Feel in the Blogg

I söndags hade redaktör Maria Lindholm i DN Söndag en artikel under vinjetten ”Trend och folk”. (maria.lindholm@dn.se för den som vill kontakta henne).

”Mössan som sitter på halva Stockholm” var rubriken. Jag citerar ur artikeln: ”Den smög sig in i gatubilden. Plötsligt är den överallt: Den stickade mössan med pälstofs. Icke att förväxla med 80-talets slalommössor med garntofs, utan en riktig pälstofs av blåräv.”

Skaparen HPI of Sweden som är skaparna har gjort ”pälsaccessoarer” i 75 år – och de senaste 25 åren bl.a. till NK säger via VD Åke Hellström, citat: ”Det har varit brist hela tiden hur många vi än har levererat” och konstaterar att efterfrågan ”exploderat”.

Vidare i texten, citat Maria Lindholm: ”Det är inget suversivt mode i framkant, men det är tecken i tiden både att päls numera är avdramatiserat för så många – och att det inte krävs reklambudget för att starta en jättetrend.”

BU för Maria Lindholm och BU för DN som skriver sådan smörja! Pälsen ska självklart sitta kvar på djuret och vad är det för idiottrend att offra blåräv för en tofs på skallen!!??

Päls är absolut inte ”avdramatiserat” och DN borde hålla sig för god att uppmuntra denna moderiktning!

På Internet hittar jag dessa bilder från en rävfarm i Österbotten:

Och denna Skandalöst! Märkligt hur personen som har bilderna på sin blogg inte själv reagerar över djurens belägenhet. Tvärtom har hon gjort en utflykt till rävfarmen med sin lilla dotter. Hennes blogg hittar ni genom att klicka HÄR!

Här en äldre bild då pälsfarmer av någon anledning var mer accepterade:

Fruktansvärda bilder av plågade djur som lever under hemska förhållanden bara för att bli en tofs på en mössa som Maria Lindholm på DN, med blod på händerna, vill göra reklam för! Skärpning DN!

Blårävar ska ha pälsen kvar och leva fritt i naturen! Tofs till mössan kan du sticka själv!

Självklart tänker jag kontakta DN och klaga! Gör det du också! Maria Lindholms mailadress ser du ovan!

Ibland händer det otroliga – att jag inte orkar skriva. Det är verkligen ovanligt för skrivandet ger mig energi och glädje och att skriva har alltid legat för mig.

Men ibland – tar orken plötsligt slut – ganska sällan, tack och lov. Det beror oftast på en form av psykiskt trötthet. För många tankar, för många problem som måste lösas, för mycket att göra och för lite kraft. Då kommer jag plötsligt på anledningen till att jag faktiskt är sjukskriven. Orsaken till min utbrändhet. Att vilja för mycket med för få krafter…

Så idag ska jag försöka göra så lite som möjligt – och det blir ändå en hel del ”måsten”. Jag ska vila i det goda. Vila och njuta av de underbara nyheter jag fick från Tarja på Kattjouren i Köping om hur de redan älskar katten Gunnar.

Glädjas åt att trots gråväder och isande kalla vindar idag så drabbar det inte hemlösa katten Gunnar längre. Han är inte hemlös längre!

Njuta av mina egna tre fina katter. Vila och njuta och tänka helande tankar.
Kram på er.

Felix bland tulpaner!

Wilma framför kattluckan! 

Curry vid matbordet!

Att en liten katt kan göra så stort intryck så få dagar. Jag talar förstås om Gunnar!

Liten katt förresten – Gunnar är verkligen ingen liten katt! Gunnar är en stor och stilig kisse och dessutom så otroligt snäll.

Men Cirkus Gunnar blev det i alla fall. I fredags ringde en förtvivlad kvinna och berättade om en hemlös katt. Katten sprang runt i hennes kvarter och eftersom den var okastrerad blev det en hel del små visitkort här och där, inte så väldoftande sådana. Grannarna hade nämligen en liten honkatt och det var förmodligen den Gunnar trånade efter på hankatters vis.

Katarina, som kvinnan heter, var orolig över Gunnar. Någon mindre nogräknad person i grannskapet hade föreslagit att göra processen kort med katten och det ville hon sätta stopp för. Hennes flickor hade funnit en kär lekkamrat i kissen – men eftersom Katarinas familj har hund kunde Gunnar inte få någon frist hos henne. Så vad göra? Katarina ringde mig.

Så Kattpatrullen ryckte ut i lördags kväll. Patrullen bestod endast av bloggaren själv så nog blev det lite cirkus sen alltid.

Katarina väntade på Trädgårdsgatan och hennes flickor höll Gunnar i famnen i trapphuset. Lätt som en plätt fick vi in honom i kattburen jag hade med och sen for jag hemåt med Gunnar!

