Feel in the Blogg

Nu har jag sorterat fram en massa fotografier som jag tänker bygga en blogg på – men inte idag. Idag blir det lite kort om fjärilar och fotomodeller. Först modellerna!

Nu rasar höstkatalogerna ner i brevlåda från alla postorderföretag. Tjocka eller tunna, enstaka eller flera. Tjocka eller tunna – är dock  inget alternativ för fotomodeller – där är det MAGERT som gäller! Och tjurigt eller lömskt! Kolla bilderna ur senaste H&M-katalogen!

Tjurig OCH lömsk!

Bara tjurig:

Hur kul är det att titta på sådana modeller?? Så ska dom tydligen se ut – men H&M hade faktiskt en enda annorlunda modell: Hon till vänster! Henne blev jag glad att se! Ser lite pillemarisk och kul ut. MEN – så smal!! Kolla här: Vem ser ut så?? Och vem VILL se ut så…??

Näe, modellstuk är ingenting för mig. Över till fjärilarna!

På min gård hemma i stan finns dom vanliga – Blåvinge, Citronfjäril, Nässelfjäril, Kålfjäril och en och annan Påfågelsöga. Skogen och lantstället visade upp en helt annan variation av dessa söta flygfän. Se här:

Vilken sort? ”Brunfläckig Pärlemofjäril” får jag den till via ”Svenska Fjärilar” på Internet.

Och den här lilla: Kanske en ”Klöverblåvinge”?

Två väldigt vackra fjärilar smög jag mig efter för att få en bild – men icke… Dom hann fladdra iväg innan jag fått rätt vinkel och kunde komma tillräckligt nära… Nu när jag sökte via Google så hittade jag den: Sorgmantel! Trots sitt lite dystra namn – så otroligt vacker! Se själva – bilden från Internet:

Vill ni kolla upp om jag namngett dom rätt – eller bara leta efter egna fjärilar – gå in HÄR! Sidan heter ”Svenska Fjärilar”.

Imorgon blir det reseberättelse från fiskafänge och bärplockning i norra Östergötland! Vi ses då! Ha en härlig lördag!

Nu lägrar sig höstmörkret över oss trots att det fortfarande bara är juli månad. Spöregn och ösregn avlöser varandra, där emellan lite duggregn… Men man ska verkligen inte klaga! Så mycket sol och värme som vi fått i år så borde alla vara mer än nöjda.

När regnmolnen hopar sig och det känns lite småruggigt så där – då kan man börja planera inför nästa sommar och semester! Att drömma och planera är ju halva nöjet!

I min ungdom lockade andra länder – Europa runt och sen ännu längre bort. Numera har jag upptäckt att Sverige har så otroligt mycket vackert att visa att mina drömmar och planer går på närmare håll. Norrland upptäckte jag bara för några år sen och blev helsåld! Skellefteå ,
Haparanda, Kiruna och den otroligt vackra tågsträckan mot Narvik.

Skellefteå och Norrland fann jag tack vare Internet, kan man säga. Dottern träffade en kille via chatt, vi for dit, blev vänner med hela familjen och på den vägen är det!

Man kan finna nya spår genom TV också! Även om man inte gillar TV-serier och såpor går det att titta på den norska ”Himmelblå” bara för den fantastiska naturens skull! Serien är inspelad på ön Ylvingen i Nordnorge och det är säkert fler än jag som blivit förälskad i miljön! Ylvingen ligger i Vega kommun i Norge och Vegas hemsida hittar du genom att klicka HÄR! Det är också därifrån jag fått bilderna nedan:

Ylvingen

Nordnorge

Så via Internet, Norrland och TV går nu mina drömmar för nästa sommar mot Norge! Alltmedan regnet fortsätter utanför…

Stuprörsforsen utanför husknuten…

Varför ska bögar och flator få en egen festival och total uppmärksamhet under en vecka!? Alla tidningar med självaktning bara måste ha artiklar om mobbade bögar och diskriminerade flator just nu. Men alla andra diskriminerade då?? När får då ”komma ut”?

Fr o m nästa år vill jag se en NPF-parad och allt ljus på alla särbehandlade människor med ADHD, Aspergers syndrom, Tourettes och allt vad det heter!

Alla trakasserade och förföljda som behandlas som parias bara för att dom inte riktigt platsar i någon sorts påhittad normalmall som inte existerar i verkligheten!
Alla genier, uppfinnare, artister, företagsledare och andra som lyckats trots hemsk uppväxt och hårt motstånd från en allmänhet – dom vill jag se i ett gigantiskt festtåg!
Alla knäckta självmordskandidater, alla lärarmobbade skolelever, alla förbannade ”skitungar” – ska gå med i tåget!

Det är inte OK att diskriminera någon för att han eller hon älskar en person av samma kön. Men det är banne mig inte heller i sin ordning att intelligenta människor slås ut från skola och arbetsliv för att några bestämt att dom inte passar in!

Gå in HÄR för att komma till Riksförbundet Attention! Och HÄR för Autism- och Aspergerförbundet!

