis för barnen egentligen?”
Dilsa beskriver hur Alva och Gunnar Myrdal en gång i tiden tog sig an barnuppfostran och hur utvecklingen gick från privata kindergartens till daghem och förskola. Tanken var dels att kvinnor skulle få chans till arbete och egen försörjning samtidigt som välståndet i landet skulle öka, dels skulle barnen fostrades enhetligt till goda samhällsmedborgare.
Lika för alla – alla barns rätt till pedagogiken och alla kvinnors rätt till eget liv.
En god tanke – men någonstans på vägen mot 2008 gick det fel. Önskan om ekonomiskt välstånd tog överhanden framför det fina tanken om ”barnens bästa” och kvinnors frigörelse.
När 1-åringar ser mer av dagispersonalen under dygnets vakna timmar samtidigt som föräldrar har ångest över just detta – då är någonting riktigt fel.
Tempot i samhället har skruvats upp så till den milda grad att arbete/produktivitet är det viktigaste av allt. Facit börjar vi se när människor rasar i utbrändhetsfållan och barn mår dåligt av koncentrationssvårigheter och psykisk stress.
Forskare har länge konstaterat att de tre första åren i en människas liv är de viktigaste – både fysiskt och psykiskt. Barn under tre år är mer infektionskänsliga och de första åren är viktiga för att knyta an till en vuxen – se tidigare artikel i DN om ”mentalisering”.
Hur knyter en 1-åring an till en av få vuxna i en jättebarngrupp på dagis? Hur mår dessa barn och hur mår personalen? Att många föräldrar ständigt bär på dåligt samvete för sin frånvaro har redan konstaterats.
När mina egna barn föddes fanns samma tvång att lämna bort sina barn tidigt. Man kunde ”jämka, klippa och lappa” som Dilsa skriver – för att försöka ha sitt barn hemma till det var 1½ år – maxgränsen för att få ha kvar sin anställning.
Vi gjorde så i vår familj – jämkade, kippte och lappade. Det var oerhört tufft men vi vägrade lämna bort våra barn före 1½ års ålder.
Sen kom nästa problem – vi ville inte att barnen skulle vara mer än halvtid på dagis. Precis som Dilsa skriver – ville vi vara de personer som barnet såg mest av under sin vakna tid.
Genom att trixa och tråckla lyckades vi – men det var mycket svårt och krävdes planering och snälla chefer.
Ändå glömmer jag aldrig blicken från vårt yngsta barn – 1½ år – när jag lämnade henne på dagis en morgon. Hon grät och ville vara kvar hos mamma. Klängde på mig, kramade, hängde sig fast. När hon till sist förstod att inget skulle hjälpa fick jag en blick från henne – jag glömmer den aldrig – sen vände hon sig om och tultade där ifrån. Jag kan gråta än idag när jag tänker på den morgonen.
I bilen på väg till jobbet tröstade jag mig med att hon skulle ju bara vara på dagis halvtid. Jag var snart tillbaka hos henne. MEN det var inte detta jag ville. Det var inte det här som vår familj ville med våra barn.
Sen dess har situationen blivit värre på dagis. Större grupper, färre personal och föräldrar som stressas sjuka på jobbet.
Vi är inne i det INHUMANA FOLKHEMMET! Ett folkhem som bara ser till produktivitet och pengar! Ett samhälle som biter sig själv i svansen – genom att tro att det kan ”välja bort” små barn och deras välbefinnande!
Små barn blir snart stora och med en psykiskt ohälsosam uppväxt med jättedagis från tidig ålder, skolor med enorma klasser och utbrända lärare får vi inga friska, kraftfulla samhällsmedborgare som kan ta vid!
Vi kanske får några stycken som med föräldrars feta plånbok eller egen stark kamp klarat sig. Men vi får också en stod mängd utslagna! Psykiskt instabila unga som går in i väggen redan på högskolan – om de klarar sig tills dess.
Vad politiker inte förstår är den stora faran i detta! Det otroligt viktiga i att satsa på barn och ungdomar. VI får inte fix och färdig arbetskraft för framtiden om inte grunden är den allra bästa!
Det inhumana folkhemmet är ett faktum!
Senaste kommentarer