Väl hemma började cirkusen. Med tre egna katter blev det tvunget att hålla Gunnar lite åtskild. När jag klev ur garaget med Gunnar i buren – smet katten Curry in.
Jag sprang till bakdörren på vårt hus, ställde in Gunnar i buren där och sen ut igen. Ropade och skrek efter Curry bland alla bilar i garaget – men inte ville han komma ut inte.
Det ville däremot katten Felix som nu kom promenerande på garageplanen.
Snabbt stängde jag garageporten för att inte få in ytterligare en katt i garaget, lockade med mig Felix och släppte in honom genom vanliga dörren. Sen ut igen!
Upp med garageporten och nu ville Curry komma ut. När jag skulle släppa in honom den vanlig vägen – sprang han istället uppför trapporna till övervåningen. Efter springande och jagande kunde jag sen släppa in Curry dit han hörde hemma. Wilma höll sig som tur var i skinnet och stannade inne hela tiden.

Ut igen och in genom bakdörren till Gunnar. När jag öppnade kattbursdörren for han ut och in under min säng. Där låg han sen i drygt 24 timmar orörlig. Åt inget, drack inget och gick inte heller på lådan jag ställt fram.
Ibland undrade jag om han levde över huvud taget men jag kollade honom med jämna mellanrum och han andades men var mycket rädd.

På natten sov jag lugnt med en knäpptyst Gunnar under sängen. När jag tittade till honom på morgonen sov han i alla fall lite mer avslappnat än tidigare.

Under söndagen försökte jag på olika sätt få tag i Kattjouren i Köping – d v s Kattvännerna i KAK som tillhör Djurskyddet Sverige. Kattjouren var hoppet för mig och för Gunnar. Jag grät lite i min oro för om Kattjouren i Köping inte hade möjlighet att ta emot Gunnar – vad skulle jag göra då??

På söndagskvällen ringde så Sari från Kattjouren och sa att Gunnar var välkommen dit! Jag blev så lycklig så nu grät jag en skvätt för det.

Jag trodde natten skulle bli lika tyst och lugn som den förra men icke! Nu hade Gunnar vilat upp sig och mitt i natten vaknade jag av ett litet jamande. När jag visade att jag var vaken så blev det full rulle. Gunnar visste inte till sig av glädje och kanske lite tacksamhet också. Han gosade, buffade med huvudet och t o m slickade mig gång på gång på handen. Var jag än var skulle han också vara. En så fin och go kisse!

Idag på förmiddagen begav vi oss iväg – Gunnar och jag. Pappa Göte blev räddaren i nöden när Gunnar inte hade lust att åka kattbur mera.

Gunnars nya hem i Köping!

Tillsammans med en semmeltårta klev jag och Gunnar in på Kattjouren! Tårtan var det minsta jag kunde ge den underbara personalen av tacksamhet.
Vi blev väl mottagna och jag vet att Gunnar kommer att få det bra här. Han kommer att få träffa en veterinär som kollar upp hur han har klarat av sin långa utevistelse. Han kommer också att vaccineras och kastreras. Sen när såren har läkt kommer Gunnar så sakteliga att få bekanta sig med alla de andra, nästan 50 (!), katterna på Kattjouren i Köping. Så småningom hoppas jag att Gunnar ska få ett riktigt hem hos en familj som förstår att uppskatta den underbara kisse han är!

Garaget är INTE katternas hem! Katterna bor i två fina lägenheter i huset invid garaget!

TACK KATTJOUREN/KATTVÄNNERNA I KAK!

Det kostade mig ingenting att lämna Gunnar i Kattvännernas goda vård. Men jag kommer att sätta in en slant på Kattvännernas plusgirokonto. De behöver allt stöd de kan få! Vad gjorde vi om dom inte fanns!?

Sätt in en slant du också! Kattvännernas plusgirokonto är 39 15 48 – 5

Klicka HÄR för att komma till Kattvännernas hemsida!

Tack även till Katarina och hennes flickor som larmade mig! Gunnar och alla andra hemlösa katter är värda ett bättre liv!

På Magazin24:s hemsida kunde vi läsa den fruktansvärda historien om katten Kurt. Kattjouren i Köping fick tips om en katt i Köping som gått vind för våg under lång tid. Ingen hade brytt sig om den. Kurt, som den kom att kallas, hade svårt infekterade ögon och sönderfrusna öron.
När den kom till Kattjouren i Köping var den i så dåligt skick att den fick avlivas. Sari Rinta på Kattjouren är mycket upprörd men säger att den stackars katten ändå fick känna på lite kärlek, värme och omsorg den sista dagen i sitt liv. Sen filmen om Kurt genom att klicka HÄR!

Nu har vi en ”Kurt” i Arboga också. Den här kissen fick namnet ”Gunnar” av ett par barn som värnat om den. Flickornas mamma kontaktade mig i fredags efter att ha försökt nå Kattjouren i Köping som dock har telefontid på vardagar.

Jag har själv tre katter som ni vet och  kan omöjligt ta hand om Gunnar. Däremot har han fått en frist hemma hos mig nu. Gunnar kom sent igår kväll och har legat under min säng sedan dess.

Gunnar är en stor, fin, fullvuxen hankatt. Den är okastrerad – självklart – för så behandlas hankatter som ingen bryr sig om på riktigt. En okastrerad hankatt har inte lång livslängd tyvärr. Dess drifter gör att den löper runt och kan söka sig långa vägar. Därmed utsätter den sig för alla möjliga sorters faror.

