Feel in the Blogg

En av mina läsare väckte tanken om s k beskyddarverksamhet vad gäller attentaten mot caféer och restauranger med invandrare som ägare. Detta med anledning att jag på Magazin24:s hemsida kommenterat mordbranden i Kungsör nyligen. Min fundering då var ”hatbrott” men Thomas förde in mig på tankar om beskyddarverksamhet.

På Wikipedia definieras verksamheten så här, citat: ”Beskyddarverksamhet eller bara beskydd, är en verksamhet där en kriminell organisation mot betalning skyddar en person eller en näringsverksamhet från hot. Hotet kan komma från konkurrerande kriminella, men ofta kommer det från beskyddaren själv. I så fall är beskydd en form av utpressning.

Beskydd är vanligt i verksamheter med svarta pengar, som restaurangbranschen och byggbranschen.”

Jag förmodar att Polisen tänker i liknande banor men problemet vad gäller beskyddarverksamhet är att den som drabbas av ”beskydd” förmodligen inte vågar tjalla.

Detta fick mig att erinra en händelse jag var med om för ett par år sedan. En man från Irak kom in i den butik jag stod i. Vi kom i samspråk och han berättade hur han fått tag i en bostad i Arboga. Några landsmän som redan fanns i Sverige sen flera år hade lovat att ordna en lägenhet åt mannen mot att han betalade en summa pengar samt gav kumpanerna något dyrbart. Mannen berättade att han inhandlat ett dyrt konstverk i Stockholm.
Jag berättade för mannen att det inte alls är svårt att få lägenhet i Arboga. Det finns många tomma, lediga. Mannen tittade på mig men sa inget mera.
Till saken hör att mannen i fråga var medelålders, mycket proper med en bra utbildning. M.a.o. skulle ha säkerligen inte haft svårt att få en bostad på vanligt sätt – om han bara vetat hur han skulle göra…

Kanske branden i ett café i Kungsörhar en naturlig förklaring – eller kanske inte? Vi vanliga vet så lite om vad som försiggår i den s.k. undre världen som faktiskt kanske finns ett stenkast från där du bor, i ett kvarter nära dig…

Cancerfondens ”Rosa bandet” är välkänt och jobbar för en god sak. Genom att bidra till ”Rosa bandet” samlas pengar in till fortsatt forskning.

Men – hur mycket den än forskas och hur stora framsteg som än görs – måste kvinnors bröstcancer först upptäckas för att kunna åtgärdas! Och hur upptäcker man bröstcancer? Jo, ett sätt är att genomgå s k mammografi. Mammografi är en typ av röntgen av bröst för att upptäcka eventuella tumörer eller cystor. Se vidare på Wikipedia genom att klicka HÄR! Undersökningen går snabbt men kan vara lite smärtsam.

Men för att undersökas måste den som inte bor i en stad med ett större lasarett resa en bit. Förutom resan måste personen ifråga kanske ta ledigt från jobbet. I mitt fall blir resan 11 mil ungefär – fram och åter Arboga – Västerås.Lägger man sen till förlorad arbetsinkomst för timmarna x ett stort antal kvinnor i Västmanland så blir det en del pengar.

Jag vet att många kvinnor drar sig för undersökningen av olika skäl. Det gör ont, kanske känns pinsamt och man kan helt enkelt vara rädd för vad som ska upptäckas på röntgen. Kostar det då både tid och pengar innebär det säkert att en och annan kvinna aldrig dyker upp på mammografiundersökningen. Något som verkligen kan vara livsfarligt!

Så här står det på Cancerfondens hemsida: ”Bröstcancer är kvinnans vanligaste cancersjukdom – mellan 15 och 20 kvinnor insjuknar varje dag. Sjukdomen drabbar framför allt medelålders och äldre. Chansen att bli botad från bröstcancer har ökat de senaste årtiondena. Det beror främst på att allt fler fall upptäcks tidigt, och på att behandlingsmetoderna blivit bättre.”

