Feel in the Blogg

Packningen är klar! Aino Trosells senaste bok överst, under den stickningen och så min speciella sovkudde!

Nu drar jag! Det är dags för rehab igen!

Men först ska jag till Kattjouren i Köping där jag idag har kvällspasset! Det är verkligen jätteroligt att komma dit!

Mina egna katter har bra passning här hemma under tiden jag är borta!

Här softar Curry!

Vi ses snart igen! Jag blir inte borta så länge. Man tillåts inte rymma från spisen hur många dagar som helst… (= ett skämt! Inte särskilt kul kanske…)

Ha det gott! Det ska jag ha!

Imorse låg jag och funderade på året som gått. Tänkte också på hur jag skulle skriva min årskrönika i bloggen.

Det första jag tänkte på och det sista – var Max och Saga. Mest tänkte jag på Emma och på Nicklas.

Jag tror på ”någonting”. Att det finns något mer än bara detta liv. Det har jag gjort sedan jag var liten. Det känns tryggt och är ibland en utväg när allt känns tungt. Jag tror att det finns så mycket mer än våra människohjärnor kan förklara. Jag är inte ”troende” på det vis som en del människor kallar sig. Men jag tror på något.
Eftersom jag som liten bad till Gud – ber jag nu som vuxen också till Gud. Denne ”farbror med långt, vitt skägg” får symbolisera det ”något” som jag tror på.

Imorse tog jag faktiskt Gud i upptuktelse! Det får sannerligen finnas någon måtta på vad Emma ska behöva gå igenom. Och Niklas, och Emmas sambo och alla andra berörda av Max och Sagas fruktansvärda död.
Och att två små fina barn ska behöva få ett så kort liv och så fasansfull död! ARG – kände jag mig!
Men mest upprörd blev jag av att tänka på Emma!

Nu får det verkligen vara slut på elände, sorg och död för Emmas räkning! Fr o m nu kan det bara finnas LJUS, GLÄDJE och LYCKA kvar för Emma. Och för Nicklas, Emmas sambo och de andra.
Så måste det vara!

Gud svarade förstås inte. Men jag bad ändå. Ett sätt att behandla sin frustration men också att finna hopp och förtröstan. Att överleva.

Och om böner hjälper så kommer 2009 bli ett ljust, lyckligt och hoppfullt år för Emma, Nicklas, bonusföräldrar och övriga familjen.

DET tror jag på!

Tidig morgonpromenad igen! Den myckna julmaten och gotterna gör promenerandet än mer behjärtansvärt…

Ett av alla fina hus invid Arbogaån.

Några var väldigt kära igår natt… …..

…

Hemma igen med en mugg cappuccino vid köksbordet fick jag se katten Felix sitta under syrenbersån och verkligen stirra uppåt grenarna. Vad kunde han nu fått syn på…??

En domherre! Den rackarns katten trodde han skulle kunna få en stor, röd domherre till frukost! Sällan!

Jag sprang upp med kameran i högsta hugg. Smög mig ut och försökte fånga domherrarna – för de var flera! – på bild. Men som den usla fotograf jag är gick det inget vidare… Här följer ändå lite av resultatet.

1(4)2(4)
Alldeles intill trappan vågade den sig.

3(4)4(4)

Sen såg jag något hoppingivande. Titta på syrengrenen jag håller i!

Pånyttfödelse! De kala, till synes döda träden är tvärtom fulla av liv. De här små knopparna på grenen ska snart bli till gröna löv.

På tal om liv och död så är det idag 3 år sedan vår älskade katt Hasse dog. Han blev bara 12 år för hans njurar tog slut och gav upp. Vi hade hoppats att han skulle leva mycket längre. Sippan som vi hade före Hasse blev 18. Men över liv och död bestämmer vi inte alltid.
På en fin almanacka som jag har finns denna bild för december månad. Den får bli en hälsning till Hasse men även till Sippan. Var rädda om allt levande. Var rädda om varandra. Ta till vara stunden.

Idag gick jag en alldeles speciell promenad. Genom staden och fram till en park. När jag öppnade den svarta järngrinden kom två små barn springande emot mig. De ropade och skrattade och frågade om jag skulle besöka dom. – Ja, sa jag. – Vi ska visa dig vägen, ropade barnen. Pojken tog min hand och den lilla flickan sprang i förväg. – Kom, ropade hon och hennes bror och jag började också springa .
Det var förunderligt – barnen var så tunt klädda. Pojken hade en Spidermantröja på sig men ingen jacka. Den lilla flickan hade bara en rosa prinsessklänning av skiraste siden. Båda sprang barfota över den nyfallna snön. – Fryser ni inte, undrade jag. -Nej då, försäkrade de båda i munnen på varandra. – Vi leker och har så roligt och fryser inte alls. Kom får du se var vi bor!
Vi gick längre in i parken.

Nu sprang de båda före mig. Vi närmade oss en liten å och de båda barnen sprang ner till åkanten där de började leka med små träbåtar. – Är det inte kallt i vattnet, undrade jag. Men plötsligt såg jag grönskande mark där det förut varit is och snö. Och vattnet som nyss tycktes fruset var klart och fint. Den lilla flickan plockade upp de vackraste blommor från marken. En varm vind svepte runt mig. Jag var förstummad.

