Jag älskade allt som hade med naturen att göra – djur, växter, blommor. För mig var varje liten knopp ett under och jag älskade alla djur.
Man sa nog att jag hade ”gröna fingrar” och kanske hade jag lite tur med blommor. Den mest nedvissnade lilla växt kunde jag få att blomstra på nytt. Jag vårdade mina krukväxter ömt och pysslade om var och en efter dess behov. Den ovanliga arabiska jasminen doftade i hela huset och gentianans blåa färg var nog en av de vackraste i min trädgård.
För mig var lycka att se prunkande trädgårdar och njuta av färger, former och liv. Jag följde var och en av årstiderna med lika stort nöje. Våren då naturen vaknade på nytt. Att fröjdas åt alla vårblommor och samtidigt lyssna till fåglarnas drill var en av mina höjdpunkter. Sommaren med all frodig grönska, blommor och bär. Hösten i sprakande färger men även vintern med sin frostiga dekoration av trädens svarta kronor. Men våren var nog ändå min favorit.
Sjukdomen i mina ögon tog ifrån mig allt detta. Jag kan inte längre se blommorna eller följa årstiderna. Hur jag än försöker så får jag inte mina krukväxter att klara sig. Jag ser dom inte och lyckas inte förstå deras behov. Jag försöker – om och om igen – men misslyckas.
Det är en stor sorg att bli blind. Men jag har hörseln kvar – och minnet. När vårfåglarna börjar sin konsert på nytt igen plockar jag fram minnena ur mitt inre. Då lyser krokusen igen i min trädgård och körsbärsträden står åter i blom. Om då någon besöker mig med en bukett liljekonvaljer – så förvandlas den underbara doften till bilder och jag ser de vackra, skira konvaljklockorna på sina smala stänglar.
Det är en sorg att bli blind – men jag lever och jag har de andra sinnena kvar. Jag kan lyssna, jag kan känna doft och jag kan smeka min lilla hund som trofast finns vid min sida. Jag är nog lyckligt lottad i alla fall.
Senaste kommentarer