Jag har sett skymten av henne. Hon passerar förbi på gatan, ibland utan att titta upp, ibland nickar hon vänligt emot mig.
När helst jag går där i min trädgård kan hon plötsligt sitta på träbänken under körsbärsträdet. Jag blir inte rädd. Hon nickar så vänligt.
Ibland kommer hon till mig när jag står vid spisen i köket. När tröttheten bryter fram och jag inte riktigt vet hur jag ska orka. Då tar hon min hand och leder mig till stolen vid bordet. Sen är hon borta.
Det har hänt att hon suttit på sängkanten när jag vaknat mitt i natten då plågorna är som värst. Då smeker hon mig sakta över kinden, vaggar mig till ro – än en gång.
Hon kommer mer och mer ofta. Vill på något vis göra sig bekant. Att vi ska lära känna varandra. Hon är mycket vänlig och gör mig aldrig orolig. Sitter bara där i soffan bland de andra gästerna. Stryker mig över ryggen när hon går förbi i hallen.
Hon är döden.
En gammal, rynkig gumma som kommer för att ta med sig alla sina barn en gång.
Ibland hämtar hon hem mycket små människor, nyfödda barn och barn som aldrig riktigt hunnit leva. Det förstår jag inte. Men också då är hon så vänlig, så trygg. Barnen kryper upp i hennes varma famn och följer med.
Med sin trygghet och värme ledsagar hon också hem vilsna tonåringar och människor som utsatts för ohyggliga brott.
Vi får alla träffa henne en gång. Hon är inte farlig. Hon nickar så vänligt, tar kärleksfullt dina händer och viskar: Du behöver aldrig vara rädd.
Senaste kommentarer