Feel in the Blogg

Jag är aningen trött på tjusiga hemma-hos-reportage i bostäder som ligger långt ifrån mig och min futtiga kassa! Jo visst – jag behöver inte köpa Drömhem & Trädgård, Elle Interiör, House and Garden eller Residence! Och gör det inte heller – sneglar inte ens efter dom på tidningshyllorna i Pressbyrån.

Men jag råkar prenumerera på DN och där finns ett magasin på fredagar som heter just DN Bostad. Om man nu inte kastar bilagan direkt i källsorteringen så går det knappast att undvika ”kocken med smak för antikviteter” där han står vid sin Peugot cabriolet utanför sin ”lilla ombyggda gård” i Skåne. Lite i förbifarten får man veta att garaget också härbärgerar en Mercedes och en MG – och då förstår man att det ”lilla huset” måste ha ett förhållandevis stort garage…

Den ”lilla ombyggda gården” kryllar av antikviteter och ”alla badrum” är nya – vilket får mig att inse att den ”lilla ombyggda gården” möjligen är liten för den som är van vid slott eller herrgårdar. Tillkommer gör familjens swimmingpool som är uppvärmd året runt – något som slutgiltigt får mig att begripa att den ”lilla ombyggda gården” i själva verket överträffar storleken på min sunkiga 3:a med hästlängder.

Det är rustika furubord polerade med bivax (!) där kocken förmodligen intar sig egentillverkade gåslever (gåslever är ett kapitel för sig – som jag kan återkomma till i något av mina kommande bloggar om djur och djurrättsfrågor!) och det är Chesterfieldgrupper i läder på nylagda golv i terrazzoteknik och furu.

Suck – hur ska jag stå ut i min trista 3:a? Det enda som kryllar här dammtussar och katthår. Hur ska jag någonsin lyckas komma i närheten av kocken och hans himmelrike?
Nu har ju jag, som ni kanske förstått, inte den minsta tanke på att försöka härma efter den antika kocken och hans ”lilla ombyggda gård”. Jag undrar bara varför en tidning som DN skriver om denne man, hans små förtjusande döttrar och om frun som springer efter morgonbröd i ett litet bageri som påpassligt ligger strax intill?

Jag menar, det finns ju en uppsjö av tidningar som dyrkar antikvitetsgalna familjer där de lever på sina små ombyggda gårdar på 2-300 kvm. Så varför DN också??

Skriv istället om hur jag sätter sprätt på min taskiga 3:a! Hur jag gör om köket för en billig peng så att jag blir glad när jag äter gröten på morgonen! Eller hur jag får plats med alla badrumsgrejer i ett minimalt duschrum? Lär mig att njuta med enkla medel av min 3:a så lovar jag att inte tjura över kocken och hans alla badrum och bivaxade furubord!

Jag älskade allt som hade med naturen att göra – djur, växter, blommor. För mig var varje liten knopp ett under och jag älskade alla djur.
Man sa nog att jag hade ”gröna fingrar” och kanske hade jag lite tur med blommor. Den mest nedvissnade lilla växt kunde jag få att blomstra på nytt. Jag vårdade mina krukväxter ömt och pysslade om var och en efter dess behov. Den ovanliga arabiska jasminen doftade i hela huset och gentianans blåa färg var nog en av de vackraste i min trädgård.

För mig var lycka att se prunkande trädgårdar och njuta av färger, former och liv. Jag följde var och en av årstiderna med lika stort nöje. Våren då naturen vaknade på nytt. Att fröjdas åt alla vårblommor och samtidigt lyssna till fåglarnas drill var en av mina höjdpunkter. Sommaren med all frodig grönska, blommor och bär. Hösten i sprakande färger men även vintern med sin frostiga dekoration av trädens svarta kronor. Men våren var nog ändå min favorit.

Sjukdomen i mina ögon tog ifrån mig allt detta. Jag kan inte längre se blommorna eller följa årstiderna. Hur jag än försöker så får jag inte mina krukväxter att klara sig. Jag ser dom inte och lyckas inte förstå deras behov. Jag försöker – om och om igen – men misslyckas.

Det är en stor sorg att bli blind. Men jag har hörseln kvar – och minnet. När vårfåglarna börjar sin konsert på nytt igen plockar jag fram minnena ur mitt inre. Då lyser krokusen igen i min trädgård och körsbärsträden står åter i blom. Om då någon besöker mig med en bukett liljekonvaljer – så förvandlas den underbara doften till bilder och jag ser de vackra, skira konvaljklockorna på sina smala stänglar.

Det är en sorg att bli blind – men jag lever och jag har de andra sinnena kvar. Jag kan lyssna, jag kan känna doft och jag kan smeka min lilla hund som trofast finns vid min sida. Jag är nog lyckligt lottad i alla fall.