Läs i Svenska Dagbladet idag om Emma Jangestig inför 2-årsdagen snart av morden på hennes två små barn Max och Saga. Klicka HÄR för att komma till intervjun!

Söndag igen – dagarna svinner förbi. Det känns inte som man hinner med riktigt och det kanske är lika bra…

Har ni märkt att det är något med ljuset!? Ett annat ljus ute! Vi går mot ljusare, varmare, klarare tider. Den känslan är underbar trots att ögat ser enorma drivor av snö utanför fönstret och termometern visade -13 imorse. Men tittar man istället på almanackan och konstaterar att det är den 7 mars så inser man att trots all snö och trots all kyla så är mars en vårmånad och ingenting kan hejda våren att spränga fram! Det får mig osökt att tänka på Karin Boyes vackra dikt som beskriver det hela så fantastiskt bra och det handlar inte bara om våren utan om så mycket annat. Här kommer den:

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.