Då och då ser jag en ensam, äldre man gå förbi mitt fönster. Han är lång, går rak i ryggen men med nedböjt huvud. Man kan se att en gång för länge sedan var han en snygg ung pojke, en sådan som flickorna flockades runt. Nu är han ensam. Jag har aldrig sett honom med någon.
Ibland ser jag honom gå till Systembolaget och sen komma bärandes med kassar. Men aldrig att jag sett honom bland de andra gubbarna på parkbänken. Han super nog hemma i ensamhet.
På vardagarna kan jag se honom i någon av kommunens bilar. ”-Han har körkort”, tänker jag då. ”Och sköter sig. Kör inte när han druckit. Det är bra.” Han har jobb också tydligen. Eller är kanske i någon ”åtgärd” sen år tillbaka?
Denne man får mig att ibland stanna till – när han går där utanför på gatan. Se på honom när han går förbi. Tänka: ”Vad har du i din ryggsäck? Hur är ditt liv och hur blev det så?” Jag tänker att jag skulle vilja närma mig honom – som en vän. Säga några ord, dela lite vardagstankar. Men jag vet att det kan misstolkas. En kvinna som tar kontakt med en okänd man kan ha andra avsikter – avsikter som jag inte har. Därför låter jag bli.
Nu gick han förbi igen. Har varit på Konsum av kassen att döma. Ett ensamt hjärta. Ett ensamt hjärta bland så många andra. Vem ser dom? Vem ser honom?
Tänk på alla ensamma hjärtan idag på ”Alla hjärtans dag”. Någon gång ska jag ta reda på var den ensamme mannen bor och hänga en bukett blommor på hans dörr – ”Från en anonym vän”.
Senaste kommentarer