Feel in the Blogg

Peter och Anders blev historiska när de den 23 januari vigdes i Svenska kyrkan som ett av de första enkönade äktenskapen som välsignats i en traditionell vigselakt. DN visar bilder på de älskande tu, på väg in i kyrkan, kyssandes vi altaret och t o m i sängkammaren  där bröllopsnatten ska tillbringas. En annan bild bild visar paret i ett regn av risgryn – traditionell symbol för fruktbarhet, en önskan om många barn för de nygifta.

För mig är detta enbart förvirrande. Vem har något emot att två av samma kön älskar varandra? Inte jag och troligen bryr sig inte det stora flertalet svenskar om det heller. Varför gifter de sig i kyrkan? Är de starkt troende? Nej, enligt vad DN erfar. Det måste alltså vara av ren provokation. Att tänja gränser. Visa att there is no limit.

Tja, var och en blir ju salig på sin tro. Sen kan man ju undra hur långt man kan gå? Med allting. Jag har tidigare på min blogg funderat om homosexuellas rätt att föda barn – oavsett kön. Kan det vara nästa gräns att pressa? Rätten att föda fram ett barn oavsett om man är man eller kvinna?

Och om det gäller att pressa gränser – hur långt är vi beredda att gå med allting annat? Rätten att vara sjukskriven? Rätten att få arbeta?  Rätten att få bedriva jakt? Rätten att bära burka eller rätten att säga  ifrån om muslimsk klädsel?

För mig känns det bara rätt trist att DN gör ett reportage om två bögar som gifter sig.” Ingen big deal”, som det heter i reklamen. Bara nytt bränsle för homofoberna – medan vi andra suckar och slänger ett ögonkast på svågern intill som pussar på sin kille och funderar vad grannkvinnan tänker som sen länge lever ihop med sin kvinna utan vare sig förlovningsring eller bröllopstankar.

Foto: DN idag

Vilket väder!! Man står  ut med både snö och köldgrader bara solen sprider sitt underbara sken som den gör idag! Och från taket kommer dripp dropp och ett och annat ras när istappar faller ner i snön på den numera avstängda trottoaren. Det är absolut inte lämpligt att gå på den i dessa tider! Men vilken blå himmel! Ser ni!!

När jag for ut för att plåta istappsdroppet så sprang Felix glatt med! Hans ljust rosa nos blir röd i kylan! Man kan väl säga att det är allmän oro i kattleden just nu. Solen gör att även katterna får vårkänslor men sen är det alltför kallt för värmeälskande katter att bege sig ut. Då blir det bus inne som gäller! Ser ni Curry!? Högst upp på bokhyllan har han placerat sig! Det är senaste favoritstället!

Wilma busar nedanför. Inte kan hon låta mitt te vara heller!! Bara bus!

Annat bus finns i DN idag! Och jag gör det busiga i att fotografera det som fick mig att gapskratta imorse och hoppas att Ulf Lundkvist inte tar illa upp. Kolla detta! Har ni svårt att läsa – köp tidningen!

Avslutar med jättegod hjärtekaka som dottern slog till med idag!

”Öppen grav”, kriminalroman av Kjell Eriksson.

300 sidor

Förlag: Ordfront

Efter viss möda har jag nu läst klart boken.

Kjell Eriksson är en lite ojämn författare med ett  par höjdare som ”Prinsesssan från Burundi”, ”Nattens grymma stjärnor” och ”Mannen från bergen”, alla utkomna  på Ordfronts förlag 2002, 2004 resp 2005. ”Öppen grav” tillhör inte den kategogorin och är ingen  bok jag kommer att minnas, än mindre rekommendera.

Efter 120 sega sidor av de totalt 300 börjar det hända något. Därefter spelas en rätt osannolik historia  upp som varken roar eller oroar. Boken känns som ett mellanspel. Ett måste kanhända för att infria ett löfte till förlaget att producera en bok per år.  Det duger inte. Hellre kvalitet än kvantitet.

Uttråkad och besviken lägger jag boken åt sidan för att ikväll ge mig i kast med en favoritförfattare – Karin Fossum! Förväntningarna är höga! Är det möjligt att Fossum kan komma i närheten av ”De galnas hus” så blir jag  mer än nöjd. Rescensioner kommer!

Då och då ser jag en ensam, äldre man gå förbi mitt fönster. Han är lång, går rak i ryggen men med nedböjt huvud. Man kan se att en gång för länge sedan var han en snygg ung pojke, en sådan som flickorna flockades runt. Nu är han ensam. Jag har aldrig sett honom med någon.

Ibland ser jag honom gå till Systembolaget och sen komma bärandes med kassar. Men aldrig att jag sett honom bland de andra gubbarna på parkbänken. Han super nog hemma i ensamhet.

På vardagarna kan jag se honom i någon av kommunens bilar. ”-Han har körkort”, tänker jag då. ”Och sköter sig. Kör inte när han druckit. Det är bra.” Han har jobb också tydligen. Eller är kanske i någon ”åtgärd” sen år tillbaka?

Denne man får mig att ibland stanna till – när han går där utanför på gatan.  Se på honom när han går förbi. Tänka: ”Vad har du i din ryggsäck? Hur är ditt liv och hur blev det så?” Jag tänker att jag skulle vilja närma mig honom – som en vän. Säga några ord, dela lite vardagstankar. Men jag vet att det kan misstolkas. En kvinna som tar kontakt med en okänd man kan ha andra avsikter – avsikter som jag inte har. Därför låter jag bli.

Nu gick han förbi igen. Har varit på Konsum av kassen att döma. Ett ensamt hjärta. Ett ensamt hjärta bland så många andra. Vem ser dom? Vem ser honom?

Tänk på alla ensamma hjärtan idag på ”Alla hjärtans dag”. Någon gång ska jag ta reda på var den ensamme mannen bor och hänga en bukett blommor på hans dörr – ”Från en anonym vän”.