Feel in the Blogg

Enligt någon av tidningsdrakarna lever vi i Arboga som i en skräckfilm. Kanske något överdrivet – men nu börjar man nästan känna sig lite paranoid. Har kanske sett lite för mycket på TV, läst för många deckare…???

Den mordanklagade är släppt och befann sig över huvud taget inte i Arboga under mordkvällen, enligt uppgift. Jaha, vem är det då som har mördat två små barn och svårt skadat mamman – och varför????

Tankarna far i skallen! Är det en vettvilling som går lös? Men varför skulle han eller hon braka in hos en vanlig familj och döda två små barn??

Det börjar mer och mer likna en thriller och man får behärska sig för att inte låta fantasin ta överhand.

Det absolut viktigaste är att få tag i mördaren så att han/hon inte kan ”slutföra jobbet” med mamman. Hon har ju sett mördaren!
Sen är det självklart så att den stackars skadade mamman måste ha allt stöd man kan tänka sig den dag hon vaknar och ska ta in sanningen.

Vi får vänta och se. Hoppas att polisen har tillräckliga resurser för att klara upp mordfallen! Och att grannar, vänner, bekanta kommer in med tips till Polisen.
Är det ingen av grannarna i det tättbebyggda villaområdet som märkt någonting??

Ja, kanske lever vi i en skräckfilm…

Jag känner mig förstummad. Förstummad över tragedin igår. Men också förstummad över många av kommentarerna på min blogg om morden på de små barnen.
De som kallar mig ”lika sjuk som den som höll i kniven” och att mina bloggkommentarer är det dummaste de hört. Plus att jag förmodas värva feminister!?
Jag har inte ”spamat” dom – för jag vill att alla ska få läsa…

Jag bryr mig inte personligen – det som upprör mig är hur man kan vara så känslokall! Hävda sin rätt som man när det handlar om två små knivmördade barn på 2 och 4 år! Säger en hel del om de som skriver.

Man behöver inte vara engagerad feminist för att skänka pengar till kvinnojourer. Jag har över huvud taget inte nämnt ordet feminist i bloggen om barnamorden.
Det borde vara rätt klart för var och en att det finns ett mycket stort antal hotade och misshandlade kvinnor. Dessa kvinnor behöver kunna fly, få en fristad tillfälligt på en kvinnojour. Alltså – varför inte skänka en slant till jourerna samtidigt som tankarna går till mamman som kämpar för sitt liv. Denna unga flicka har misshandlats och hotats av sin exman tidigare – det framgår av nyhetsrapporteringen.

Sluta tyck synd om er själva karlar! Ingen vill åt justa, hyggliga män! Det är våldet som ska bekämpas – oavsett om det sker genom en man, en kvinna eller ett ”odjur” som någon skrev.

Efter att jag skrivit min tidigare blogg tog jag en promenad. Jag gick till mordplatsen. Hade med mig två vita tulpaner som bara hunnit knoppas – precis som det två små människobarnen som inte fick leva vidare. Jag la dom intill avspärrningarna och tände ett ljus.
På vägen hem ringde äldste sonen och sa att det var en klasskamrat till honom som drabbats och att det var hennes barn som mördats. Jag blev chockad.
Jag minns henne speciellt från ett studiebesök som hennes klass gjorde då jag jobbade med personalfrågor. Hon var speciell – en ljus, varm och mild flicka men ändå glad och öppen. Jag lade särskilt märke till just henne bland alla de övriga! Varför skulle hon behöva drabbas så här?
Hur orkar man leva vidare när ens båda barn blivit knivskurna till döds.

Ikväll tänder alla i Arboga tre ljus i fönstren – för barnen och deras mamma! Ett kedje-sms är igång för att sprida detta. För gärna meddelandet vidare även på annat sätt – via telefon eller mail.

Även andra än arbogabor kan givetvis göra detsamma för att hedra offren.

Det är en sorgens dag i Arboga…

Mina tankar går denna morgon förstås till händelsen här i Arboga.

Två små barn mördade och en mamma svårt skadad. Hur kan man göra så? Hur kan detta få hända?

Tyvärr är det nästan ”vardagsmat” numera i vårt samhälle – men när det kommer så nära inpå som i sin egen lilla hemstad – känns det mer påtagligt, än mer sorgligt och fruktansvärt.

Vad har två små barn gjort för att få sätta livet till? Med vilken rätt tar någon ifrån dem deras liv och framtid?

Som alltid är det en man med i bilden! Män misshandlar och mördar sina kvinnor. Män dödar av svartsjuka, missbruk, makt, kulturkrockar – you name it! Män mördar sina barn för att ingen annan man ska få ta hans papparoll! Makt och våld går hand i hand!

Tankarna går till mamman som överlevt, men som mist sina två små barn. Hur går man vidare? Hur kommer man igen efter något sådant?

Jag tänker också på alla andra kvinnor och mammor som upplevt samma sak. I Stockholm, Göteborg, Umeå, Malmö – storstäder, småstäder, på landsbygden – över hela Sverige. Över hela världen utsätts kvinnor för misshandel och mord. Och väldigt ofta av en för kvinnan närstående person – en man.

Skänk en tanke till dessa kvinnor och mammor. Skänk en slant till Kvinnojouren i din hemkommun! Påverka genom att aldrig någonsin acceptera detta våld!

Jag hann precis ta min morgonrunda innan snön började falla!

Så här såg det ut kl 10.30 men snöandet har ökat!

Då ska man göra så här om man har möjlighet:

Kura ihop i soffhörnet med en filt omkring sig och en god bok till hands!
Jag läser för närvarande ”Tillsammans är man mindre ensam” av den franska författarinnan Anna Gavalda. En mycket bra och annorlunda bok! Hittade den för 55 kr på REA i Konsum.
Bredvid ligger boken ”Ut ur depression och nedstämdhet med kognitiv beteendeterapi” – en bok jag skickat efter från Böckernas Klubb i brist på praktisk KBT… Har man inte bröd får man äta limpa – som det heter.
Läkaren glömde ju bort min remiss i drygt 4 månader och sen förmodar jag att det är en väntetid på minst det dubbla…

Får jag visa en bild till?

Den här tog jag i lördags kväll. Himlen skiftade i rött och lila bortom kyrkogården intill S:t Nicolai kyrka. Stämningsfullt och vackert.