Feel in the Blogg

Varför ska bögar och flator få en egen festival och total uppmärksamhet under en vecka!? Alla tidningar med självaktning bara måste ha artiklar om mobbade bögar och diskriminerade flator just nu. Men alla andra diskriminerade då?? När får då ”komma ut”?

Fr o m nästa år vill jag se en NPF-parad och allt ljus på alla särbehandlade människor med ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes och allt vad det heter!

Alla trakasserade och förföljda som behandlas som parias bara för att dom inte riktigt platsar i någon sorts påhittad normalmall som inte existerar i verkligheten!
Alla genier, uppfinnare, artister, företagsledare och andra som lyckats trots hemsk uppväxt och hårt motstånd från en allmänhet – dom vill jag se i ett gigantiskt festtåg!
Alla knäckta självmordskandidater, alla lärarmobbade skolelever, alla förbannade ”skitungar” – ska gå med i tåget!

Det är inte OK att diskriminera någon för att han eller hon älskar en person av samma kön. Men det är banne mig inte heller i sin ordning att intelligenta människor slås ut från skola och arbetsliv för att några bestämt att dom inte passar in!

Gå in HÄR för att komma till Riksförbundet Attention! Och HÄR för Autism- och Aspergerförbundet!

583 sidor och 72 kapitel har jag nu avverkat. Jag talar om Håkan Nessers senaste kriminalroman ”De ensamma”.

Det som slår mig när jag redan läst några kapitel: ”-Har Nesser lagt av? Skriver han bara s.a.s. för sitt uppehälles skull?” Vi som minns alla böcker om kommissarie Münster måste nästan tänka i dom banorna. Men, man kan ju inte ligga på topp jämt.

För ”De ensamma” når inte toppskiktet på Nessers repertoar – den når inte ens halvvägs. Det är en tradig, tjatig bok som inte blir spännande förrän i kapitel 71 av 72. Det enformiga, tråkiga gör att man börjar reta upp sig på saker som egentligen är rätt ovidkommande. Namnen, den fåniga dialogen mellan Gunnar Barbarotti och Eva Backamn och man börjar leta fel. Jag hittade en hel del.
”Gunilla Rysth” dricker öl och äter pizza t.ex. – i en byhåla runt år 1969. Byhålornas pizzerior – numera runt varje knut och hörn – fanns inte på den tiden. Däremot hängde man vid korvkiosken för en kokt med mos och räksallad. Sådana där saker började jag notera – just för att handlingen var så långtråkig och seg.

Nesser tappar bort en intressant person i handlingen också. En kvinna som jag faktiskt satte några spänn på som presumtiv mördare. Ja, sådana där saker blir väldigt påtagliga när handlingen är torftig.
Lite roligt var det också att läsa om händelser som inträffade i oktober 2010 – under juli månad samma år…

Epilogen var behållningen för mig.

Nu är ju smaken som baken – delad. Boken kan säkert glädja en och annan mindre luttrad. Jag känner mig dock besviken och förväntar mig mer av Nesser nästa gång.
Har nu börjat på Mari Jungstedts nya bok ”Den farliga leken” och efter några kapitel känns den betydligt mer spännande. Men behållningen av den får ni veta i nästa bokrecension!

Bokmalen!