Feel in the Blogg

Pressen och stressen är hård i det svenska samhället. Sjukskrivningssiffrorna talar sitt tydliga språk liksom depression, alkoholmissbruk och självmordstankar bland ungdomar. Tillkommer gör brandattentat mot skolor liksom misshandel av lärare – nu senast en knivskuren rektor i Kungsängen.

Och skolan – vad är det för en plats? Jag börjar mer och mer tycka det liknar en förvaring – allra mest ju högre upp i åldrarna eleverna kommer. Tryck ihop så många ungar på så lite plats som möjligt – och låt en ihjälstressad lärare försöka sig på någon form av utbildnings insats.

Och hur är upplägget för utbildningarna? Ta gymnasieskolan – som liksom grundskolan SKA mata in matematik i ungarnas skallar oavsett om ungarna själva orkar, kan eller vill läsa matte – eller ens behöver??
Jag har nyligen träffat på två fall – i två olika kommuner i Västmanland där ansvarig lärare + rektor uppmanar elever att ”sitta av tiden” på mattelektionen – ”för då får du i alla fall IG” – d v s kan anses ha varit åtminstone fysiskt närvarande = får inte ett streck i betyget. På det sättet får eleven fullständigt slutbetyg! Jag blir skakad.
Ungen kan alltså sitta och skicka sms, rita teckningar eller läsa en bok – under matten – för att få ett fullständigt betyg i slutänden!! Vore det inte bättre om eleven fick välja bort matematiken till förmån för något annat ämne? Varför ska en blivande konstnär eller musiker behöva studera avancerad matematik? Otroligt.
Och vad ger sådana resonemang som ovan, från rektor och lärare, för signaler till unga människor??

Någonting i den svenska skolan är väldigt fel. Någonting i det svenska samhället är väldigt fel. Men politiker och ansvariga inom skolväsendet fortsätter med sina användbara skygglappar och rabblar som i trans: ”Sverige har världens bästa skola”.

Sorgligt – men också mycket allvarligt och farligt!

Peter Wolodarski går lite väl långt i DN idag när han drar in Skansens Jonas Wahlström i Nordkoreas elände!! Wolodarski anklagar mer eller mindre Wahlström att gå diktaturens vägar – för att han är rådgivare åt huvudstadens zoo i Nordkorea!

Jag blir nästan LITE full i skratt.

Hur och var går gränsen för vad som är politiskt engagemang? Hur och var går sen gränsen för vad som är bra och vad som är dåligt med att ”besöka” ett stängt land som Nordkorea?

Kan det inte vara bra att ”människor utifrån” släpps in i Nordkorea? Är inte det en liten, liten öppning mot ett friare land på sikt?

Som djurvän tycker jag dessutom att det är bra om Jonas Wahlström delar med sig av sin kunskap till de länder i världen som så önskar – även om djurparker inte är något jag är särskilt förtjust i.

Och ska vi tala om felaktigheter i att besöka andra länder så finns det ett annat gigantiskt värre exempel!! OS i Kina!! För mig är det ofattbart att ett sådant land får arrangera olympiska spel. MEN – med Amnestys hjälp och flera andra organisationer kan det också bli en öppning, en början för ökad frihet också i Kina.

***

Var går sen gränsen för yrkesutövande och egna åsikter? Hörde igår på radions P3 att Claes Borgström, tidigare jämställdhetsombudsman, som öppnat advokatbyrå ihop med Thomas Bodström – åtagit sig ett mål där han ska försvara könsdiskriminering!! Det var för mig otroligt magstarkt!!
Om det nu är sant – jag följde inte programmet särskilt noga. Kanske någon annan av er läsare vet besked?

Inte lätt att vara yrkesperson och tassa rätt i politiken.

Barbro Hedvall skriver idag på DN:s ledarsida att jultomten inte finns. Det vet vi nog alla lite till mans – som vuxna i alla fall. Hon pratar om vårt sociala trygghetssystem och medborgarlöner – att många sjuka inte anstränger sig tillräckligt för att bli friska igen utan tar bidraget för givet – som en slags aldrig sinande inkomstkälla. Barbro Hedvall påpekar, som så många andra före henne, att det är ”skattebetalarna som står för fiolerna”.

