Feel in the Blogg

Min diagnos är: Psykisk utmattningsdepression

Dag 4 – resa 11 mil t o r – jag kör ensam.

När jag kom till Manpower Hälsopartner idag hälsade receptionens personal. Jag blev förvånad men glad.

Träffade 4 olika personer på förmiddagen vilket var mycket jobbigt. Jag kommer inte ihåg vad jag sagt till vem, eller vilka frågor som ställts av personer jag inte minns namnen på.

Det besynnerliga är att personerna jag träffat nu framträder på ett annat sätt än tidigare. Deras sätt att prata och sammanfatta – gör att jag får en känsla av tillfredsställelse. Jag vågar andas ut. Det som de säger till mig får mig att förstå att de är kunniga. Att de ser hur jag mår och litar på vad jag säger.
Alla verkar ta mig på största allvar och när jag ber om hjälp att få skriva ner frågor till psykiatrikern som gjorde mig illa till mods i måndags – gör de allt vad de kan för att hjälpa mig. De verkar uppriktigt glada över att göra det.

De tre allvarsamma kvinnor jag mött idag i sina olika roller som psykolog, arbetsterapeut och beteendevetare – har sagt många kloka saker. Saker som jag förstår är viktiga.
Det är min tur att leva nu. Jag måste sluta straffa mig själv. Ge mig själv tillåtelse att må bra.
Om jag ska kunna bli frisk och ge till andra – måste jag ge till mig själv först.

Den tuffa, snygga beteendevetaren som alltid verkar rapp i käften och har svar på tal – fick tårar i ögonen – och sa sig vara skakad över hur jag behandlade mig själv.
Det gjorde mig förvånad och samtidigt kan jag känna att det hon sa nog är sant.

Någonstans, långt borta i tunneln ligger en mängd bitar som har sin givna plats i mitt livspuzzel. De måste få en chans att komma rätt, filas till lite kanske, mjukas upp för att passa.

Hela tiden har ett antal receptionister och annan personal vankat av och an – ut och in – i den stora fina lokalen på Manpower Hälsopartner. När dom inte stänger för kaffepaus vill säga.
De verkar faktiskt ha en del att göra och ställer upp på oss som är där.

Jag sa ”Hej då” när jag gick därifrån idag och jag märkte att solen sken.

Min diagnos är: Psykisk utmattningsdepression

Dag 3 – resa 11 mil t o r – jag kör ensam.

Ja, visst orkade jag åka igen. Man måste orka. Är man inte dödförklarad så orkar man. Så menar Försäkringskassan!
Men det blev ett prov… Jag skämdes över att jag tänkt det där i natt om att svänga ut framför en långtradare. För vägen mot Manpower idag var verkligen att sätta livet på det hala – rent bokstavligen…
Ösregn från start – och efter cirka en mils körning – full snöstorm! Bilarna kröp i 60-70 på motorvägen. Ingen vågade köra om – tack och lov. Och jag kom fram välbehållen. Men, som sagt, jag skämdes över mina tankar – för jag ville för allt i världen inte råka ut för någon krasch på motorvägen.

Väl framme var jag ensam i väntrummet. Som vanligt – inga hälsningar – utan undanglidande blickar. En beteendevetare tog sen hand om mig i drygt 1,5 tim. Hon tyckte jag pratade för mycket och bad mig sen sluta att be om ursäkt för allt (??). Hon sa också till mig att inte torka ögonen som rann av tårar. ”Du blir bara röd och du är inte svart av mascara!”. Sen tyckte hon att Försäkringskassan var ett gäng idioter (hon sa det inte ordagrant) – men det gjorde att jag fick ett mer positivt intryck av henne.

Kl 10.30 – efter en kort paus – kom farbror doktorn och hämtade mig. Vi hade 1,5 timma på oss… Han betedde sig nästan som sjukgymnasten. Fingrade nervöst på pappren och ursäktade att han som medicinare inte hade speciellt mycket att komma med. Det förstod jag redan. Dock kollade han blodtryck och puls samt reflexer i armar och ben. Han lyste också i mina ögon.
Sen berättade han att psykiatrikern (han som fick mig att vilja rasera hela inredningen ) – föreslår att jag jobbar 50 % med utfasning mot heltidsjobb. (Chock!)

Tilläggas kan att alla personer – från beteendevetare, sjukgymnast, läkare och psykolog – träffar jag två (2) gånger och under längre tid – utom psykiatrikern. Honom fick jag endast träffa en gång – och då under knappt en timma – direkt första dagen.
Återigen – min diagnos är utmattningsdepression – en diagnos som fastställs lämpligast av en psykiatriker.

Träffen med läkaren var avklarad efter 25 minuter. Alltså hade jag 2½ timmas lunch. Jag la mig i vilrummet. Hoppades få sova lite – när natten varit så sömnlöst jobbig. Men rummet var så kallt att det inte gick att få en blund. En tunn filt hjälpte inte mycket. Efter en timma försökte jag ändra elementet som stod på golvet. Det gick inte.
Jag huttrade och frös en halvtimma till – sen gick jag ut i pausrummet och åt medhavd macka med ost och drack vatten. Jag kände mig helt färdig.

13.00 kom psykologen – en timid kvinna som verkade (??) bra om än en smula tafatt. Jag drog min historia igen, grät och var efter 1½ timma utpumpad.

Hela tiden har ett antal receptionister och annan personal vankat av och an – ut och in – i den stora fina lokalen på Manpower Hälsopartner. När dom inte stänger för kaffepaus vill säga. OBS! De är 23 anställda på Manpower!

På något vis tog jag mig hem. Märkte att snöstormen bedarrat och trafiken var tämligen lugn.