Varför fick Kurt och Gunnar detta öde? Var de inte tillräckligt söta? Var det bara kul så länge de var söta kattungar? Medan en stor katt inte var lika gullig?

Var inte ”leksaken” lika rolig som man först trott? Kom ägarna på att katten krävde mat, värme, vård och omsorg också?

Katter är inga leksaker! Hundar är inget bling-bling! Djur är levande varelser med rätt till respekt!

Vem ägde Gunnar en gång? Gunnar, som nu ligger livrädd under min säng. Gunnar som vill ha kel och kärlek men inte riktigt vågar för han inte litar på människor längre. Gunnar med sårig nos och tassar efter en hård vinter. Den ägaren har inte rätt till Gunnar mera!

Jag kommer att ta hjälp av Kattjouren i Köping för Gunnar. Förhoppningsvis får han en plats hos dom och all den kärlek och omsorg personalen där ger alla katter på jouren. Sen hoppas jag att någon kärleksfull och seriös kattälskare tar sig an fina, goa Gunnar!

Kastrera era katter! Låt katthonorna slippa föda kull efter kull! Ge hankatter rätt till ett långt liv genom kastrering! Då slipper vi lite av de öden som Kurt och Gunnar fått gå igenom.

Rikedom, ja – vad är att vara rik? Vad betyder rikedom för dig? Pengar, tjusigt hem, nyaste bilen, flottaste kläderna?
Det är inte mitt svar. För mig är rikedom – kärlek och närhet med dom som man älskar. (Mina älskade barn med katten Hasse sommaren 1995).

Carpe diem, fånga dagen, lev i nuet – budskapen haglar över oss men tar vi till oss dom? Går det in genom ena örat och ut genom det andra? När jag ser på barnen på fotot – mina barn en sommar för snart 16 år sedan – vet jag att innebörden i de visa orden är så viktiga! Fånga ögonblicket för det är strax förbi.

Nej, pengar är inget för mig och jag har inga. När barnen var små manade jag dom med orden ”pengar är inte allt”. För pengar är verkligen inte allt. Ett liv med pengar men utan kärlek är inget liv att leva.

Jag är rik! Inte rik på pengar – men rik på kärlek, vänner och närhet. Jag har mina älskade barn som betyder allt för mig.

Jag har mina älskade katter – Curry, Wilma och Felix .

Mina älskade föräldrar finns fortfarande i livet och de betyder otroligt mycket för mig. (Jag i famnen på mor och far en gång…)

Sen har jag nära vänner som alltid finns där för mig – precis som jag finns för dom. Vad kan man mer begära? Nej, man ska inte önska mer utan ta tillvara. Njuta och vila i lyckan. Lyckan är så mycket mer än sedlar och slantar.

Sedlar och slantar skulle dock de styrande i Arboga behöva mera av… Hur renovering av ett hus plötsligt kan bli dubbelt så dyrt är frågan! Från utgångsläget 5 miljoner kronor slutar notan på 10 miljoner!! Bbl/AT skriver förstås om saken. Fint ser huset ut att bli i alla fall och särskilt tacksam bör man vara över solpanelerna på taket. Några verkar redan ha fått flytta in i huset som nu är ett gruppboende. Hoppas det blir kommunpengar kvar till mat och resurser åt de boende…

Några som säkert funderar både på att tjäna lite kosing men också få leva ut sin dröm är de tävlande i programmet ”Sveriges Mästerkock” i TV4. Många väldigt duktiga matlagningsglada har visat upp sina kokkonster i programmet. Många väldigt nervösa också. Och vad kan man bli annat med så supergrinig jury! Titta bara på Leif Mannertröm till vänster! Kan man se tjurigare ut? Och Per Morberg till höger ser ju rent mordisk ut. Ska det vara lite macho att se så där grinig ut??

Dom tre killarna kan se ut så här också: Men det är kanske inte lika tufft! ??

Hur som helst är programmet ganska trevligt även om bloggaren blundar när juryn dissar någon av de kämpande tävlande alltför mycket. När de tre hårda killarna ska visa att de gör skäl för bilden av griniga kockar. Mycket märkligt beteende.

Att förnedra, skälla ut och håna är inte min idé om hur man får människor att lära och utveckla sig – tvärtom. Jag minns ett innebandylag en gång. En av sönerna var med och de hade så väldigt roligt när de spelade tävling. De vann inte jämt men det var inte allt. De utvecklades och hade kul. Tills tränarna byttes ut… Sen var det skäll, gap och skrik varje match. Det slutade med att laget skingrades och det var ingen rolig avslutning.

Så ”Arga kocken” och sura Mannerström tror jag inte på! Däremot tror jag på att vi alla ska ta tillvara denna lördag i januari som aldrig mer kommer tillbaka. Ring mamma! Krama dina barn! Stäm träff med bästa vännen! Ta en promenad och le mot de du möter!

Ha en fin lördag!