Julen är en högtid i slutet av december som firas till minne av Jesu födelse. Den officiella svenska julhögtiden börjar den 24 december (julaftonen, aftonen före juldagen) och avslutas den 13 januari (Tjugondag Knut) då ”julen dansas ut”.
De flesta anser nog att julfirande börjar redan 1:a Advent – då många pyntar sina fönster med adventsstjärnor och ljusstakar. Några dekorerar sina trädgårdar eller uteplatser med en adventsgran. Allt detta lyser upp de mörkaste veckorna på året fram till den stora dagen – julafton!
Alltfler inleder alltså julfirandet tidigare och många betraktar det som avslutat i och med den sista lediga dagen 6 januari (trettondagen).
Vi verkar komma allt längre ifrån själva anledningen till julfirandet och tiden för firandet ändrar också karaktär. Det är handeln som styr och så har det varit länge. Pengarna strömmar ur plånböckerna och önskelistorna har ersatts av ”kravlistor”. Större, finare, dyrare julklappar! Sen säljer man sina oönskade gåvor på Blocket redan Juldagen! Hur blev det så?
Överdåd av mat! Skinka, revbensspjäll, korvar, pastejer och alla blundar för hur grisen haft det innan den blev mat… 
Tjugondag Knut – 13 januari – ska julen dansas ut enligt tradtionen. Julgransplundringar med festligheter då granen kastas ut. 
Lekar, ”fiskdamm” med gottepåsar, mys för stora som små. Men är det så idag? Förekommer julgransplundringar över huvud taget? Är det någon numera som väntar ända till 13 januari för att avsluta julen? Julen städas ut före nyår hos en del. Hur blev det så?
”Been there, done that” kan jag säga. Jag har också varit där och gjort samma sak. Jäktat, stressat, haussat upp inför julen – en högtid som för många faktiskt innebär ett ända stort psykiskt lidande. Det är inte bara pengarna som rullar iväg – hälsan försvinner också i takt med den oerhörda press man känner för att allt ska vara så fantastiskt som möjligt.
Julhysterin gjorde att också jag ville komma undan julen så fort som möjligt när arbetsdagen närmade sig. När man inte längre orkade hålla skenet uppe. När det var en pärs ändå att få jobb, hem och familj att gå ihop. Då ville man kasta ut, slänga bort, packa ner julen fortast möjligt. Sen sitta där och pusta ut i mörkret.
”Stråla för i helvete”! Så tänkte jag när jag såg mina barns ögon! Lyckan, extasen, julfanatismen tog sig vansinniga proportioner. 
Hur blev det så? Och – ännu viktigare: vad hände sen?
För mig slutade stressen och pressen som för så många andra i djup depression och utbrändhet. Två ”resor” gjorde jag och den sista tog nästan livet av mig. Jag har inte kommit igen än…
Men – jag lever ett lugnare liv idag. Utan jobb har man heller inga måsten. Utan stress och press blir julen en ljus och lycklig tid. En tid då de mörkaste månaderna gärna får lysas upp av ljusstakar och en gran – kanske inte så att ”julen varar än’ till påska” som visan säger – men längre än till december månads utgång i alla fall.
”Och det var inte sant och det var inte sant för däremellan kommer fasta” säger visan också och det har väl hänt att granen fått stå till fastlagssöndagen som i år infaller 19 februari…
Ja, livet är lugnare nu – och fattigare. Utan jobb – inga pengar – men ligger lyckan i pengar och saker? Nej, lyckan under julen är i alla fall för mig samhörighet och kärlek. Värme och gemenskap men dom man älskar.
Hur vill vi ha det egentligen? Ska vi fortsätta att vara offer. Offer för tiden, för stressen, för kommersen? Fortsätta med skygglappar medan grisarna varje år på nytt, och igen och igen, vanvårdas och plågas innan de blir julskinka på julbordet? Och har vi något val?
Jag valde inte – jag drabbades. Hur blir det för dig?
God fortsättning på det nya året…
Senaste kommentarer