Imorse kände jag bara att jag måste gå en viss promenad. Måste få se och känna.
Hit gick jag:
Jag visste inte platsen riktigt men jag förstod ändå att jag skulle hitta den. När jag funderade så tänkte jag att barnen nog vilar nära vattnet. Vatten roar alla barn.
Det stämde. En liten bit från åns lugna vatten fann jag denna viloplats:
En busig och glad liten Saga som tas om hand av storebror Max. Fotot visar också en stolt pappa i bakgrunden.
Så härligt, så glatt, så underbart – om det inte vore för att detta är en gravplats.
Tårarna strömmade och jag satte ner min bukett blommor från vår trädgård. De rosa valde jag speciellt för Saga. De ser så ljuva och romantiska ut – prinsesslika. Jag tror att Saga gillar dom. Max fick också sina särskilt utvalda blommor. Längst bak i vår trädgård finns det vackert blå blommor – dom tillägnade jag Max.
Platsen är så väl vald. Här invid ån kan man ”kasta smörgås” med flata stenar. Här kan Max lära sig simma och sen hjälpa Saga. Här kan man segla med pyttesmå leksaksbåtar eller sitta i lugn och ro med ett fiskespöt och meta.
När barnen blir större och modigare kan de svinga sig i träden utöver vattnet. Kanske bygga en koja någonstans, leka kurragömma i allt det lummiga.
Så tänkte jag när jag gick hem, medan tårarna rann. Ni tycker kanske det är konstiga tankar men så tänkte jag. Inte en dyster kyrkogård utan en lekplats för små änglar.
Mitt sinne var fyllt med sorg – inget hat – bara smärta och förtvivlan.
(OBS! Om ni anhöriga vill att jag tar bort fotot av Max och Sagas porträtt här ovan – så meddela mig det! Jag vill inte göra någon ledsen eller upprörd genom att visa bilden).
Senaste kommentarer