Min diagnos är: Psykisk utmattningsdepression
Dag 1. Resa 11 mil t o r – maken kör.
1 timmas samtal med en psykiatriker. Han är inte påläst om någonting vad gäller mig. Jag får dra ”hela historien”.
Han frågar sen: ”Tänker du på självmord slentrianmässigt?” (??) Och: ”På vilket sätt har du tänkt begå självmord?”.
Sen får jag redogöra för min barndom och han säger sen: ”Vilken rehabiliteringsvård har du fått?”. Jag svarar sanningsenligt: ”Ingen!” Han blir upprörd och säger: ”Det kan du väl ändå inte mena?”. Jag svarar att det är just det jag menar och all den vård jag fått har jag fått ordna själv och de önskemål jag haft i övrigt för att komma vidare – har inte bifallits. (Det är inte rätt svar ser jag på honom…)
Samtalet avslutas med att han säger: ”Jag ska inte komma med några moraliska aspekter”…
Det får mig att gå i taket när jag sen kommer ut i väntrummet!! Först då fattar jag vad karln har sagt! Jag är SÅ ARG så jag skulle vilja sparka sönder den tjusiga vasen på bordet eller drämma näven genom fönsterrutan! Jag vill SKRIKA men för att inte göra övriga illa tilltufsade patienter i väntrummet illa – går jag ut och ringer en väninna som VRÅLAR UT MIN FRUSTRATION OCH ÅNGEST!
Sen är det 1 timmas paus…
Kl 10 kommer sjukgymnasten (!) och hämtar mig. Han ber mig klä av mig i trosor och behå – och klämmer och drar. Klappar på mig som när man klappar en vetedeg. Vi har 2 timmar (!) på oss. Sjukgymnasten pratar om små och stora bröst, om kriget i Bosnien och frågar om min man är klinikchef.
Efter 30 minuter är vi klara. (Jag är inte i så stort behov av en sjukgymnast för min psykiska utmattningsdepression).
Eftersom jag nu har 1½ timma till godo + 1 timmas lunch – lodar maken och jag runt i storstan i 2½ timma!! Jag känner mig inte direkt upplagd för shopping… Vi äter och väntar in tiden.
Kl 13 har jag en timma med sjukgymnasten igen!! ”Belastningsanalys” heter det nu. Det är minst sagt pinsamt. Han sitter där med ett A4 och mumlar. Börjar sen prata om att han själv är vänsterhänt och vilka problem han haft med det. Frågar om jag är av Vallonsläkt och undrar om min pappa är lantbrukare. (??)
Jag får gå 20 meter i korridoren på tid – det tar 19 sekunder. Sen pratar sjukgymnasten om Afrika och hur bra dom har det där fast dom är fattiga.
Vi är klara på 20 minuter.
Hela tiden har ett antal receptionister och annan personal vankat av och an – ut och in – i den stora fina lokalen på Manpower Hälsopartner. När dom inte stänger för kaffepaus vill säga.
13.20 åker maken och jag hemåt.
Jag är helt slut efter veckor av ångest inför detta – men samtidigt alldeles för upprörd för att kunna sova. Jag är rastlös och illamående.
Skriver bloggen.
Senaste kommentarer