Feel in the Blogg

Kortfilmen ”I rymden finns inga känslor” visades i SVT den 13 juli. Filmen sägs handla om hur en ung man med Aspergers syndrom får sin tillvaro att fungera. Andreas Öhman, filmens manusförfattare och regissör kommer med en långfilmsversion till hösten. Fredagen den 3 september har den längre filmen premiär på svenska biografer.

Efter att ha sett kortfilmen tillsammans med ett par ungdomar med just Aspergers syndrom blev jag både upprörd och bedrövad. Andreas Öhman saknar insikt om hur Aspergerspersoner fungerar och raljerar om de svårigheter och bekymmer som människor med denna egenskap möts av i samhället. En ”humor”som träffar rakt i solar plexus! Stampar på den som redan ligger!

Föreställningen presenteras som en film där, citat: ”Simon, 18 år, lider av Aspergers syndrom”. Regissören skriver också, citat: ”- Det är en ganska lättsam film trots att den handlar om en kille med Aspergers.”

Människor med Aspergers syndrom varken lider eller njuter av egenskapen! Dom bara är!
I en av kommentarerna till de tidigare bloggar jag skrivit om filmen berättar en man att han inte lider av sin AS – men däremot av all okunskap och all oförståelse kring den!
Den här filmen gör inte kunskapen och förståelsen bättre! En av de ungdomar som jag såg filmen tillsammans med sa: ”-Jaha, nu kan jag aldrig mer berätta att jag har Aspergers – för då tror dom att jag är en idiot”.

Jag bad professor Christopher Gillberg om en kommentar och han skriver så här, citat:

”Fruktansvärt pekoral. Jag tror att den framstår så extremt negativ pga det usla manuset, avsaknaden av riktig regi och de bedrövliga skådespelarprestationerna. Jag håller med om att den är en katastrof: om detta är den bild som public service vill förmedla om Aspergers syndrom så är det tragiskt. Jag menar att föreningarna borde reagera – och det på bästa plats i debattsammanhang!”

Jag kommer nu att kontakta Riksförbundet Attention samt Autism- och Aspergersförbundet angående filmen samt Professor Gillbers kommentarer. En av bloggläsarna har redan kontaktat SF – Svensk Filmindustri för att se till att representanter för ovan nämnda föreningar får en förhandsvisning av långfilmen innan den går upp på bio.

”I rymden finns inga känslor” påstår Andreas Öhman. Men hos mängder av människor finns massor av känslor kring alla felaktiga uppgifter, vanföreställningar och hånfulla kommentarer kring Aspergers syndrom!

Bilden föreställer tunnan som Simon i filmen sover i. ???

Så har jag då ledsamt nog kommit till sista sidan i Alexander McCall Smiths senaste bok ”Tedags för normalt byggda damer”. Ledsamt därför att det är så hemtrevligt angenämt att dyka ner i Botswana hos Mma Ramotswe och hennes assistent Mma Makutsi. Få ta del av de småknepiga mysterier som Damernas Detektivbyrå löser.

Denna gång handlade det bl.a. om fotboll – så rätt i VM-tider- och de problem Kalahari Swoopers hade att vinna en enda match! Men lite privata problem uppstod också – denna gång för Mma Makutsi och hennes fästman Phuti Radiphuti.

Den tionde boken om detektivbyrån – 255 småputtriga, vänliga sidor med ett härligt språk. Jag har nu läst dom alla tio!
Men – denna gång har jag en fråga om översättningen av bokens titel! På Alexander McCall Smiths engelska språk heter boken ”Tea time for the Traditionally Built” – d.v.s underförstått – tedags för traditionellt byggda damer som Mma Ramotswe! Men översättare Peder Carlsson har angett den svenska titeln till ”Tedags för normalt byggda damer”! Det måste väl ändå vara en fadäs!?

Jag har kontrollerat om det låg något underfundigt i den svenska titeln, något som speglar sig av bokens innehåll – men kommer inte fram till något sådant. I slutet av boken avnjuter den traditionellt byggda Mma Ramotswe en testund med många koppar te och Mma Potokwanes härliga fruktkaka på de föräldralösa barnens gård.

Intresserad som jag är kommer jag att kontakta bokförlaget och Peder Carlsson för att ta reda på detta. Man är väl lite detektiv själv…