Hur kan man förstå händelser som mord?
Nu menar jag inte bara motiv och genomförandet – utan det övriga: känslorna, tankarna och minnen.
Jag vaknade tidigt imorse och tänkte. Tänkte på den förestående rättegången kring morden på två små barn i Arboga. När tankarna börjat vandra gick det inte längre att sova. Jag steg upp.
Ett mord är ”avklarat” – den stackars flickan Englas. Mördaren har erkänt. Nu fattas bara straffet – fängelse eller psykisk vård. Det känns som en stor, stor lättnad.
Men barnen i Arboga har ingen mördare som erkänt – än. Mina morgontankar vandrar till allt det som media nu ohämmat talar och skriver om. Den tyska kvinnans kartläggning av Arbogafamiljens liv, planläggningen av mord, Emmas berättelse om vem hon såg då hon öppnade dörren den där kvällen i mars, telefonsamtalet till SOS o s v.
Detta är en så fasansfull händelse att man knappt orkar ta in den. Jag behöver ju inte göra det heller – men som medmänniska sker det automatiskt. Men det finns ett antal personer som lever i denna ohyggliga verklighet och det gör mig fullständigt förtvivlad.
Först två små barn – som ju inte lever längre. Två små barn som inte ens fick fylla 2 och 4 år. Vad hade de gjort för ont? Var kommer deras del av dramat in i sammanhanget? Varför skulle de få sätta livet till?
Sen Emma – ljusa, fina, glada Emma. I tankarna föreställer jag mig alltsammans. Hur det knackar på dörren, Emma öppnar och där står någon som presenterar sig som ”Tina”. Denna ”Tina” kostade väl på sig en presentation för meningen var väl att Emma aldrig skulle vakna upp mer… Vad som hände sedan är för mig tacksamt höljt i dunkel men förmodligen inte för Emma.
Så Emmas sambo, som tursamt kommer hem till villan vid en tidpunkt den tyska ”Tina” inte räknat med. Något som förmodligen räddar livet på Emma. Man att föreställa sig det sambon ser och upplever är ogörligt. Det måste vara fasansfullt – ett minne som för evigt etsat sig fast i denne stackars mans huvud. En pina, en plåga, en vanmakt.
Barnens pappa – också han drabbad. Det är också hans barn som mördats och istället för att få söka upp barnen på sjukhuset låser man in honom i en cell som potentiell mördare! Vilken ångest och vilka desperata plågor måste han haft och fortfarande har!
Därutöver kommer mor- och farföräldrar, syskon, nära vänner som också plågas och lider. Försöker lindra smärtan – de svårast drabbades, Emma, sambon och barnens far – men också sin egen.
Mord inträffar hela tiden. Det är våldtäktsmän som mördar – som i Englas fall – och det finns andra orsaker till mord och händelsförlopp kring dessa.
Och så finns det morden i Arboga – av ett annat slag. Ett planlagt, ondskefullt brott riktat mot två oskyldiga barn och deras mamma – av galen svartsjuka. En förmodad mördare som nekar till allt och som inte lämnat vare sig DNA eller mordvapen efter sig.
Det än mer fasansfulla tanken dyker upp: Ska mördaren gå fri? Ska inte mängder av teknisk bevisning, vittnesmål och ett utpekande av Emma räcka? Ett nytt Palme-mord, har det talats om.
Det får bara inte hända!
Hur ska Emma och hennes sambo någonsin kunna känna sig trygga om en mördare inte fälls? Våga leva vidare tillsammans, bilda familj? Hur vet vi att mördaren inte försöker igen?
Jag skriver som jag känner. Mina tankar kretsar kring detta fasansfulla ännu mer nu sedan rättegången dragits igång.
Måtte rättvisan segra. Måtte mördaren besinna sig och erkänna, ta sitt ansvar, ta sitt straff.
Vi måste hoppas. Vi måste tro och kunna se en framtid.
ALLA TANKAR, BÖNER OCH KRAMAR TILL ER DRABBADE – EMMA, SAMBON, NICKLAS OCH ÖVRIGA FAMILJEN!
…och ändå var det bara jag – en vanlig invånare från Arboga – som vaknade tidigt idag, funderade, grät och inte kunde sova…
Senaste kommentarer