Feel in the Blogg

När man mår dåligt kan det behövas så lite som att orka ta sig ut på gården, sätta sig i gröngräset i solskenet – för att allt genast ska kännas en smula bättre.

Alla blommor, gröna träd, fåglar som drillar, värmen. Att lägga sig ner och titta upp i en blå himmel och ”bara vara”.

Grannen kommer ut, slår sig ner och man får en pratstund om ditt och datt.

Delar man sen bostad med några katter – så är lyckan gjord. Curry och Wilma tumlade om på gräsmattan. Lilla, röda Wilma var plötsligt en stor farlig tiger och kastade sig över Curry som lojt lät sig lekas med. När Wilma tog spjärn och sparkade honom frenetisk i huvudet med sina små bakben – då skrattade jag. ”Misshandeln” tycktes inte bekomma Curry det minsta utan leken fortsatte. Rätt vad det var for Wilma in i syrenbersån medan Curry satte sig för att spotta ut röda hårtussar ur munnen.

Här ligger hon stilla för ett ögonblick – lilla röda Wilma – som borde heta Wilda istället 😉

Visst har hon underbart vackra bärnstensfärgade ögon!?

Sen kan man njuta av solnedgången som jag gjorde igår kväll. Då såg det ut så här:

Naturen är förunderligt vacker eller hur!? Och att den är så läkande för en sargad själ!

Så försök att ta er ut. Våren kan värma ett fruset sinne.

Vill bara meddela att över 25 personer har nu satt in pengar på kontot till ”Emma” i Arboga! Det gör mig verkligt varm om hjärtat!

I denna hårda värld finns det en mängd människor som bryr sig! TACK!

Insamlingen fortsätter naturligtvis! Välkommen med ditt bidrag!

Insamling till Emma!

Clearingnummer 8182-8

Kontonummer 23 029 837-4

Sparbanken Västra Mälardalen

En bank tillhörande SwedBank

Alla pengar går oavkortat till Emma!

OBS! För den som vill ha ett längre meddelande om vem/vilka som är givare till gåvor som inbetalas – skicka ett e-postmeddelande till mig på adressen linde@filindeblogg.nu

För mer information – se under “Categories” i högerspalten och “Insamling till Emma” Eller kontakta mig på
linde@filindeblogg.nu

Möte

Jag har sett skymten av henne. Hon passerar förbi på gatan, ibland utan att titta upp, ibland nickar hon vänligt emot mig.

När helst jag går där i min trädgård kan hon plötsligt sitta på träbänken under körsbärsträdet. Jag blir inte rädd. Hon nickar så vänligt.

Ibland kommer hon till mig när jag står vid spisen i köket. När tröttheten bryter fram och jag inte riktigt vet hur jag ska orka. Då tar hon min hand och leder mig till stolen vid bordet. Sen är hon borta.

Det har hänt att hon suttit på sängkanten när jag vaknat mitt i natten då plågorna är som värst. Då smeker hon mig sakta över kinden, vaggar mig till ro – än en gång.

Hon kommer mer och mer ofta. Vill på något vis göra sig bekant. Att vi ska lära känna varandra. Hon är mycket vänlig och gör mig aldrig orolig. Sitter bara där i soffan bland de andra gästerna. Stryker mig över ryggen när hon går förbi i hallen.

Hon är döden.
En gammal, rynkig gumma som kommer för att ta med sig alla sina barn en gång.

Ibland hämtar hon hem mycket små människor, nyfödda barn och barn som aldrig riktigt hunnit leva. Det förstår jag inte. Men också då är hon så vänlig, så trygg. Barnen kryper upp i hennes varma famn och följer med.

Med sin trygghet och värme ledsagar hon också hem vilsna tonåringar och människor som utsatts för ohyggliga brott.

Vi får alla träffa henne en gång. Hon är inte farlig. Hon nickar så vänligt, tar kärleksfullt dina händer och viskar: Du behöver aldrig vara rädd.

©susanne.linde