Feel in the Blogg

Vem behöver Svenska Kyrkan?

Läser i tidningen om striden kring biskopstillsättningen i Västerås stift. Det känns pinsamt generande för Svenska Kyrkan det som pågår.
Jag trodde att kyrkan var skild från stat och myndigheter – rent officiellt och inte bara som någonting formellt antaget 1 januari 2000.
Därmed borde de som har intresse av kyrkan vara de som väljer biskop – d.v.s. medlemmar som är engagerade i det kristna arbetet. Inte en massa politiker som aldrig sätter sin fot i kyrkan utom då de är där officiellt å ämbetets vägnar. För blir man inte invald i kommunstyrelsen så kan man ju alltid försöka visa sin makt som kyrkopolitiker.

Svenska Kyrkan tappar fler och fler medlemmar – sådana här genanta företeelser lär inte gynna medlemsantalet. Och för troende som tröttnat finns ju alltid frikyrkorna…

Ute är det grått och trist. Slaskigt när snön töar bort. Det känns som antingen ska det komma en rejäl vinter nu i vintermånaden januari – annars kan det lika gärna kvitta. Någon snö i mars vill åtminstone inte jag ha! Då är det vårmånad och då ska nytt liv börja spira i våra trädgårdar – och kanske också i våra själar.

Idag har jag tvättstugan och i ett hörn har jag ställt in alla krukor och lådor med uteblommorna sedan i somras. Jag skvätter på lite vatten de gånger jag tvättar. Kanske håller dom sig vid liv – i alla fall pelargonierna – så att de kan komma igen till våren, har jag tänkt.

Men idag upptäckte jag – mitt bland allt visset och torrt – en liten, liten Petuniablomma! Jag blev så glad och förevigade den med kameran. Det finns hopp om liv! Våren är snart här och allt vaknar upp igen.

Ha en skön onsdag!

      
Tisdag 080108

Idag blev min promenad en smula kort. Anledningen var det bistra vädret.
Ymnigt regn gjorde mig mer benägen att tillbringa tiden inomhus – i värme, lugn och ro. Tack vare en bukett tulpaner

och en egen komposition av VÅR – blev dagen ändå ljus: Pärlhyacint och krokus ihop med kalanchoe och några kvistar Novemberljus som jag hoppas ska få rötter.

Läser att en amerikansk studie visar att tonårsflickor som äter middag regelbundet med familjen löper mindre risk att drabbas av ätstörningar.

Med hänvisning till tidigare rapporter i media liksom min egen blogg – där det beskrivs hur samhällstempot och tidspressen jagar ihäl oss – undrar jag: Vilka familjer äter middag ihop? Hur många familjemedlemmar samlas och intar kvällsmaten gemensamt?

Och – hur ser middagen i så fall ut? Är det hastigt ihopslängd snabbmat som fort proppas in – medan andra ”måsten” jäktande knackar på dörren?

Ätstörningar kan ha många orsaker. Jag tror att stress, press och frånvaro av närhet bidrar. Känner vi trygghet och harmoni – påverkar det hela våra liv. Den tryggheten och harmonin finns väldigt sällan i våra hem idag.

En tanke som slår mig när jag läser i tidningarna om domarna som anses ”hårda” mot de grabbar som mördade Riccardo Campogiani – är: Blev straffen så hårda för att det handlade om mord i en ”fin familj”. Mordplatsen besöktes ju bl.a. av kronprinsessan Victoria.

Hade samma hårda påföljd drabbat ”svartskallar” vid dödsmisshandel i Salem eller Botkyrka? Är vissa liv värda mer än andras?

Jag påstår inget – jag bara funderar.