Min diagnos är: Psykisk utmattningsdepression
Dag 3 – resa 11 mil t o r – jag kör ensam.
Ja, visst orkade jag åka igen. Man måste orka. Är man inte dödförklarad så orkar man. Så menar Försäkringskassan!
Men det blev ett prov… Jag skämdes över att jag tänkt det där i natt om att svänga ut framför en långtradare. För vägen mot Manpower idag var verkligen att sätta livet på det hala – rent bokstavligen…
Ösregn från start – och efter cirka en mils körning – full snöstorm! Bilarna kröp i 60-70 på motorvägen. Ingen vågade köra om – tack och lov. Och jag kom fram välbehållen. Men, som sagt, jag skämdes över mina tankar – för jag ville för allt i världen inte råka ut för någon krasch på motorvägen.
Väl framme var jag ensam i väntrummet. Som vanligt – inga hälsningar – utan undanglidande blickar. En beteendevetare tog sen hand om mig i drygt 1,5 tim. Hon tyckte jag pratade för mycket och bad mig sen sluta att be om ursäkt för allt (??). Hon sa också till mig att inte torka ögonen som rann av tårar. ”Du blir bara röd och du är inte svart av mascara!”. Sen tyckte hon att Försäkringskassan var ett gäng idioter (hon sa det inte ordagrant) – men det gjorde att jag fick ett mer positivt intryck av henne.
Kl 10.30 – efter en kort paus – kom farbror doktorn och hämtade mig. Vi hade 1,5 timma på oss… Han betedde sig nästan som sjukgymnasten. Fingrade nervöst på pappren och ursäktade att han som medicinare inte hade speciellt mycket att komma med. Det förstod jag redan. Dock kollade han blodtryck och puls samt reflexer i armar och ben. Han lyste också i mina ögon.
Sen berättade han att psykiatrikern (han som fick mig att vilja rasera hela inredningen ) – föreslår att jag jobbar 50 % med utfasning mot heltidsjobb. (Chock!)
Tilläggas kan att alla personer – från beteendevetare, sjukgymnast, läkare och psykolog – träffar jag två (2) gånger och under längre tid – utom psykiatrikern. Honom fick jag endast träffa en gång – och då under knappt en timma – direkt första dagen.
Återigen – min diagnos är utmattningsdepression – en diagnos som fastställs lämpligast av en psykiatriker.
Träffen med läkaren var avklarad efter 25 minuter. Alltså hade jag 2½ timmas lunch. Jag la mig i vilrummet. Hoppades få sova lite – när natten varit så sömnlöst jobbig. Men rummet var så kallt att det inte gick att få en blund. En tunn filt hjälpte inte mycket. Efter en timma försökte jag ändra elementet som stod på golvet. Det gick inte.
Jag huttrade och frös en halvtimma till – sen gick jag ut i pausrummet och åt medhavd macka med ost och drack vatten. Jag kände mig helt färdig.
13.00 kom psykologen – en timid kvinna som verkade (??) bra om än en smula tafatt. Jag drog min historia igen, grät och var efter 1½ timma utpumpad.
Hela tiden har ett antal receptionister och annan personal vankat av och an – ut och in – i den stora fina lokalen på Manpower Hälsopartner. När dom inte stänger för kaffepaus vill säga. OBS! De är 23 anställda på Manpower!
På något vis tog jag mig hem. Märkte att snöstormen bedarrat och trafiken var tämligen lugn.
Imorgon är näst sista dagen. På fredag faller domen – som jag förmodar blir psykiatrikern som avgör. Övriga ”jurymedlemmar” står väl sig slätt vid sidan av hans psykiatriska examen…
Sen går jag nog och hänger mig. Jag orkar INTE en vända till med Försäkringskassan! Aldrig! Never! Uteslutet.
Senaste kommentarer