-Det är många som kommer och hälsar på oss, sa flickan.

– Ja, jag kan se det, svarade jag.

Jag gick sakta framåt. Ja, visst är det många som besöker de två små barnen. Granris dekorerade med röda band, massor av ljus och små presenter.

– Vi har fått julklappar!!

Ja tänk, barnen hade fått paket på julafton! – Det där är från pappas bror, sa pojken, jag fick en motorcykel! En riktigt fin motorcykel!! När jag blir stor ska jag tar motorcykelkörkort!
– Från pappas bror och från Carina, utropade flickan. Jag fick en mjuk, fin nalle! Jag tittar och beundrar. Ler åt deras glada miner. Får syn på två små, små julgranar och barnen försäkrar att det är deras alldeles egna julgranar!
De pekar ivrigt på både glitter och julgransprydnader och visst är det två riktiga små julgranar som står där. Och plötsligt är barnen pyttesmå och tar varandra i hand. Sjungande dansar de runt en av de små, små granarna. Deras pärlande skratt får mig också att börja skratta.

– Vi har fått pappersänglar också! Barnen drar i mig, pekar och visar.
Där i snön står två små änglar intill ett litet lusthus. – Så fint, säger jag.

– Har du sett porslinsgranen, pojken pekar.

Där står en gran av porslin och två små tomtar busar och leker intill. – Jag brukar gunga! skrattar flickan.
– Och jag puttar på, säger pojken. – Jag lovar att jag ser till att hon aldrig, aldrig ramlar och slår sig. Han stryker sin lillasyster över kinden.

Ja, jag kan se att de har det så bra – de två små änglarna som jag mött.

Jag tänder ljusen jag har med mig och känner mig lugnare än när jag gick hit.

När jag ska gå tar de mig i handen. Pojken på ena sidan och flickan på den andra. Följer mig genom parken.
– Kommer du tillbaka, undrar de. – Ja självklart, svarar jag.
– Hej då! Snabbt som vinden far de iväg och lämnar mig ensam vid grinden ut mot världen.
– Ja, jag kommer tillbaka.

Och med ens är det grönskande gröna borta, solen värmer inte mera och marken är frusen precis som den var när jag gick in här för en stund sen. Nu ser jag inte längre de två små änglarna heller . Men jag vet att dom finns. Och jag har fått höra att de har det bra.

Jag drar en djup suck av lättnad. Känner mig lite omtumlad. Precis när jag korsar övergångsstället hör jag Rådhusklockan slå tio slag. Det är Juldagen år 2008.

(Tack till Lisa vars hemsida har så många fina änglar!) www.lisas-place.net/Lisas-place/Lisas-Space/anglabilder3.htm

Juldagen är här med sitt lugn och sin frid. Inte ens vinden orkar blåsa och lyfta flaggan det minsta lilla.

Börjar med en kort resumé från gårdagskvällen.
Julbordet!
Tomteblossen!
Julgrisen!

Och massor av julklappar! Av de som jag fick väljer jag tre från vart och ett av mina barn.

Ett badset!
En katt av tenn! CD!

Alla var nöjda, lyckliga och glada. Så även våra ystra katter som blev mindre och mindre ystra ju mer kvällen led mot sitt slut. Att fira jul tar på krafterna!

Bröderna Katt – Curry och Felix – sov ihop precis som förr i världen då de var små. Denna gång uppe på linneskåpet!

Wilma somnade sött i dotterns rum.

Efter allt ätande och soffsittande var det dags för en stärkande promenad då Juldagsmorgonen randades!

Ett par minusgrader och den uppgående solen som färgade himlen rosa – gjorde promenaden skön till kropp och själ.

Ån blev gyllene av morgonsolen där tunna isflak seglade fram.

Ån i öster från cykelbron.

Arboga ter sig lite fruset i morgonljuset.

Frusen verkar också denna eka som gått på grund i Arbogaån.

Stora Torget i Arboga var tomt och öde denna Juldagsmorgon.

Några fåglar som letade mat var det enda som rörde sig på torget.

En portgång på Västerlånggatan såg inbjudande ut i morgonsolen.

Promenaden tog dryga timman och nästa blogg kommer att ta upp mer om den. Men nu är det faktiskt åter dags för lucköppning! Min favoritkalender hade 25 luckor!!

Nr 25 står det på den sista porten!
Därinne fanns julgranen!
Nu är alla luckorna i kalendern öppnade! Kanske ses vi igen nästa december för en ny kalenderöppning!

Avslutar denna blogg med den känsla av lycka jag fått av vänner som bryr sig om mig! Vänner som jag fått på alla möjliga och omöjliga sätt! 🙂
SMS från Marie på Kattvännerna, MMS från Lotten jag fått som vän genom Fi, blogghälsning från Tina i England, julkram från Emma via mail, telefonsamtal från Harry, högsta chef över mig en gång – fyller 90 nästa år(!) och GOD JUL från Sune på stan. Det finns fler att nämna men jag stoppar nu. Därmed inte sagt att jag bryr mig mindre om de som inte kom med! Inte alls!
STOR KRAM TILL ER ALLA – VAR OCH EN!