På påskdagen i Arboga – det första jag gör när jag vaknat är att rusa till datorn och slå på den. Sen hoppas, hoppas, hoppas att mördaren åkt fast. Inte än… En kvällstidning påstår att ett vittne sett den nu anhållna kvinnan lämna familjens hus på måndagskvällen. Sant, inte sant, vem vet?
För de som läser min blogg och som inte bor i vår lilla stad kan det kanske vara svårt att förstå våra reaktioner. Men i en småstad känner alla alla – och när ett sådant här fruktansvärt dåd utförs så blir vi alla nära varandra. Vi sluter upp, går samman och vill skydda, göra allt för de som drabbats.
Ändå vet vi ju att vi egentligen ingenting kan göra. Polisen måste jobba på och mördaren måste överbevisas eller erkänna. Sen kommer det än mer fasansfulla – mammans återgång tillbaka till livet… Ett nytt liv utan sina älskade barn. Ett nytt liv – med vilka handikapp då?? Vad har den svåra misshandeln åsamkat henne för skador – utöver de rent psykiska (som om inte det psykiska skulle vara nog…)? Eller har ödet stått henne bi – och hon klarat sig hyggligt?
Vi kan bara vänta och se. Hoppas och tro.
Ute är det isande vacker vårdag. Kylan visade -11 imorse utanför vårt hus. Vore det inte för kölden och sorgen skulle det vara en härligt solig morgon.
Jag ska ta mig en mugg cappuccino och sen ringa mina gamla föräldrar. Flaggan är på plats – det är påskdag och allmän flaggdag.
Sen kurar jag nog ihop mig i soffan med en bok. För att många, många gånger springa till datorn och kolla senaste nytt. Har Polisen gjort fler framsteg? Är mördaren fast?
Så har vi det i Arboga påskdagen 2008…
Senaste kommentarer