Feel in the Blogg

Jämlikhet innebär alla människors lika värde och i det inkluderar jag jämställdhet – d v s lika värde oavsett kön.

Hur jämlikt är Sverige – som anser sig världsbäst?
Några stänk ur dagens DN:

Förstasidan: ”Flickor räknar lika bra som pojkar”(!) Den feta rubriken visar den 26 juli 2008 att tjejer nog faktiskt kan vara lika duktiga i matte trots att de föddes utan penis. Fantastiskt!

På Ledarsidan konstaterar Hanne Kjöller helt riktigt det upprörande i att ett av de större postorderföretagen i landet säljer bikinis till bäbisar! Detta alltså också i Sverige år 2008.

Fortsätter man bläddra hittar man en sur ledare över dialekter i vårt land(!). Människor tillåts tala skånska i TV!! Detta upprör P C Jersild. Han drömmer sig tillbaka till ”rikssvenskans tid” och vill att människor som inte kan tala ordentligt ska dubbas!
Man kan ju bara tänka vidare i vad P C Jersild har för uppfattning om alla människor som inte ens fått en svensk dialekt än för att de har svårt att klara svenska språket över huvud taget. Lite smygrasism där eller?

Därefter kan man i DN läsa en debattartikel med rubriken ”Minska på häktningarna för att få ner självmorden”.
Ganska intressant rubrik. Tomas Nilsson, artikelförfattaren tillika Svenska advokatsamfundets ordförande, förutsätter alltså möjligheten att minska antalet häktningar. Man undrar då: Varför häktas människor? Det är väl där man ska börja eller?
Sen känner jag bara: ”få ner självmorden”? Det ska inte få ske några självmord över huvud taget i häkten, är min åsikt!

Om häkten kan man sen läsa vidare i DN:s tidning på sidan 11. Där berättar Monica Moseby, kriminalvårdare på Kronobergshäktet, att vissa häkten har en (1) anställd på 20 häktade!! De häktade blir alltmer isolerade, enligt Monica Moseby. Hon säger vidare att hon tror att antalet självmord på häktena beror på personalneddragningar.
Kronobergshäktets tidigare chef Lars-Åke Petterson ”Låpa” avgick tidigare i år i protest mot nedskärningarna. Något som jag då skrev om och gav Lars-Åke Petterson en stor eloge för!

Vidare i tidningen läser man att ”Vårdnadsbidraget nobbas av stockholmsföräldrar”. 3000 kr i månader för att stanna hemma hos det barn som är under 3 år är något som dagens föräldrar inte anser sig ha råd med.
Själv hyllar jag floppen vad gäller vårdnadsbidrag. Det är bara en gammaldags kvinnofälla i det Sverige 2008 där kvinnor fortfarande tjänar mindre än män p.g.a. kön och därmed också blir den som ska stanna hemma hos barnet eftersom hon tjänar minst i en redan ansträngd ekonomi.

Håhåjaja, det finns mycket kvar att göra! Jämlikhetens Sverige – vilket skämt.

För att som journalist tillåtas besöka Pridefestivalen måste man följa ett antal av arrangörerna uppsatta regler – till dessa regler hör bl.a. vad som får skrivas och vad som får fotograferas.

Följer tidningarna inte reglerna heter det: ”OBS! Om någon inte följer de regler som beskrivits ovan har säkerhetspersonal, parkchef och pressansvarig rätt att frånta vederbörande veckobandet och ackrediteringen”.

Denna form av intolerans och detta intrång mot yttrandefriheten gör att bl.a. Hanne Kjöller väljer att stanna hemma. Hon ser ingen anledning att under styrning skriva om Pride utan tycker, citat: ”Då är det väl bättre att det hela arrangeras som en privat fest utan journalister” slut citat.

Jag håller med Hanne. Och jag har tidigare ifrågasatt det mer och mer överdrivna i denna snart jippobetonade festival.

Läser vidare i DN den braskande rubriken ”Brandförsvaret deltar på Pride för första gången”. Jaha, och?? = min kommentar.
Brandchefen Jan Wisén fyrar av ett stort leende på bilden, tufft med ena benet upp mot väggen bakom, som visar att han banne mig ställer upp för Pride!
Vilka ska ”bekänna” härnäst? Lokalvårdare för Pride? Sjukskrivna för Pride? Eller är det bara de grupper som kan provocera med sitt deltagande som räknas? Tuffa macho brandmän och knäsvaga politiker?

