Att resa är att leva. En resa gör man såväl bokstavligen som inombords. En sådan resa har jag gjort under veckan som gått.
Att resa är att upptäcka nya saker, andra beteenden, lära känna nya människor om man har ett öppet sinne. Men man kan också lära känna sina egna – familjen – på ett helt annat sätt under en resa än i den lite mer grå vardagen. Upptäcka andra sidor hos varandra, förstå lite mera, få lite mer fördragsamhet eller kanske uppskatta mera. Se varandra på nytt sätt, innerligare och djupare.
Ge sig tid. Ge sig själv tid att leva – och uppleva. Och ge andra tid att få vara sig själva och blomma ut.
Allt detta har jag upplevt på min inre och yttre resa och det ger mig lugn och harmoni, styrka att möta vardagen igen.
Sista kvällen åt vi tillsammans – förstås – som alltid. Dotterns tur att välja matställe. Hon valde ”Sailor” för den snygge servitören. Vi valde noggrant bland alla läckerheter – där nästan allt blir utsökt när vardagen bjuder på blodpudding och fiskpinnar. Skulle vi prova på den maten eller kanske den soppan och skulle vi i så fall orka den där fantastiska efterrätten sen? Vitlöksbröd till förrätt? Oj! Nu bjöd kyparen oss varsin Sangria som vanligt! Vi skålade – vi – tillsammans – för alltid…
Äldste sonen offrade sig för mig och valde paella. Menyn berättade att man måste vara två för att beställa den. Mycket och god mat – sonen blev mer än nöjd. Jag också förstås. När vi gick fick vi resterna med oss i en låda. Vad skulle vi göra av den? Vi skulle ju resa hem tidigt dagen därpå? ”– Katterna!” föreslog någon och avsåg kvarterets många hemlösa katter som rotade i soptunnorna utanför hotellkomplexet där vi bodde.
Efter att vi kommit tillbaka till vår lägenhet smög sig mellanbarnet ut med lådan och ställde den invid soptunnan där snälla, svenska och norska pensionärer som bor månadsvis i San Agustin redan parkerat kartonger med torrfoder och skålar med vatten. Morgonen därpå fanns inte det minsta lilla riskorn kvar i lådan. Kanariekatterna hade fest på paella den där kvällen!
Vi knöt ihop trådarna, packade våra väskor och enades om att från och med nu alltid göra en resa tillsammans. Vad som än händer ska vi fyra resa bort tillsammans – bara vi – en gång om året. Det behöver inte vara Gran Canaria och inte en hel vecka – det viktigaste är att vi åter får mötas i harmoni utan krav – en bit bort från vardagslarmet och bekymren. Ett gott slut och ett gott beslut efter en fantastisk resa. Och ett gott slut även för katterna på Calle Las Margaritas i San Agustin!
Senaste kommentarer