Här om veckan fick jag en kallelse till mammografi. Hur angeläget det är att hitta kvinnor med cancer förstod jag när jag läste vidare i kallelsen:

Är det svårt att läsa det understrukna så kan jag berätta att det står: ”Undersökningen kostar 200 kr. Frikort gäller ej. Reseersättning utgår ej för besöket.”

M a o – mammografi är inte särskilt viktigt eller behjärtansvärt. Du får betala 200 kr, frikort gäller inte och du kan inte förvänta dig någon ersättning för resan. Lägg sen till det faktum att förr kördes en mammografibuss ut till kvinnor i olika städer i länet. Numera måste var  och en av alla kvinnor ta sig till lasarettet själva. För mig visar det tydligt hur lågt prioriterat detta med mammografi är.

Jag tycker Cancerfondens ”Rosa bandet” ska börja i rätt ände! Se till att kvinnor med förstadium till cancer upptäcks i tid! Vad är det annars för idé med forskningen? Är det inte mening att forskning ska bedrivas för att kunna rädda så många bröst och liv som möjligt? Då måste också kvinnor välkomnas till mammografi! Det gör man inte genom en sådan kallelse som jag fick!

Det ena behöver ju inte motsäga det andra! Se till att mammografi ingår i högkostnadsskyddet och kostar som ett vanligt läkarbesök, 120 kr och självklart ska reseersättning utbetalas enligt gängse normer!

Rosa bandet får förmodligen in en del pengar. Satsa en del av dessa pengar på att ge alla kvinnor rättvis möjlighet att genomgå mammografi! (På Rosa Bandets hemsida registreras kontinuerligt alla pengar som samlats in via webben. När jag kollade var siffran 1 543 618 kr).
Jag inser att Cancerfonden är en sak – landstingen en annan – men Cancerfonden och Rosa bandet kunde kanske satsa en del av pengarna genom att på olika sätt påverka landstingen i Sverige.

Jag kommer att skicka en länk på bloggen till Rosa bandet inom Cancerfonden för en kommentar.

Den 18 februari 2006 startade jag med viss tvekan min blogg. Jag hade tyckt att bloggare var egotrippade ordbajsare som inte var till nytta för någon. Äldste sonen övertalade mig: ”Du som gillar att skriva ska väl självklart ha en blogg”.

– OK, tänkte jag, sonen snickrade ihop grunderna och sen började jag skriva – som vanligt. För skrivit har jag alltid gjort. Dagböcker, sagor som liten, insändare, manus till böcker som aldrig kommit ut – och nu en blogg!

Idag är det 4 år sedan sonen fick mig att börja blogga och det har varit en härlig tid – och nödvändigt för en person som jag. En person som bara älskar att skriva och som också har en obotlig iver att tycka och tänka om det mesta.

Det visade sig vara ett lyckokast – bloggen. Jag får utlopp för min skrivlust och samtidigt är det konstigt nog många människor som vill läsa det jag skriver. Läsarskaran ökar hela tiden. TACK!!

Hur firar man detta nu då? Jo, med ”Årets Feeling”! Förra året gick ”Feelingen” till Svenska  Rovdjursföreningen. 2009 års beslut var grundat på den hetsdebatt som pågick mot vargarna då och med de 27 nyligen dödade vargarna i åtanke borde även 2010 års utmärkelse gå till samma förening. Lägger man sen till att stort antal lodjur snart ska gå samma väg som vargarna borde valet vara klart.
Ändå väljer jag att ge ”Årets Feeling” till Djurrättsalliansen. Djurrättsalliansen blev plötsligt känd för en större allmänhet då de i höstas avslöjade förhållandena i svinstallar i vårt land. Deras orädda kamp med djurs rättigheter i sikte gör att Djurrättsalliansen får Feel in the Blogg’s ”Årets Feeling”!

GRATTIS DJURRÄTTSALLIANSEN! FORTSÄTT ER HEDERVÄRDA KAMP!

Fortsätter gör också jag – med mitt skrivande och min blogg!

Vi  ses igen – naturligtvis!