Pridefestivalen är i år större än någonsin. Betyder det att Pride blivit bättre? Gör mer nytta? Får människor mer toleranta?
Jag tror inte alls att det förhåller sig så.

På DN:s webbsida idag står som rubrik överst:” Hatbrott ökar kraftigt”
Då kan man fråga sig: Vad har Pride gjort för att hatbrotten ska minska? Eller är det möjligen det Pride INTE gjort som fått det att öka?

Pride var viktig när den startade och är viktig ännu idag, särskilt för länder som har nolltolerans mot de som inte lever i ett heteroförhållande. Dessa länder måste Sverige ge sitt stöd. Men också ökningen av antalet hatbrott i vårt eget land måste tas på största allvar!

Se på bilder från förr och nu vad gäller Pride. Från demonstrationståg med viktiga budskap på plakat och i megafoner – har vi idag en cirkus som heteropersoner besöker för att ”titta på dom som klätt ut sig”.

Förstår inte arrangörerna att Pride blivit fel? Ger fel signaler, får fel innebörd, tappat greppet.

Från ett oerhört angeläget budskap till en kul show. Istället för stolthet ligger ett lite löjets skimmer över festivalen. Det upprör mig mycket!

Tänk om Pridearrangörer!
Ett nytt Pride till förmån för budskapet!
Sen kan ett privat fest ordnas i anslutning till Pride, för de som vill!

Nu är det varmt! MYCKET varmt!

Det gick inte att ligga på stranden för solen fullkomligt vräkte ner sina strålar på våra bleka kroppar! Vi gick upp och satt ute under parasollet och flämtade istället. Inte så mycket bättre – kvavt och äckligt.

Så det blev sängen med fläkten på full fart. Phu!!

Så nu har jag fått så jag tiger – vad gäller gnällandet på tidigare mulet väder…

Läser en otroligt naiv debattartikel i DN onsdag. Claphaminstitutet (ett kristet ekumeniskt forskningsinstitut) föreslår att folkhälsominister Maria Larsson ska sätta upp ett nytt folkhälsopolitiskt mål – ”Minska antalet skilsmässor – speciellt i barnfamiljerna”.

Undertecknare av artikeln är Alf B Svensson, leg.psykolog, Lars-Göran Sundberg, Fil doktor, själavårdspastor (??), Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare samt Annelie Enochson, riksdagsledamot för kd.

Vad tror dessa människor att skilsmässor beror på? Att människor tycker det är lite kul att bryta upp efter ett par år? Prova något nytt? Struntar i maken/makan och barnen?

Artikelförfattarna skriver, citat: ”Samhället ska inte göra det svårare att skljas. Inte heller skuldbelägga ensamstående föräldrar. De är ofta enastående föräldrar som gör en fantastisk insats. Men samhället bör göra det lättare att hålla ihop”. slut citat.

Lösningen är stöd i parrelationen och i föräldraskapet, menar författarna.

Hoppsan, så enkelt! Att ingen tänkt på det förut!? Vi sätter in lite stöd till föräldrarna så slutar de skilja sig och barnen mår bättre!

Men när tänker författarna att stödet ska sättas in? NÄR ska föräldrarna ha tid med detta också – utöver allt annat i vårt stressade samhälle? Och vem ska sköta ”stöttandet”? En redan hårt nedbantad vårdsektor?

Lägg av! Ut i verkligheten Svensson, Sundberg, Göransson och Enochson!! Att det finns förädrapar som fortfarandet håller ihop är helt otroligt – med det samhälle vi har!
Tror ni skilsmässa är en lätt sak? Är det inte separation man tar till när alla andra utvägar är uttömda?

Nu ska kd också skuldbelägga de som skiljer sig – utöver den skuld som redan finns hos alla människor som ”parasiterar” på samhället p.g.a. utbrändhet och stressrelaterade sjukdomar. Alla de som stupar på sin post samtidigt som de krampaktigt försöker hålla ihop förhållandet!

Stöd i parrelationen kan möjligen bli en detalj i sammanhanget när de stora förändringarna måste ske! Kortare arbetstid, mindre stress på jobbet, skolor som fungerar med små klasser och pigga lärare plus en barnOMSORG – inte barnFÖRVARING! ’

Lägg era krafter på det som är relevant och inte sådant här patetiskt struntprat!
UT I VERKLIGHETEN!

