Peter Wolodarski går lite väl långt i DN idag när han drar in Skansens Jonas Wahlström i Nordkoreas elände!! Wolodarski anklagar mer eller mindre Wahlström att gå diktaturens vägar – för att han är rådgivare åt huvudstadens zoo i Nordkorea!
Jag blir nästan LITE full i skratt.
Hur och var går gränsen för vad som är politiskt engagemang? Hur och var går sen gränsen för vad som är bra och vad som är dåligt med att ”besöka” ett stängt land som Nordkorea?
Kan det inte vara bra att ”människor utifrån” släpps in i Nordkorea? Är inte det en liten, liten öppning mot ett friare land på sikt?
Som djurvän tycker jag dessutom att det är bra om Jonas Wahlström delar med sig av sin kunskap till de länder i världen som så önskar – även om djurparker inte är något jag är särskilt förtjust i.
Och ska vi tala om felaktigheter i att besöka andra länder så finns det ett annat gigantiskt värre exempel!! OS i Kina!! För mig är det ofattbart att ett sådant land får arrangera olympiska spel. MEN – med Amnestys hjälp och flera andra organisationer kan det också bli en öppning, en början för ökad frihet också i Kina.
***
Var går sen gränsen för yrkesutövande och egna åsikter? Hörde igår på radions P3 att Claes Borgström, tidigare jämställdhetsombudsman, som öppnat advokatbyrå ihop med Thomas Bodström – åtagit sig ett mål där han ska försvara könsdiskriminering!! Det var för mig otroligt magstarkt!!
Om det nu är sant – jag följde inte programmet särskilt noga. Kanske någon annan av er läsare vet besked?
Inte lätt att vara yrkesperson och tassa rätt i politiken.
Senaste kommentarer