Feel in the Blogg

Läser i ”Allt om barn” att en 70-årig kvinna i Indien fött tvillingar! Hon är alltså 70 bast!! Ungarna lär väl bli moderlösa innan de börjat skolan!

Den 77-årige fadern var desperat! Han sålde allt han hade för att få en son! Paret hade redan två döttrar i 30-årsåldern med flickor är bara skit i Indien. Inget att ha! Så för 50 000 kr fixade karln en konstbefruktning och fick tvillingar varav den ena är en POJKE – EN SON! Halleluja!

Hans kommentar efter födseln var: ”- Vi betalade alla dessa pengar till läkarna för en son, men nu har vi också fått den extra bördan av ytterligare en dotter.”

”En extra börda”!! Hur sjuk är världen!? Och sen finns det människor som ifrågasätter feminism och jämställdhet!!

Jag undrar vad familjen gör med den oönskade tvillingdottern? Kanske fixas det med en behållare frätande syra… ”Populärt” i länder där kvinnor är avskräde.

Genom Fi – Feministiskt initiativ – träffade jag en kvinnan som jobbat för RFSU i Indien. Hon berättade att flickor där har noll och intet värde. Vid ett besök i en liten by djupt inne i Indien fick hon veta hur ritualen går till då en kvinna föder barn.
När kvinnan fött barnet och det är en pojke – blir det stor fest! Föder hon däremot en flicka – låser man in mamma och barn tills dess att hon dödat barnet.
Detta är sanning och kan verifieras av kvinnan som arbetade för RFSU. Ritualen är gammaldags och förekommer troligen och förhoppningsvis endast i de mest avlägsna byarna i Indien.

Jämställdhetsarbete behövs sannerligen!

VARFÖR SKA EN MÄNNISKA MED SNOPP VARA SÅ MYCKET MER VÄRD ÄN EN UTAN?? Vari ligger logiken? Finns den någon? Självklart inte!

HJÄLP! Jag har en ozelot på vinden!! Och jag vet inte vad jag ska göra med den!?

Dessvärre (eller kanske dessbättre??) är den väldigt död och utformad till pälskappa… Möjligen är det flera ozeloter som s a s befinner sig i kappan…

Hur som helst så är jag stor motståndare till människor som klär sig i djurs pälsar! Vad gör man då när det i arvet ingick en ozelotpäls!?!?
Jag skulle aldrig i livet sätta på mig pälsen!

Att sälja den vill jag inte – och får heller inte!! Detta är straffbart! Se HÄR och läs om kvinnan som sålde sin päls till en auktionsfirma och både säljare och köpare fick böter! Eller HÄR om pälsar som välvilligt skänkts till Myrorna och sen blivit deras stora bekymmer!

Äger du ett föremål från ett listat djur kan du sälja föremålet om du vet att det är tillverkat före 1947 – och kan bevisa det. (S k listade djur är djur som är utrotningshotade).

Det kan gå att sälja pälsen om du har ett intyg. Så här säger Nora Skjernaa Hansen på Länsstyrelsen i Skåne:”– Det kan vara med hjälp av ett sparat kvitto, en bouppteckning eller en anteckning, typ ”minne från moster Märtas missionsresa i Kongo 1928”.

Min ozelot var min svärmors mammas – inhandlad någon gång på 1930-40-talet och intyg saknas definitivt.

Gamla pälsar från utrotningshotade djur får heller inte slängas utan måste brännas om man ska göra sig av med dom – och inte har kvitto för att kunna sälja.

Jag fick en idé! En idé som gjorde mina barn fullständigt förfärade! Jag ville göra om ozelotpälsen till en ozelot igen!! Det låter väl som en toppenidé eller hur!?
Pälsen får återgå till djur och jag kan ha den i vardagsrummet som påminnelse och androm till varnagel att INTE döda djur för att sy pälsjackor av dom!!

Barnen blev som tokiga! ”Flyttar ozeloten in – flyttar vi ut”, skrek dom! Jag förstod ingenting när dom pratade om ”äckligt” och ”helt galet”.
”Men tänk er den fina ozeloten som nästan blir hel igen” försökte jag. ”NEJ – aldrig!” skrek barnen.

I lönndom tog jag ändå kontakt med en konservator som på sin hemsida pratade om ”troféteknik”(!?).

Konservatorn påstod sig att med sin troféteknik ”göra alla i branschen förekommande arbeten; horn (med eller utan basthud), däggdjur, fågel, fisk och reptiler. Naturligtvis också fällar med monterat huvud och bogmontage.”
(Svälj! 🙁 Jag bara gapade – och ännu mer när jag såg det hemska ”bildarkivet”.)

Men ändå – jag mailade till den uppstoppningsgalne mannen och fick till svar att det är näst intill omöjligt att låta en päls återgå till djur igen.