Imorgon är näst sista dagen. På fredag faller domen – som jag förmodar blir psykiatrikern som avgör. Övriga ”jurymedlemmar” står väl sig slätt vid sidan av hans psykiatriska examen…

Sen går jag nog och hänger mig. Jag orkar INTE en vända till med Försäkringskassan! Aldrig! Never! Uteslutet.

02.00 – natten mellan Dag 2 och 3

Jag kan inte sova trots tabletter. Mitt huvud brusar och dånar. Vad sa jag igår och vad sa jag inte? Jag minns inte. Munnen är torr, hjärtat bankar.

Jag vet att jag är sjuk. Min läkare på Psyk vet. Det räcker inte för Försäkringskassan.

Ska jag avsluta det hela? Är det enklast att dö? Men min familj!? Det skulle vara så lätt att svänga ut framför en långtradare imorgon på väg till Manpower Tortyr.

Jag orkar inte gå en match mot Försäkringskassan igen. Jag orkar inte strida. Orkar inte.

På Manpower Tortyr vill ingen personal möta ens blick i väntrummet. När man kommer – vänder de bort blicken. Ingen hälsar. Inte ens dom jag lämnade ut mitt liv till Dag 1. Förnedrande och mycket otryggt.

Kan jag sova lite till? Hur ska jag annars orka en dag ytterligare?

Min diagnos är: Psykisk utmattningsdepression

Dag 2 – resa 11 mil t o r – jag kör ensam.

Idag – 09.15-12.00 med kort paus – träff med arbetsterapeut.

Halva tiden grät jag ut min sorg och arbetsterapeuten verkade i alla fall förstående och bra. Sa sig stå för det hälsovårdande och inte på Försäkringskassans sida… F-n trot…

Resten av tiden fick jag göra praktiska uppgifter.
Skrev 3 fakturor på dator och plockade muttrar på skruvar á la löpande band-principen. Båda momenten var jag värdelös på.

Fick fylla i en enkät och beskriva HUR värdelös jag kände mig. En fråga gäller hur viktig jag tycker min personliga hygien är. (??)

Hela tiden har ett antal receptionister och annan personal vankat av och an – ut och in – i den stora fina lokalen på Manpower Hälsopartner. När dom inte stänger för kaffepaus vill säga.

Vid 12.15 åkte jag hem – fullständigt slut. Var en ren trafikfara på vägarna.

Skrev bloggen.

Ska försöka sova en stund – är jättetrött men hjärnan går på högvarv och hjärtat flimrar.

Min diagnos är: Psykisk utmattningsdepression

Dag 1. Resa 11 mil t o r – maken kör.

1 timmas samtal med en psykiatriker. Han är inte påläst om någonting vad gäller mig. Jag får dra ”hela historien”.
Han frågar sen: ”Tänker du på självmord slentrianmässigt?” (??) Och: ”På vilket sätt har du tänkt begå självmord?”.
Sen får jag redogöra för min barndom och han säger sen: ”Vilken rehabiliteringsvård har du fått?”. Jag svarar sanningsenligt: ”Ingen!” Han blir upprörd och säger: ”Det kan du väl ändå inte mena?”. Jag svarar att det är just det jag menar och all den vård jag fått har jag fått ordna själv och de önskemål jag haft i övrigt för att komma vidare – har inte bifallits. (Det är inte rätt svar ser jag på honom…)
Samtalet avslutas med att han säger: ”Jag ska inte komma med några moraliska aspekter”…

Det får mig att gå i taket när jag sen kommer ut i väntrummet!! Först då fattar jag vad karln har sagt! Jag är SÅ ARG så jag skulle vilja sparka sönder den tjusiga vasen på bordet eller drämma näven genom fönsterrutan! Jag vill SKRIKA men för att inte göra övriga illa tilltufsade patienter i väntrummet illa – går jag ut och ringer en väninna som VRÅLAR UT MIN FRUSTRATION OCH ÅNGEST!

Sen är det 1 timmas paus…

Kl 10 kommer sjukgymnasten (!) och hämtar mig. Han ber mig klä av mig i trosor och behå – och klämmer och drar. Klappar på mig som när man klappar en vetedeg. Vi har 2 timmar (!) på oss. Sjukgymnasten pratar om små och stora bröst, om kriget i Bosnien och frågar om min man är klinikchef.
Efter 30 minuter är vi klara. (Jag är inte i så stort behov av en sjukgymnast för min psykiska utmattningsdepression).

Eftersom jag nu har 1½ timma till godo + 1 timmas lunch – lodar maken och jag runt i storstan i 2½ timma!! Jag känner mig inte direkt upplagd för shopping… Vi äter och väntar in tiden.

Kl 13 har jag en timma med sjukgymnasten igen!! ”Belastningsanalys” heter det nu. Det är minst sagt pinsamt. Han sitter där med ett A4 och mumlar. Börjar sen prata om att han själv är vänsterhänt och vilka problem han haft med det. Frågar om jag är av Vallonsläkt och undrar om min pappa är lantbrukare. (??)
Jag får gå 20 meter i korridoren på tid – det tar 19 sekunder. Sen pratar sjukgymnasten om Afrika och hur bra dom har det där fast dom är fattiga.
Vi är klara på 20 minuter.

Hela tiden har ett antal receptionister och annan personal vankat av och an – ut och in – i den stora fina lokalen på Manpower Hälsopartner. När dom inte stänger för kaffepaus vill säga.

13.20 åker maken och jag hemåt.

Jag är helt slut efter veckor av ångest inför detta – men samtidigt alldeles för upprörd för att kunna sova. Jag är rastlös och illamående.
Skriver bloggen.