Så säger vi lite sorgset men ändå utan att egentligen tänka på vad vi menar: ”Vi ska alla den vägen vandra”. Ja, visst är det så. Varje dag är en dag närmare döden. Men vad är det att fundera på egentligen?
Här om dagen vandrade jag över granntomten som är en kyrkogård. I snön låg frusna rosor efter den senaste begravningen. 
Då gick mina tankar till döden – och livet. Jag tänkte på begravningar och hur man brukar säga:” Ingen är så dålig som när han lever och så bra som när han är död.” På begravningar kan man höra det ena hyllningstalet efter det andra, fyllda med superlativer. Blommor i mängd och vacker sång.
Men är det inte i senaste laget? Det är väl rätt osäkert – för att inte säga väldigt osäkert – om den döde ifråga ser eller hör någonting alls av allt det vackra och fina.
Varför inte tänka till lite på liv och död för att göra gott medan man lever? Ge den där blomman medan tid är? Säga dom där orden man tänkt säga innan det är för sent?
Det finns så mycket ondska i världen men kärlek och värme kan övervinna allt. En vänlig gest, en kram eller bara att bita sig själv i tungan innan grälet fortsätter – kan få allt att vända. Sluta bråka om småsaker. Glöm förtreten och gå vidare. Tänk på att livet är väldigt kort och du vet inte om det kommer en morgondag – varken för dig själv eller för andra.
Den dagen allt är slut och människan liksom rosen är död – finns inget mer att säga.
Senaste kommentarer