”Det är dom svåraste bitarna som saknas; klor, öron, ögonlock, läppar osv.” skrev konservatorn. Han uppmanade mig att stolt bära pälsen istället!

Så här fortsatte han: ”Det finns ingen naturligare klädedräkt än en djurhud. Vi kan också med säkerhet säga hur många djurs skinn som gått åt. Annat är det med fuskpäls och andra syntetmaterial som i sin produktionsprocess orsakar stora utsläpp och miljöpåverkan vars konsekvenser ingen kan överblicka. Dessa utsläpp slår också blint mot såväl utrotningshotade djur som andra mer vanliga.”
(Eh, vadå = min kommentar. Jag vill varken ha riktig päls eller fusk som ser ut som ett djur!!).

”Bli kompis med din ozelot, fortsatte han. ”Den är ett stycke kulturhistoria.
Om jag får fantisera så kan jag tro att skinnen kommar från lokala jägare, kanske har dom eller deras kvinnor också garvat skinnen. Sedan har buntmakare, körsnärer och handsömmerskor lagt ner många timmars kvalificerat arbete på att skapa ett plagg som just ska kunna ärvas i generationer. Var glad och stolt över ditt arv!”

Jag förstod på en gång att den mannen och jag inte har mycket gemensamt. Jag insåg också att min ozelot på vinden aldrig kommer att bli ett djur igen – trots min idé om ståltrådskropp och ögon av glas…

I ett mailsvar till konservatorn skrev jag att jag skulle ta väl hand om pälsen och akta den för skadeinsekter, såsom han sagt mig – men att den fick bli kvar där den är.
Han förstod mig inte men skrev i sitt slutmail ”hälsa till han på vinden!”

Så lugnet har åter lägrat sig över Glasblåsargården. Barnen slapp ozeloten stirrande på sig med glasartad blick från vardagsrumshörnet.

Men tänk ändå om min ozelot hade sluppit bli en päls…

Här är några bra hemsidor att besöka:

http://www.djurensratt.se/portal/page?_pageid=33,12369&_dad=portal&_schema=PORTAL

http://allavidjur.blogg.se/skriv_p_mot_pls.html

http://www.djurrattsalliansen.se/inrikes/vart-tog-alla-palsfarmer-vagen-spr-ljog-i-statlig-utredning.html

Imorse kände jag bara att jag måste gå en viss promenad. Måste få se och känna.

Hit gick jag:

Jag visste inte platsen riktigt men jag förstod ändå att jag skulle hitta den. När jag funderade så tänkte jag att barnen nog vilar nära vattnet. Vatten roar alla barn.
Det stämde. En liten bit från åns lugna vatten fann jag denna viloplats:

En busig och glad liten Saga som tas om hand av storebror Max. Fotot visar också en stolt pappa i bakgrunden.
Så härligt, så glatt, så underbart – om det inte vore för att detta är en gravplats.

Tårarna strömmade och jag satte ner min bukett blommor från vår trädgård. De rosa valde jag speciellt för Saga. De ser så ljuva och romantiska ut – prinsesslika. Jag tror att Saga gillar dom. Max fick också sina särskilt utvalda blommor. Längst bak i vår trädgård finns det vackert blå blommor – dom tillägnade jag Max.

Platsen är så väl vald. Här invid ån kan man ”kasta smörgås” med flata stenar. Här kan Max lära sig simma och sen hjälpa Saga. Här kan man segla med pyttesmå leksaksbåtar eller sitta i lugn och ro med ett fiskespöt och meta.

När barnen blir större och modigare kan de svinga sig i träden utöver vattnet. Kanske bygga en koja någonstans, leka kurragömma i allt det lummiga.

Så tänkte jag när jag gick hem, medan tårarna rann. Ni tycker kanske det är konstiga tankar men så tänkte jag. Inte en dyster kyrkogård utan en lekplats för små änglar.

Mitt sinne var fyllt med sorg – inget hat – bara smärta och förtvivlan.

(OBS! Om ni anhöriga vill att jag tar bort fotot av Max och Sagas porträtt här ovan – så meddela mig det! Jag vill inte göra någon ledsen eller upprörd genom att visa bilden).

Varför tänker jag genast på doping när jag hör om Michael Phelps och Usian Bolt…??

När man hör så sensationella bragder som Bolts ”joggande” över mållinjen samtidigt som han presterade ett fantastiskt 100-meterslopp och putsade till världsrekordet – då snirklar sig genast tankarna till otillåtna, ännu ej upptäckta dopingpreparat.

8 guld till Phelps – likadant. Usel känner jag mig när jag inte kan bli så där riktigt överraskat glad utan tankarna far iväg mot fusk och ickesportsliga metoder.

Så har idrotten tyvärr blivit. Man litar inte riktigt längre på att det faktiskt kan finnas nästan supermänniskor som levererar nya, mer fantastiska rekord. En mörk skugga har fallit över sporten – och den kommer förmodligen att stanna kvar. Tragiskt.