HJÄLP! Jag har en ozelot på vinden!!

aug 17

HJÄLP! Jag har en ozelot på vinden!!

HJÄLP! Jag har en ozelot på vinden!! Och jag vet inte vad jag ska göra med den!?

Dessvärre (eller kanske dessbättre??) är den väldigt död och utformad till pälskappa… Möjligen är det flera ozeloter som s a s befinner sig i kappan…

Hur som helst så är jag stor motståndare till människor som klär sig i djurs pälsar! Vad gör man då när det i arvet ingick en ozelotpäls!?!?
Jag skulle aldrig i livet sätta på mig pälsen!

Att sälja den vill jag inte – och får heller inte!! Detta är straffbart! Se HÄR och läs om kvinnan som sålde sin päls till en auktionsfirma och både säljare och köpare fick böter! Eller HÄR om pälsar som välvilligt skänkts till Myrorna och sen blivit deras stora bekymmer!

Äger du ett föremål från ett listat djur kan du sälja föremålet om du vet att det är tillverkat före 1947 – och kan bevisa det. (S k listade djur är djur som är utrotningshotade).

Det kan gå att sälja pälsen om du har ett intyg. Så här säger Nora Skjernaa Hansen på Länsstyrelsen i Skåne:”– Det kan vara med hjälp av ett sparat kvitto, en bouppteckning eller en anteckning, typ ”minne från moster Märtas missionsresa i Kongo 1928”.

Min ozelot var min svärmors mammas – inhandlad någon gång på 1930-40-talet och intyg saknas definitivt.

Gamla pälsar från utrotningshotade djur får heller inte slängas utan måste brännas om man ska göra sig av med dom – och inte har kvitto för att kunna sälja.

Jag fick en idé! En idé som gjorde mina barn fullständigt förfärade! Jag ville göra om ozelotpälsen till en ozelot igen!! Det låter väl som en toppenidé eller hur!?
Pälsen får återgå till djur och jag kan ha den i vardagsrummet som påminnelse och androm till varnagel att INTE döda djur för att sy pälsjackor av dom!!

Barnen blev som tokiga! ”Flyttar ozeloten in – flyttar vi ut”, skrek dom! Jag förstod ingenting när dom pratade om ”äckligt” och ”helt galet”.
”Men tänk er den fina ozeloten som nästan blir hel igen” försökte jag. ”NEJ – aldrig!” skrek barnen.

I lönndom tog jag ändå kontakt med en konservator som på sin hemsida pratade om ”troféteknik”(!?).

Konservatorn påstod sig att med sin troféteknik ”göra alla i branschen förekommande arbeten; horn (med eller utan basthud), däggdjur, fågel, fisk och reptiler. Naturligtvis också fällar med monterat huvud och bogmontage.”
(Svälj! 🙁 Jag bara gapade – och ännu mer när jag såg det hemska ”bildarkivet”.)

Men ändå – jag mailade till den uppstoppningsgalne mannen och fick till svar att det är näst intill omöjligt att låta en päls återgå till djur igen.

”Det är dom svåraste bitarna som saknas; klor, öron, ögonlock, läppar osv.” skrev konservatorn. Han uppmanade mig att stolt bära pälsen istället!

Så här fortsatte han: ”Det finns ingen naturligare klädedräkt än en djurhud. Vi kan också med säkerhet säga hur många djurs skinn som gått åt. Annat är det med fuskpäls och andra syntetmaterial som i sin produktionsprocess orsakar stora utsläpp och miljöpåverkan vars konsekvenser ingen kan överblicka. Dessa utsläpp slår också blint mot såväl utrotningshotade djur som andra mer vanliga.”
(Eh, vadå = min kommentar. Jag vill varken ha riktig päls eller fusk som ser ut som ett djur!!).

”Bli kompis med din ozelot, fortsatte han. ”Den är ett stycke kulturhistoria.
Om jag får fantisera så kan jag tro att skinnen kommar från lokala jägare, kanske har dom eller deras kvinnor också garvat skinnen. Sedan har buntmakare, körsnärer och handsömmerskor lagt ner många timmars kvalificerat arbete på att skapa ett plagg som just ska kunna ärvas i generationer. Var glad och stolt över ditt arv!”

Jag förstod på en gång att den mannen och jag inte har mycket gemensamt. Jag insåg också att min ozelot på vinden aldrig kommer att bli ett djur igen – trots min idé om ståltrådskropp och ögon av glas…

I ett mailsvar till konservatorn skrev jag att jag skulle ta väl hand om pälsen och akta den för skadeinsekter, såsom han sagt mig – men att den fick bli kvar där den är.
Han förstod mig inte men skrev i sitt slutmail ”hälsa till han på vinden!”

Så lugnet har åter lägrat sig över Glasblåsargården. Barnen slapp ozeloten stirrande på sig med glasartad blick från vardagsrumshörnet.

Men tänk ändå om min ozelot hade sluppit bli en päls…