Enligt Wikipedia är Public service, citat ”radio- eller TV-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud”, slut citat.
Ett ”särskilt berikande programutbud” är ganska svårt att hitta. Trots en uppsjö av kanaler som dräller över oss med eller mot vår vilja så är det svårt att hitta program som är särskilt berikande. Man letar och letar men går ofta på den berömda pumpen.
”Pumpar” kan också vara dolda. D v s vi tittare tror att programmet som annonseras är seriöst och berikande – men upptäcker efter hand att vi åter lurats, gått på en nit – pumpen!
Vi har sett det igen och igen i Robinson. Ett gäng entusiaster tävlar om att bli den riktiga Robinson, en överlevare, någon som klarar den tuffa tillvaron ensam på en öde ö. Efter hand när det börjar paktas, baktalas och läggas strategier förstår tittarna att det inte alls handlar om principen ”må bäste man eller kvinna vinna” – utan något helt annat. Upprörda känslor när slöfocken lurar sig fram till segern eller när den verklige kämpen röstats bort.
Nu är det dags igen. ”Let’s Dance” – folknöjet, det ultimata Fredagsmyset får känslorna att svalla. Vi tror nämligen att det handlar om dans. Att det rör sig om några utvalda personer med ett antal vänsterfötter som ska tränas, göra framsteg för att så småningom klassa ut de övriga och uppnå mästartiteln i slutfinalen.
Glöm det! Så fort vi såg Willy Björkman i årets upplaga av programmet borde vi ha insett bedrägeriet. För dom där snöppeljönsarna har ju dykt upp förr – en av dom värre var Kurt Olsson – Lasse Brandeby.
Vi är ju så godtrogna! Tror att slitsam träning och perfect performance ska ge resultat – samtidigt som vi uppmanas rösta på vår favorit. Och favoriten behöver inte alls vara den duktigaste dansaren – oh nej. Det kan vara fjortisarnas älskling eller skämtet som man bara vill hålla kvar så länge som möjligt mot alla odds.
Det betyder i klarspråk att hur duktig du än är, hur mycket du utvecklar ditt dansande så är du chanslös i Let’s Dance om du inte är tonårsidol eller superkänd stjärna. Vi såg det redan när Agneta Sjödin åkte ut tidigt och den här gången hade inte Stefan Sauk tillräckligt stor TV-tittande beundrarskara. Och de tittare som förstod sig på dans var inte tillräckligt många för att se till att han fick stanna.
Stefan Sauk var ju nämligen en av dom som borde ha slagits om segern i slutfinalen – ihop med Claudia Galli.
Och hur mår man som Willy Björkman – röstas kvar gång på gång som ett skämt, en kul grej? Bli utsatt för epitetet ”pajas” och nedsättande kommentarer av den del av tittarskaran som vill se mer dans och mindre struttande hej-kom-och-hjälp-mig?
Nästan lika lurade blir juryn och det visar sig efter programmet genom upprörda bloggkommentarer från bl.a. Tony Irving. Å andra sidan borde Tony och de andra vara fullt medvetna om det fula spel de deltar i. Ett spel för gallerierna. It’s all in the game!
En hit för TV4 – att låtsas att det är public service som gäller – en ” radio- eller TV-verksamhet som syftar till att ge allmänheten en särskild sorts berikande programutbud”.
Vi har sett det förr, som sagt, och ett annat skräckexempel är ”Melodifestivalen”. Så urbota dåligt att det inte ens är värt ytterligare kommentarer.
Men – det finns en avstängningsknapp på TV:n och det finns program bland alla framvällande kanaler som är värda att titta på. Som just ger ett särskilt sorts berikande. Försök att hitta dessa program. Ge inte upp.
Eller – fortsätt titta på Let’s Dance, Robinson, Melodifestivalen och allt vad programmen heter – men gör det med en medvetenhet om att det it´s all showbiz utan seriositet.
Senaste kommentarer