Feel in the Blogg

Läser i kvällspressen att den 31-åriga tyska kvinnan, misstänkt för morden på två små barn i vår hemstad, nu är frisläppt!!

NEEJ, ropar jag rätt ut!

Är det fel person som suttit anhållen så ska hon självklart släppas! Men är det rätt – så är det ännu ett steg in i mardrömmen! Vad händer nu? Om det är denna kvinna ändå – kommer hon tillbaka hit? Vad tar hon sig för nästa gång?
Om det är någon annan – vem är det då??

Man känner sig vettskrämd faktiskt!
Kunde inte häktningen ha gällt tills DNA-analysen av hårtussen blivit klar??

Mardrömmen fortsätter…

På påskdagen i Arboga – det första jag gör när jag vaknat är att rusa till datorn och slå på den. Sen hoppas, hoppas, hoppas att mördaren åkt fast. Inte än… En kvällstidning påstår att ett vittne sett den nu anhållna kvinnan lämna familjens hus på måndagskvällen. Sant, inte sant, vem vet?

För de som läser min blogg och som inte bor i vår lilla stad kan det kanske vara svårt att förstå våra reaktioner. Men i en småstad känner alla alla – och när ett sådant här fruktansvärt dåd utförs så blir vi alla nära varandra. Vi sluter upp, går samman och vill skydda, göra allt för de som drabbats.

Ändå vet vi ju att vi egentligen ingenting kan göra. Polisen måste jobba på och mördaren måste överbevisas eller erkänna. Sen kommer det än mer fasansfulla – mammans återgång tillbaka till livet… Ett nytt liv utan sina älskade barn. Ett nytt liv – med vilka handikapp då?? Vad har den svåra misshandeln åsamkat henne för skador – utöver de rent psykiska (som om inte det psykiska skulle vara nog…)? Eller har ödet stått henne bi – och hon klarat sig hyggligt?

Vi kan bara vänta och se. Hoppas och tro.

Ute är det isande vacker vårdag. Kylan visade -11 imorse utanför vårt hus. Vore det inte för kölden och sorgen skulle det vara en härligt solig morgon.
Jag ska ta mig en mugg cappuccino och sen ringa mina gamla föräldrar. Flaggan är på plats – det är påskdag och allmän flaggdag.
Sen kurar jag nog ihop mig i soffan med en bok. För att många, många gånger springa till datorn och kolla senaste nytt. Har Polisen gjort fler framsteg? Är mördaren fast?

Så har vi det i Arboga påskdagen 2008…

Iskall kyla. Vandrade ner till familjens hus. La ner mina blommor och tände ett ljus.
Massor av ljus brann redan. Blommor, hälsningar, gosedjur och brev. Några människor stod och pratade. Jag anslöt mig till dom.

Tårarna kom.

Ofattbart! Ilska! Fruktansvärt! Kan inte sova. Varför såg jag inget när jag bor precis intill? Vrede! Sorg. Tankar och prat far hit och dit.
Vi kramar varandra och går vidare.

Jag går hem till min familj. Till värmen och ljuset. Ändå är det så kallt – så fruktansvärt kallt.

Jag har haft besök från Blåkulla! Den hälsningen vill jag vidarebefordra!

Ha en bra påskhelg båd käringar och gubbar!

Så var då påskafton här – även i Arboga. Eftersom jag har väldigt svårt att önska en ”glad påsk” – vill jag tillägna er alla en fin, lugn och harmonisk påskhelg.

I natt när jag tänkte på allt det hemska som hänt – så kom det över mig en känsla: Detta mord kommer att lösa sig. Mördaren kommer att åka fast.
Det var en stark, intuitiv känsla – kalla det fånigt den som vill – men jag tror på den, vill tro!

Kvällspressen skriver så mycket snaskigt och mängder av information som man inte vet om ens hälften är sant. Läste på en av tidningarnas hemsidor att mamman hade en tuss av mördarens hår i sin hand. Om det ändå vore så! Om hon hade beviset i sin hand! Ett bevis som via DNA-teknik kan spåra mördaren.

För övrigt är det hemskt hur två människors liv, jag två familjers liv, plötsligt blir offentligt! Genom pressen får vi veta ”allt” om förhållanden, svårigheter, glädjeämnen, resor, intressen – allt. Mitt i all sorg för de drabbade måste detta läggas som en extra tung börda ovanpå alltsammans.

Jag vill drömma en dröm. Att ett år förflutit. Att vi firar påsk igen och att mördaren åkt fast för länge sen. Att de drabbade fått hjälp, funnit lite av sinnesro och kommit en bit på väg mot ett nytt, förändrat liv. Att de känner att de har varandra och en mängd kända och okända vänner som tänker på dom.

Tills dess: Hjälp polisen! Tänk intensivt på vad du gjorde i måndags kväll i Arboga, ja under hela måndagen! Såg du något? Var det någon person som verkade obekant och uppförde sig misstänkt? Tänk igenom hela den dagen och försök att minnas ovanliga saker som kan vara viktigt. Minsta lilla händelse kan vara en viktig ledtråd.

Var rädda om er och om varandra!