Barbro Hedvall skriver idag på DN:s ledarsida att jultomten inte finns. Det vet vi nog alla lite till mans – som vuxna i alla fall. Hon pratar om vårt sociala trygghetssystem och medborgarlöner – att många sjuka inte anstränger sig tillräckligt för att bli friska igen utan tar bidraget för givet – som en slags aldrig sinande inkomstkälla. Barbro Hedvall påpekar, som så många andra före henne, att det är ”skattebetalarna som står för fiolerna”.
Utgångsläget för artikeln är en kvinna som börjat arbetsträna för att ”komma igen” men nu får mindre pengar att röra sig med än då hon fick sjukersättning.
Barbro Hedvall börjar då tala om jultomten och om att sjuka självklart måste kämpa på – och att det faktiskt bör vara så att man får lite mindre att röra sig med när det svider som värst.
Naturligtvis förstår var och en att kassakistan sinar till sist – men här finns många problem!
Problem 1 är att människor måste ha en viss summa pengar för att kunna betala hyra, barnomsorg, mat o.s.v. Får den som arbetstränar mindre pengar på fickan – räcker inte pengarna till. Ska han/hon då nagga på nästa kassakista – socialens?
Problem 2 är motivationen. Tycka vad man vill om den – men en sjuk människa strävar kanske inte till 180 % att komma tillbaka i jobb om ersättningen blir sämre.
Problem 3 och det största problemet av dem alla – det finns ingen väg tillbaka! Med det vill jag ha sagt att ett stort antal människor inom sjukvård, psykiatri, företagshälsovård likväl som arbetsgivare och en hel del lycksökare – famlar i luften och har ingen som helst plan för hur sjuka ska ta sig tillbaka till jobb igen! Och här ligger sjukskrivna med diagnosen utmattningsdepression allra värst till.
Utbrända personer är ofta eldsjälar som en gång gett allt för jobbet. Det ligger alltså inte för dom att gå hemma och dra. MEN – det finns ingen hjälp att hitta vägen tillbaka. Fråga mig – jag vet.
Jag är en kreativ person som har en hjärna som nästan bokstavligen exploderar av idéer ibland och jag har försökt, verkligen försökt att på egen hand, med egna initiativ – ta mig tillbaka. Självklart fungerar det dåligt. Som utbränd har man ”inte koll på läget” och vet inte när man ska dra i bromsen. Under den tid jag varit sjukskriven har jag aldrig fått någon enhetlig vård eller någon plan för att komma tillbaka. Men när ingen annan kan hjälpa mig – så försöker jag naturligtvis hjälpa mig själv – med resultatet att jag ofta springer in i väggen igen. En omöjlig ekvation alltså.
Lätt att säga att alla sjuka ska tillbaka i jobb! Lätt att påstå att alla inte kan leva på bidrag när det snart bara är skrapet kvar på kassakistsbotten. Mindre lätt att genomföra allt prat.
Börja i rätt ände – är ett förslag…
Senaste kommentarer