583 sidor och 72 kapitel har jag nu avverkat. Jag talar om Håkan Nessers senaste kriminalroman ”De ensamma”.

Det som slår mig när jag redan läst några kapitel: ”-Har Nesser lagt av? Skriver han bara s.a.s. för sitt uppehälles skull?” Vi som minns alla böcker om kommissarie Münster måste nästan tänka i dom banorna. Men, man kan ju inte ligga på topp jämt.

För ”De ensamma” når inte toppskiktet på Nessers repertoar – den når inte ens halvvägs. Det är en tradig, tjatig bok som inte blir spännande förrän i kapitel 71 av 72. Det enformiga, tråkiga gör att man börjar reta upp sig på saker som egentligen är rätt ovidkommande. Namnen, den fåniga dialogen mellan Gunnar Barbarotti och Eva Backamn och man börjar leta fel. Jag hittade en hel del.
”Gunilla Rysth” dricker öl och äter pizza t.ex. – i en byhåla runt år 1969. Byhålornas pizzerior – numera runt varje knut och hörn – fanns inte på den tiden. Däremot hängde man vid korvkiosken för en kokt med mos och räksallad. Sådana där saker började jag notera – just för att handlingen var så långtråkig och seg.

Nesser tappar bort en intressant person i handlingen också. En kvinna som jag faktiskt satte några spänn på som presumtiv mördare. Ja, sådana där saker blir väldigt påtagliga när handlingen är torftig.
Lite roligt var det också att läsa om händelser som inträffade i oktober 2010 – under juli månad samma år…

Epilogen var behållningen för mig.

Nu är ju smaken som baken – delad. Boken kan säkert glädja en och annan mindre luttrad. Jag känner mig dock besviken och förväntar mig mer av Nesser nästa gång.
Har nu börjat på Mari Jungstedts nya bok ”Den farliga leken” och efter några kapitel känns den betydligt mer spännande. Men behållningen av den får ni veta i nästa bokrecension!

Bokmalen!

Imorse när jag vaknade kom tårarna. Bästa grannen flyttar idag. Hon har bara bott här ett år men vi har blivit nära, nära vänner. Sådan där vänskap som alltid kommer att leva kvar.
Vi kände inte varandra innan, är inte särskilt lika, har inte samma umgänge, tycker inte alltid lika om allting – men det finns något där. Något annat som är någon sorts själarnas gemenskap. Och nu flyttar hon…

Jag tänkte vidare på huset – HUSET – som jag bor i. Ett alldeles speciellt hus där människor har kommit och gått. Så många vänner jag fått genom HUSET. Så många händelser, så många minnen.Många har blivit mina vänner för evigt. Sådana där vänner som man inte behöver träffa på många år men som ändå alltid är ens vän.

Åsa – vi delade mödraskapets kval och lycka, Ann – som jag nu har kontakt med på Facebook, Cecilia vars bror målade ett fantastiskt vardagsrum, Åsa 2 som blev kvar lite grann ändå tack vare ett garage, Lotta som bodde jättelänge och som fick mig att gå ner i vikt, Camilla som var så ung och vacker och som fortfarande är lika ung och vacker 20 år senare – några av alla flickorna.

Colle som som lekte BT Kemi och sprängde en brevlåda, Eskil som tappade dragspelet i trappan, Peter M som alltid fick igång festerna, Torgny med en underbar dialekt som fick alla flickor att falla, Tobbe – vi bakade bröd om nätterna och experimenterade med alla möjliga ingredienser. Alla de andra killarna.

Ett ungt prästpar kom till Arboga och hamnade hos oss. Min man sa: ”Dom törs vi ju inte bjuda på vin” – så lite vi visste om prästerskapet. Och så mycket roligt och minnesvärt vi fick ihop med Sara och Sven.

Hyresrummet ska vi inte prata om – så många historier! Tillflykt för otrogna vid något tillfälle – inget vi visste om i förväg, knallar, dansare och segelflygare. Nej, vi skulle ju inte tala om det…

Dom kommer och dom går – men många har stannat väldigt länge. Dom har trivts bra trots ett gammalt hus med sina skavanker. Kanske just därför?

Idag flyttar Lisa, Jeppe och lilla Bella. Det kniper till i hjärtetrakten. Så sorgligt. Så svårt det är att skiljas. ”-Vi bor ju bara 5 mil bort sen”, säger Lisa förnumstigt – och hon har ju rätt. Men ändå… Den där närheten. Känslan av att hon finns där när jag behöver. Bara en trappa upp. Sådant är livet – vi möts och vi skiljs. Några flyter bara förbi, andra lämnar djupare avtryck.

Och när några flyttar ut – flyttar nya in. Vanja, Magnus och Julia – det känns bra. Vi kommer nog att bli goda vänner.

Ett hus – bara en gammal byggnad från 1900-talets början – men ändå så mycket mera.

HUSET – jag borde skriva en bok om det…

Hittade en lite passande melodi i sammanhanget:
”Our house” med Madness.
Klicka HÄR för att lyssna!