583 sidor och 72 kapitel har jag nu avverkat. Jag talar om Håkan Nessers senaste kriminalroman ”De ensamma”.
Det som slår mig när jag redan läst några kapitel: ”-Har Nesser lagt av? Skriver han bara s.a.s. för sitt uppehälles skull?” Vi som minns alla böcker om kommissarie Münster måste nästan tänka i dom banorna. Men, man kan ju inte ligga på topp jämt.
För ”De ensamma” når inte toppskiktet på Nessers repertoar – den når inte ens halvvägs. Det är en tradig, tjatig bok som inte blir spännande förrän i kapitel 71 av 72. Det enformiga, tråkiga gör att man börjar reta upp sig på saker som egentligen är rätt ovidkommande. Namnen, den fåniga dialogen mellan Gunnar Barbarotti och Eva Backamn och man börjar leta fel. Jag hittade en hel del.
”Gunilla Rysth” dricker öl och äter pizza t.ex. – i en byhåla runt år 1969. Byhålornas pizzerior – numera runt varje knut och hörn – fanns inte på den tiden. Däremot hängde man vid korvkiosken för en kokt med mos och räksallad. Sådana där saker började jag notera – just för att handlingen var så långtråkig och seg.
Nesser tappar bort en intressant person i handlingen också. En kvinna som jag faktiskt satte några spänn på som presumtiv mördare. Ja, sådana där saker blir väldigt påtagliga när handlingen är torftig.
Lite roligt var det också att läsa om händelser som inträffade i oktober 2010 – under juli månad samma år…
Epilogen var behållningen för mig.
Nu är ju smaken som baken – delad. Boken kan säkert glädja en och annan mindre luttrad. Jag känner mig dock besviken och förväntar mig mer av Nesser nästa gång.
Har nu börjat på Mari Jungstedts nya bok ”Den farliga leken” och efter några kapitel känns den betydligt mer spännande. Men behållningen av den får ni veta i nästa bokrecension!
Bokmalen!
Senaste kommentarer