Utgångsläget för artikeln är en kvinna som börjat arbetsträna för att ”komma igen” men nu får mindre pengar att röra sig med än då hon fick sjukersättning.
Barbro Hedvall börjar då tala om jultomten och om att sjuka självklart måste kämpa på – och att det faktiskt bör vara så att man får lite mindre att röra sig med när det svider som värst.

Naturligtvis förstår var och en att kassakistan sinar till sist – men här finns många problem!
Problem 1 är att människor måste ha en viss summa pengar för att kunna betala hyra, barnomsorg, mat o.s.v. Får den som arbetstränar mindre pengar på fickan – räcker inte pengarna till. Ska han/hon då nagga på nästa kassakista – socialens?
Problem 2 är motivationen. Tycka vad man vill om den – men en sjuk människa strävar kanske inte till 180 % att komma tillbaka i jobb om ersättningen blir sämre.
Problem 3 och det största problemet av dem alla – det finns ingen väg tillbaka! Med det vill jag ha sagt att ett stort antal människor inom sjukvård, psykiatri, företagshälsovård likväl som arbetsgivare och en hel del lycksökare – famlar i luften och har ingen som helst plan för hur sjuka ska ta sig tillbaka till jobb igen! Och här ligger sjukskrivna med diagnosen utmattningsdepression allra värst till.

Utbrända personer är ofta eldsjälar som en gång gett allt för jobbet. Det ligger alltså inte för dom att gå hemma och dra. MEN – det finns ingen hjälp att hitta vägen tillbaka. Fråga mig – jag vet.

Jag är en kreativ person som har en hjärna som nästan bokstavligen exploderar av idéer ibland och jag har försökt, verkligen försökt att på egen hand, med egna initiativ – ta mig tillbaka. Självklart fungerar det dåligt. Som utbränd har man ”inte koll på läget” och vet inte när man ska dra i bromsen. Under den tid jag varit sjukskriven har jag aldrig fått någon enhetlig vård eller någon plan för att komma tillbaka. Men när ingen annan kan hjälpa mig – så försöker jag naturligtvis hjälpa mig själv – med resultatet att jag ofta springer in i väggen igen. En omöjlig ekvation alltså.

Lätt att säga att alla sjuka ska tillbaka i jobb! Lätt att påstå att alla inte kan leva på bidrag när det snart bara är skrapet kvar på kassakistsbotten. Mindre lätt att genomföra allt prat.

Börja i rätt ände – är ett förslag…

Titta på Svenska Dagbladets publicerade bilder genom att klicka: HÄR!

Timothy Greenfield-Sanders fotografier på sargade amerikanska soldater premiärvisas i Stockholm i morgon. Genom sina bilder vill fotografen skildra krigets konsekvenser.

Aldrig ska man sluta förvånas över människors beteenden mot djur.
Idag skulle jag till Köping ett ärende och efter avtagsvägen där man kan välja infarten mot Köping eller svänga höger mot Kungsör – fick jag se något märkligt. Längre bort på vänster sida stod ett släp.

När jag kommit närmare såg jag att det var en djurtransport – en ensam släpvagn stod på en busshållplats!

Som den djurvän jag är tänkte jag – detta måste kontrolleras så att det inte finns några stackars djur inne i transporten denna kyliga förmiddag med snö i luften. Så vid trafikljusen vände jag tillbaka igen och parkerade bakom släpet: Jo då, visst fanns det djur i släpet!! Flera kossor tittade ut på mig genom gallret!! Jag blev alldels förskräckt och slog 112 till polisen som lovade rycka ut. Det var många kor på det ensamma släpet och när jag pratade lugnande med kossorna så började dom röra på sig i släpvagnen. Hela vagnen gungade och jag tänkte – här är bäst att sluta prata så inte släpet välter.

Nu kan man undra: Vem har dumpat korna på en busshållplats – och varför??
Eftersom jag har registreringsnumret på släpet är det lätt att kolla vem ägaren är – och jag har nu skickat ett mail till nämnda person! Jag hoppas få svar och en vettig förklaring! Jag kommer att förmedla svaret till er läsare!

Sen hoppas jag också att dessa rara kossor inte ska bli köttbullar till jul! På mitt julbord saknas det sen länge julskinka. Frågan är om jag ska skippa köttbullarna nu också. Möjligen kanske jag kan hitta någon ekologisk bonde som har hemslakt så övriga familjen får sina köttbullar…

För de här ögonen gör att köttbullarna kommer att fastna i halsen på mig – det är jag säker på…..