Hur kan man förstå händelser som mord?
Nu menar jag inte bara motiv och genomförandet – utan det övriga: känslorna, tankarna och minnen.

Jag vaknade tidigt imorse och tänkte. Tänkte på den förestående rättegången kring morden på två små barn i Arboga. När tankarna börjat vandra gick det inte längre att sova. Jag steg upp.

Ett mord är ”avklarat” – den stackars flickan Englas. Mördaren har erkänt. Nu fattas bara straffet – fängelse eller psykisk vård. Det känns som en stor, stor lättnad.

Men barnen i Arboga har ingen mördare som erkänt – än. Mina morgontankar vandrar till allt det som media nu ohämmat talar och skriver om. Den tyska kvinnans kartläggning av Arbogafamiljens liv, planläggningen av mord, Emmas berättelse om vem hon såg då hon öppnade dörren den där kvällen i mars, telefonsamtalet till SOS o s v.

Detta är en så fasansfull händelse att man knappt orkar ta in den. Jag behöver ju inte göra det heller – men som medmänniska sker det automatiskt. Men det finns ett antal personer som lever i denna ohyggliga verklighet och det gör mig fullständigt förtvivlad.

Först två små barn – som ju inte lever längre. Två små barn som inte ens fick fylla 2 och 4 år. Vad hade de gjort för ont? Var kommer deras del av dramat in i sammanhanget? Varför skulle de få sätta livet till?

Sen Emma – ljusa, fina, glada Emma. I tankarna föreställer jag mig alltsammans. Hur det knackar på dörren, Emma öppnar och där står någon som presenterar sig som ”Tina”. Denna ”Tina” kostade väl på sig en presentation för meningen var väl att Emma aldrig skulle vakna upp mer… Vad som hände sedan är för mig tacksamt höljt i dunkel men förmodligen inte för Emma.

Så Emmas sambo, som tursamt kommer hem till villan vid en tidpunkt den tyska ”Tina” inte räknat med. Något som förmodligen räddar livet på Emma. Man att föreställa sig det sambon ser och upplever är ogörligt. Det måste vara fasansfullt – ett minne som för evigt etsat sig fast i denne stackars mans huvud. En pina, en plåga, en vanmakt.

Barnens pappa – också han drabbad. Det är också hans barn som mördats och istället för att få söka upp barnen på sjukhuset låser man in honom i en cell som potentiell mördare! Vilken ångest och vilka desperata plågor måste han haft och fortfarande har!

Därutöver kommer mor- och farföräldrar, syskon, nära vänner som också plågas och lider. Försöker lindra smärtan – de svårast drabbades, Emma, sambon och barnens far – men också sin egen.

Mord inträffar hela tiden. Det är våldtäktsmän som mördar – som i Englas fall – och det finns andra orsaker till mord och händelsförlopp kring dessa.
Och så finns det morden i Arboga – av ett annat slag. Ett planlagt, ondskefullt brott riktat mot två oskyldiga barn och deras mamma – av galen svartsjuka. En förmodad mördare som nekar till allt och som inte lämnat vare sig DNA eller mordvapen efter sig.

Det än mer fasansfulla tanken dyker upp: Ska mördaren gå fri? Ska inte mängder av teknisk bevisning, vittnesmål och ett utpekande av Emma räcka? Ett nytt Palme-mord, har det talats om.
Det får bara inte hända!

Hur ska Emma och hennes sambo någonsin kunna känna sig trygga om en mördare inte fälls? Våga leva vidare tillsammans, bilda familj? Hur vet vi att mördaren inte försöker igen?

Jag skriver som jag känner. Mina tankar kretsar kring detta fasansfulla ännu mer nu sedan rättegången dragits igång.

Måtte rättvisan segra. Måtte mördaren besinna sig och erkänna, ta sitt ansvar, ta sitt straff.

Vi måste hoppas. Vi måste tro och kunna se en framtid.

ALLA TANKAR, BÖNER OCH KRAMAR TILL ER DRABBADE – EMMA, SAMBON, NICKLAS OCH ÖVRIGA FAMILJEN!

…och ändå var det bara jag – en vanlig invånare från Arboga – som vaknade tidigt idag, funderade, grät och inte kunde sova…