Läser en mycket intressant debattartikel i Dagens Nyheter idag. En forskargrupp från Mittuniversitetet och Umeå universitet presenterar delar av sitt resultat kring ”Att kombinera familj och arbete – vardagslivets balansakt”. I sin helhet finns undersökningarna i den kommande boken ”Jämställdhetens pris”.
Forskarna påvisar de uppenbara problem vi har i Sverige med att nå fram till jämställdhet. En jämställdhet som både män och kvinnor säger sig stödja i mycket hög grad. 96 % av svenska folket anser att både män och kvinnor bör ta lika stort ansvar för hem och familj och endast 14 % anser att kvinnan bör skära ned på sin betalda arbetstid för familjens skull.
Trots dessa positiva siffror och den vilja som finns, är en strävan mot jämställdhet smärtsamt, visar forskningen. En smärtsam process för män, kvinnor och familjer som politiker och beslutsfattare i mycket större grad måste förstå allvaret i – om man vill uppnå ett jämställt samhälle – vilket de politiska partierna i Sverige säger sig vara överens om.
Jag kan bara gå till mig själv och min familj. Min man och jag var jämställda INNAN vi fick barn. Vi hade lika hög lön och utvecklades i våra jobb. Han lagade maten och såg till att det städades – för han var mycket bättre på det än jag – ett exempel. På skämt sa jag till honom att jag aldrig skulle föda barn om inte han lovade att ta ut hela föräldraledigheten! Han gick med på det.
Men hur gick det? Vad hände? När den lille var född var det ju så gudomligt härligt att vara hemma med honom! Så ljuvligt och så mycket nytt att upptäcka även som ”hemarbetande”. Jag stortrivdes och min man fick 1 månad (!) på sommaren i föräldraledighet!! Jag unnade honom alltså inte del av lyckan och allt det nya! En själviskhet som jag tror att jag delar med många, många mammor och som vi kallar ”genetisk”.
När sen barn nr 2 och 3 föddes var min man fullt uppe i studier på annan ort och det fanns inga valmöjligheter längre. Jag blev den som tog ut all föräldraledighet.
Därmed ledde vägen spikrakt fram mot en utmattningsdepression – vilket jag naturligtvis inte förstod från början.
Nu går jag här hemma – och sköter marktjänsten! För ”någonting ska hon väl ändå göra när hon bara går hemma”. Långtidssjukskriven och arbetslös – med en sjukersättning jag aldrig skulle kunna leva på om jag var ensamstående med mina tre barn.
Jag har barn och jag har syskonbarn – två flickor – som jag aldrig i livet vill ska drabbas som jag och vår familj gjort! Vi försökte, vi trodde vi gjorde rätt, jag uteslöt min man från sin roll som pappa och hemarbetande då möjlighet fanns – och han godtog det hela. Något som jag är säker på händer om och om igen – idag och för evig tid – om vi inte sätter ner foten NU! Och de som måste sätta stopp är just de som forskarna i sin studie visar – ”politiker och makthavare”!
Jämställdhetssträvan ska inte bara vara en läpparnas bekännelse från politikerhåll – som sen skyller på familjerna – män och kvinnor när de inte får puzzlet att gå ihop!
Jämställdhet är det viktigaste just nu för vårt samhälle! För våra barn, för kvinnor, för män, för det stora antalet långtidssjukskrivna utmattade, för alla de som står på gränsen att stupa, för alla de som försörjer det stora antalet sjuka, för vårt yrkeskunnande, för vår samhälleliga utveckling!
Min övertygelse är att en kvoterad föräldraförsäkring måste till. Dessutom bör 6 timmars arbetsdag införas!
Senaste kommentarer